Filmen Planet of the Apes från 1968 var på flera sätt ett uttryck för de frågor och oroskällor som 1960-talets västerlänningar brottades med. Människans uppenbara oförmåga att förvalta planeten var en sådan källa till oro, i filmen representeras denna oförmåga på ett radikalt vis genom att deras plats tagits över av apor. Apor som dessutom tycks vara mer vuxna sin uppgift än de självdestruktiva människorna. 1960-talet var också en period av etniska och sociala konflikter i USA, och av Sammy Davis Jr. har filmen beskrivits som den bästa skildringen av rasrelationer som någonsin gjorts.
Idag ser vi återigen hur sådana konflikter tar sig allt öppnare former, och man kan fråga sig om det är en ren slump att det samtidigt görs en ny filmatisering av bakgrunden till hur aporna tar över världen (därmed inte sagt att icke-européer är apor i högre grad än européer är det, men det kollektiva undermedvetna gör ibland sina egna associationer). Rise of the Planet of the Apes, regisserad av Rupert Wyatt och med James Franco och Andy Serkis i huvudrollerna, berör också delvis andra teman. Handlingens motor är relationen mellan en far och hans son, här Francos forskare (Rodman) och den högintelligenta schimpansen Caesar (i bakgrunden finns i sin tur relationen mellan forskaren och dennes far). Det är en relation där två oförenliga världar möts, apans instinkter och människans civilisation, med allvarliga följder. Samtidigt är det en relation där faderns ofrivilliga men oförlåtliga svek sätter en bister händelsekedja i rörelse, och där sonen själv måste bli en far innan en försoning är möjlig.
Det egentligen mest uppenbara av den moderna världens många missförhållanden är det sätt på vilket icke-mänskligt liv behandlas (detta är också ett missförhållande som på många olika vis trivialiseras och negligeras). Detta är kanske särskilt tydligt när det gäller djur som på många sätt påminner om oss människor, som delfiner och högre primater. I filmen ställs detta på sin spets, när aporna överträffar människorna vad gäller intelligens men samtidigt är reducerade till att vara kapitalistisk egendom utan rättigheter. Människans förmåga att hota sig själv genom sin behandling av icke-mänskligt liv är också ett återkommande inslag i vår verklighet, där köttindustrins ofta rent infernaliska former orsakat hot i form av både fågelinfluensa och galna kosjukan. I filmen spelar något liknande en tämligen central roll.
Som en metafor för rasrelationer är däremot den nya filmen mindre effektiv. Det mänskliga system aporna ställs inför är mångetniskt och i första hand kapitalistiskt. Som metafor är den alltså snarare ett exempel på att ”naturen slår tillbaka”. Apor tycks också i vår tid i någon mån ha övertagit rollen av ädla vildar, och på så vis en påminnelse om att en annan tillvaro än den moderna civilisationen är möjlig. Caesar och hans följeslagare passar i hög grad in i den ädla vilden som stereotyp.
Vad gäller filmen som sådan är handlingen relativt spännande, tydligt indelad i två delar. Den första delen är riktigt söt, och följer hur Caesar växer upp i en mänsklig familj och gradvis börjar ställa frågor kring sin identitet och sitt ursprung. Den oklara gränsen mellan husdjur/försökskanin och familjemedlem får avgörande följder för den fortsatta handlingen, som följer Caesars uppror mot systemet. Denna del är inte oävet utförd, bitvis är det både medryckande och spännande att se hur aporna slår tillbaka, men filmens kärna är relationen mellan Caesar och Rodman.
Skådespelet är av genomsnittligt värde. Franco imponerar inte, däremot har Serkis, tidigare skådespelaren bakom Gollum, lyckas att ihop med diverse effekter och animationer väl levandegöra Caesar. Schimpansen blir alltså den karaktär man känner för och vars känslor man lättast kan förstå. Detta beror dock inte enbart på Serkis talanger.
Sammantaget är det alltså en godkänd film, som säger en del om vår tids frågeställningar och orosmoln, vår tids kollektiva undermedvetna och Zeitgeist. Någon blivande klassiker är det dock inte. Apornas planet får därför tre indo-europeiska trollkarlshattar i betyg av fem möjliga.
Om skribenten: Joakim Andersen
