Richard Rudgley har bland annat skrivit om hallucinogener och stenålderscivilisationer. Dessa intresseområden gör det föga förvånande att han också tagit upp den odinistiska arketypen och dess renässans i Pagan Resurrection.
Rudgley utgår från Jungs teori om arketyper (för att undvika onödig repetition hänvisas läsaren till ett äldre inlägg för närmare beskrivning av denna teori). Den arketyp som är autentiskt nordeuropeisk är Oden, krigs- och dödsgud men samtidigt vandrare, magiker och knuten till poesi. Enligt Jung hade den nordeuropeiska folksjälen, det kollektiva undermedvetna, genomlidit ett trauma genom kristnandet, jämförbart med hur Irminsul raserats och ersatts med kyrkor. De gamla gudarna försvann dock aldrig, utan slumrade enbart.
Arketypen vänder åter
Rudgley studerar i sin bok hur Oden återkommit. Han identifierar tidiga former av detta, som Bureus runkors, Nietzsche, von Reichenbachs studier av den ”odiska” kraften och Jules Vernes symboliskt och psykologiskt mycket meningsfulla Resan till Jordens medelpunkt. Med det tidiga 1900-talets antimoderna strömningar gick arketypens återkomst från att beröra enskilda kreativa individer till att utgöra massrörelser. Rudgley beskriver den rika väv av alternativa livsstilar som i Tyskland bland annat kallades Lebensreform, och inkluderade allt från nudism, vegetarianism, feminism och anarkism till den tyska ungdomsrörelsen, hedendom, konstnärer som Fidus och kollektivet Monte Verita i Schweiz.
Rudgley beskriver flera av tidens hedniska gestalter, bland annat ger han intressanta presentationer av runyoga, och framträdande individer som Marby, Kummer och Wirth. Han noterar dock att arketypen Oden är bortom gott och ont, det är en gud som har kopplingar både till krig och död å ena sidan och till poesi, erotik och sökandet efter kunskap å den andra. Han kan uttryckas genom ungdomar som vandrar genom det tyska landskapet och genom inspirerade konstnärer, men han kan också uttryckas i sin aspekt av döds- och krigsgud. Gudens koppling till extatiska tillstånd kan leda till tillstånd av kollektiv mental epidemi.
Rudgley kopplar den senare aspekten till den hedniska strömning som kallats ariosofin, med företrädare som Guido von List och Karl Maria Wiligut. Denna strömning var ofta antisemitisk i ordets egentliga mening. Jungs tes var att det tyska folket i samband med den nationalsocialistiska eran blev besatt av arketypen, med fruktansvärda följder. Rudgley delar denna bedömning, samtidigt som han är medveten om de många egenskaper som knyter exempelvis von List till den odinska arketypen.
Den andra återkomsten
… North America beyond its sprawling cities, like the northern Europe of old, has vast wilderness with many remote and often isolated communities.
– Rudgley
Efter att arketypens första återkomst dränkts i blod slumrade den åter, men enbart en kort tid. Den andra återkomsten inleddes i den anglosaxiska världen. Rudgley beskriver här Tolkien som jämförbar med Jung i betydelse när det gällt att påverka samtidskulturen. Han identifierar också likheterna mellan den första, fredliga fasen av återkomsten i Tyskland och hippie- och motkulturen i USA. Jack Kerouac hade inte varit den första som befunnit sig på drift, Ginsberg inte den första som ylat.
Även i Nordamerika finner Rudgley dock mörkare uttryck för arketypen. Han beskriver ett flertal rörelser som kombinerar politisk kamp och hednisk övertygelse, bland annat Wotansvolk och, delvis, The Order. Intressant är att hans beskrivningar av dessa generellt är balanserade och hederliga, Rudgley återger deras världsbild och argument och kan beskriva bland annat David Lane som en uppenbar representant för den odinistiska arketypen. Men så är arketypen för honom också bortom gott och ont, och det är uppenbart att han föredrar företrädare som Jung och Tolkien framför Wiligut, Serrano och Lane. Rudgley har själv en inställning till den nordiska hedendomen som en i grunden etnisk tradition, ifrågasätter varför just nordeuropéer förvägras en sådan tradition och identitet, och uttrycker etnopluralistiska ståndpunkter.
I grunden är han också optimistisk, och menar att den hedniska renässansen idag tar sig mer positiva uttryck än under 1930-talet. Han beskriver flera hedniska organisationer och individer som styrker hans tes, bland annat Ivar Hafskjolds stav, och Brian Bates Way of Wyrd.
Sammantaget är det alltså en värdefull och intressant bok, som också visar att det hedniska inslaget i populärkulturen tack vare bland annat Jung och Tolkien är betydligt starkare än man kanske vid första anblicken inser. Rudgley ser den hedniska världsbilden som nödvändig och positiv, och detta engagemang smittar lätt av sig på läsaren. Man får också flera uppslag till vidare självstudier genom de många individer, organisationer och böcker han tar upp. Hyperborea, Jost Turners ariska yoga, Wiliguts försök att förena hedendom och kristendom, kopplingar mellan arketypen å ena sidan och vissa seriemördare, Charles Manson och Hells Angels å den andra, och Bulwer Lytton är bara några av dem. Mycket intressant är också hans beskrivning av hur den odinska traditionen växer i Nordamerika, och inte minst att det rör sig om ett landsbygdsfenomen. Det är i det USA vi finner i bland annat Idaho, det USA som ännu har stora likheter med det gamla Nordeuropa, som hedendomen snabbast vinner mark. Rudgleys beskrivningar av den nordiskt hedniska världsbilden och psykologin, med sådant som runorna och begreppet Wyrd, är också av intresse. Sammantaget är det alltså en intressant studie av en nordisk arketyps återkomst, som rekommenderas för den som å ena sidan känner släktskap med guden, å andra sidan inte vill bli omedvetet besatt av honom.
Om skribenten: Joakim Andersen
