När man diskuterar hedendom hamnar man inte sällan i olika extrema ståndpunkter. Antingen hävdar man att vi inget kan veta om våra förfäders tro och världsbild, eller så påstår man att kristnandet utplånade alla spår av en indo-europeisk världsåskådning. Båda dessa påståenden är felaktiga, även om det naturligtvis finns viss sanning i dem.
Ett bidrag till kunskapen om våra förfäders världsbild får man av den gamla folktron, och en intressant figur är då den svenske docenten, författaren och folkloristen Ebbe Schön. Dagens inlägg kommer därför att bli en recension av Schöns behändiga bok Folktro om ödet och lyckan, med särskild betoning på hur olika aspekter av hednisk och indo-europeisk världsbild levt kvar i det gamla svenska bondesamhället.
Schön konstaterar i sin bok att även om religionens ”höggudar” kan skifta historiskt (där Oden exempelvis byttes ut mot Vitekrist), så står sig ofta folktron genom lång tid. Tron på alver och troll står sig exempelvis mycket längre än tron på Oden och Tor. I slutet av boken tar han också upp hur många sidor av denna folktro lever kvar även i det på ytan ateistiska samhället, såsom att 17% tror att människor kan gå igen efter döden och att 46% tror på någon sorts fortsättning efter döden. Även ödestron lever kvar.
Ödestro
Schön beskriver hur människorna i det gamla bondesamhället trodde på dolda sammanhang, och att en människas liv var förutbestämt. Denna ödestro var också stark i det hedniska Norden, och kom inte sällan till uttryck genom en heroism där man stolt mötte sitt oundvikliga öde på det sätt som gav störst ära. Där möter vi till exempel tron på de tre nornorna, medan vi i bondesamhället istället ser tron på att en människas livslängd och öde var bestämt redan vid födelsen (och att man kunde se tecken på när livet närmade sig sitt uppmätta slut, exempelvis när lössen lämnade kroppen).
Intressant är att Schön även tar upp tron på lyckan. I det hedniska samhället betraktades lyckan som en inneboende kraft, och vissa släkter och individer sågs som särskilt lyckosamma. En sådan person kallades en lykkumadr. Det kunde röra sig om särskilda former av lycka, till exempel boskapslycka eller jaktlycka. Denna tro på medfödd lycka och tursamhet beskriver Schön även i det gamla bondesamhället. Han tar också upp hur den hedniska tron på skyddsväsen levde kvar i bondesamhället (vilket påminner om den pluralistiska syn på att en människa hade flera ”själar” som professor Lecouteux beskrivit).
Trolldom
Schön går även in på trolldomens betydelse i det gamla bondesamhället. Det fanns förvisso ett förutbestämt öde, men marginalerna att genom egen handling själv påverka det var samtidigt betydande och trolldom var ett sätt bland flera att göra just det. Vissa människor ansågs ha en särskild kontakt med det övernaturliga, och kunde kallas ”kloka” (än idag talar man om att folk kan vara ”synska”). Även här beskriver Schön likheter med magiska bruk och föreställningar i det hedniska Norden, med exempel bland annat från Njals saga.
Fascinerande är den mytologi som Schön beskriver kring Karl XII. Enligt sägnen var han en så duglig trollkarl att vapen inte bet på honom. Efter slagen kunde han skaka kulor ur sin rock, och turkens sablar böjdes när de höggs mot honom. Detta skulle bero på att en trollkvinna vid hans födsel ritat pentagram på hans kropp, eller att han fötts med ”segerhuva” (fosterhinnan kvar på huvudet). Schön noterar likheten mellan myten om den grekiske krigaren Achilles och kung Karl (inte minst då trollkvinnan missat att skydda hälen på honom). För att dräpa kung Karl var man därför enligt tidens magiska tänkande tvungen att använda något som han ägde som vapen.
Bortom Vitekrists domän
Intressant är även att man i det gamla bondesamhället tycks ha menat att den nya trons makt var mer eller mindre inskränkt till det ordnade samhället, till byn och åkern. I vildmarken och på det öppna havet härskade ännu de äldre gudarna. Detta ledde bland annat till att en jägare för att få fångstlycka kunde skjuta mot den uppgående solen på påskdagens morgon för att symboliskt visa att han ogillade den nya guden, eller att man jagade på religiösa högtider trots att det var förbjudet och riskabelt. Att möta en präst eller kvinna på väg ut i skogen sågs också som olyckligt, jakten och skogen tycks ha varit en manlig och hednisk domän. Här finns också inslag av erotisk natur, jägaren kunde till exempel komma på god fot med skogens makter genom relationer med skogsrået.
Liknande föreställningar fanns kring fisket, där det exempelvis var strikt förbjudet att nämna ordet ”präst” när man befann sig på öppet hav.
Äldre väsen hade också inflytande i själva det mänskliga samhället, och Schön nämner att det kan ha funnits spår av en äldre förfaderskult i sådana fenomen som gårdstomten.
Djur
Ett särskilt spännande avsnitt är det där Schön beskriver hur olika djur sågs som bärare av tur eller otur (något som delvis varierade mellan olika delar av landet). Katten, som förut varit Frejas djur, sågs å ena sidan som knuten till magi och svartkonst och därför som bärare av otur (än idag har många svårt för svarta katter som korsar deras väg), men det gav samtidigt otur att skada en katt. Katten ansågs ge tur i vissa delar av landet, och tycks överlag ha betraktats som ett synskt djur. Bland annat kunde man släppa in en katt i ett nytt hus, och om den vände i dörren innebar det att det huset var otursförföljt. Här kan vi kanske ana arvet från hednatron, och kattens koppling till Freja.
Igelkottar ansågs ge tur, och det gav otur att skada en sådan. Snokar gav också tur, medan huggormar sågs som ondskefulla djur. Paddor och grodor var inte välsedda, men eftersom de kunde vara förklädda alver eller vättar behandlades de ändå med respekt. Grodor och ormar användes också i trolldom.
Grisen, som en gång varit fruktbarhetsguden Frejs heliga djur, ansågs fortfarande ha fruktbarhetskoppling. Drack man mjölk från en sugga ansågs man nästan automatiskt bli med barn.
Man hittar alltså en betydande kontinuitet från hednatiden till det gamla bondesamhället, och Schöns bok innehåller mycket spännande och intressant information om ett Sverige som idag alltmer glöms i takt med att en äldre generation dör bort.
Om skribenten: Joakim Andersen
