En vanlig skillnad mellan antikapitalism från höger respektive vänster är synen på det politiska subjektet, den historiska aktören. För stora delar av vänstern har detta varit arbetarklassen, som antingen drar med sig andra klasser eller nedkämpar dem. För högerns antikapitalister har istället samhället varit den historiska aktören (här finns historiskt en spänning i de högerradikala idétraditionerna, då begreppen folk och samhälle normalt inte överlappar helt och olika inriktningar accepterat olika grad av ambivalens). Det har inte varit ovanligt att arbetarnas intressen försvarats även av högermän, då behandlingen av dem varit både oacceptabel och politiskt farlig, men skillnaden är ändå tydlig. Båda idétraditioner har också ett konfliktperspektiv, men där vänstern fokuserar på en klasskamp som kommer avlösas av ett utopiskt tillstånd tenderar högern att identifiera ett flertal grupper som kan ligga i konflikt med varandra och ser dessutom lösningar som mer eller mindre tillfälliga. Vänsterns optimistiska determinism ersätts här av realism, om än en heroisk sådan. En i detta sammanhang idealtypisk antiliberal modell är Julius Evolas organiska stat, som också starkt påminner om svenske Per Engdahls korporatistiska vision.
Det finns givetvis flera undantag från denna förenklade bild, bland annat de nationalistiska socialister som identifierar arbetarklassen som den grupp som ska leda nationen. Även till vänster finns det röster som identifierar samhälle snarare än klass som den historiska aktören, detta gäller i hög grad den socialdemokrati som tidigt blev folk- snarare än klassparti. Här finns också så skilda gestalter som Camatte och Glasman. Vi hittar här också den mycket värdefulla socialisten Karl Polanyi (i förbigående sagt en av Glasmans, och därmed det blåa labours, inspirationskällor).
Karl Polanyi
1800-talets civilisation har störtat samman… källan och ursprunget till systemet var den självreglerande marknaden… vår tes är att föreställningen om en självreglerande marknad var rent utopisk. En sådan institution skulle inte kunna existera under någon längre tid utan att samhällets mänskliga och naturliga substans förstördes, den skulle ha krossat människan fysiskt och gjort hennes miljö till ödemark.
– Karl Polanyi
Polanyi (1886-1964) upplevde själv 1900-talets turbulenta inledning, bland annat i egenskap av judiskättad ungrare, kavallerist i den österrikisk-ungerska armén och flykting från Bela Kuns bolsjevikregim. Han hamnade senare i den anglosaxiska akademin, där han analyserade vad det var som egentligen hänt. Polanyis analys, inspirerad av den kristna socialismen, finns samlad i den värdefulla Den stora omdaningen. Likheterna mellan Polanyis analys och ideal å ena sidan, och Alain de Benoists å den andra, är betydande och antyder något om Polanyis värde för en normaliserad och mognare socialdemokrati. För en socialdemokrati som bryter med 1968 års idéer är Den stora omdaningen mycket användbar.
Polanyi identifierar där pudelns kärna, orsaken bakom 1900-talets katastrofer, som försöket att skapa ett marknadssamhälle. Historiskt hade samhällen haft marknader, men de hade varit ”inbäddade” och deras påverkan på övriga samhället hade varit begränsade. Liberalismen hade inneburit ett försök att omvandla samhällen med inbäddade marknader till marknadssamhällen, styrda av marknadens logik. Detta hade lett till konsekvenser som varit oacceptabla, och samhällena hade på olika vis försvarat sig mot dem. Detta oavsett om de på grund av historia och social uppbyggnad gjort det under ledning av liberaler, socialister, bonderörelser eller fascister.
En viktig roll i analysen spelar också Polanyis geopolitiska perspektiv (vilket för tankarna till Wallersteins begrepp geokultur). Han förklarar den långa period av relativ fred som föregick Första världskriget med den roll maktbalanssystemet, ”den europeiska concerten”, understött av finansvärldens behov av viss stabilitet, spelade. Men när endast två block av stater återstod, var storkriget en given sannolikhet. Och Versaillesavtalet gjorde nästa storkrig än mer givet. Polanyi skriver:
Rent politiskt rymde fredsavtalen en ödesdiger motsägelse. Genom att ensidigt avväpna de besegrade nationerna omintetgjorde de varje rekonstruktion av maktbalanssystemet, eftersom makt är en oundgänglig förutsättning för ett sådant system.
Liberala abstraktioner och utopier
Vi erinrar om parallellen mellan den ödeläggelse som skiftesrörelsen åstadkom i engelsk historia och den sociala katastrof som följde med den industriella revolutionen. Förbättringar, menar vi, köps i regel till priset av sociala rubbningar. Om rubbningarna kommer för snabbt måste samhället gå under. Tudorerna och de första stuartarna räddade England från Spaniens öde genom att reglera förändringen så att den blev uthärdlig och dess effekter kunde kanaliseras i mindre destruktiva banor. Men ingenting räddade den stora massan i England från den industriella revolutionens följder. En blind tro på det spontana framåtskridandet hade gripit människors sinnen och med sekteristisk fanatism pressade de mest upplysta på för gränslös och oreglerad förändring i samhället. Effekterna på människornas liv var förfärliga och trotsade all beskrivning.
– Polanyi
I likhet med många högerradikala tänkare är Polanyi medveten om den roll idéer spelar i historien. En sådan idé är liberalismen, med dess linjära framstegstro och dess tendens till abstraktioner. Polanyi identifierar också den okänslighet för det reella som kommer med dessa abstraktioner, många liberaler är beredda att acceptera betydande lidande här och nu för att garantera minskat lidande i framtiden. Detta kan sedan röra sig om döda libyer i ett nödvändigt inbördeskrig eller ökad fattigdom i Sverige som följd av nedskärningar. Eftersom liberalismen i vårt samhälle i praktiken utgör konsensus är detta dock inget som normalt diskuteras (den sekteristiska fanatism som följer av det abstrakta tänkandet för förövrigt också tankarna till den ”oreglerade förändring” vårt samhälles invandringspolitik utgör).
Det fanns inget naturligt hos laissez-faire: fria marknader kunde aldrig ha förverkligats bara genom att låta sakerna ha sin gång. Precis som bomullsindustrin – den ledande frihandelsindustrin – skapades med hjälp av skyddstullar, exportpremier och indirekta lönesubventioner framtvingades laissez-faire av staten. Under 1830- och 1840-talen kom inte bara en ström av lagar som avskaffade begränsande regleringar utan vidgades också statens administrativa funktioner oerhört.
Där många liberaler ser marknadssamhället som något naturligt visar också Polanyi hur det skapats genom omfattande och smärtsamma ingrepp i samhället från statens sida. Historiska former av icke-privat ägande, trygghetssystem och sedvanerätt måste avskaffas för att det naturliga tillståndet skulle kunna uppnås. Detta gällde bland annat kollektivt ägande i form av allmänningar, gillen/skrån, kyrkans välgörenhetssystem och tidig facklig organisering.
Effekterna av det således skapade marknadssamhället var enligt Polanyi heller inte optimala, eller ens uthärdliga. För många liberaler är det ett förgivettagande att det som lämnas åt marknadskrafterna alltid blir bättre än det som inte gör det, men om man betraktar det hela historiskt är detta betydligt mer tveksamt. Polanyi visar hur de sociala rubbningarna i form av pauperism, fattigdom och bondeklassens hotande utslagning var på god väg att slita flera samhällen i stycken. Även om vi föreställer oss att marknadskrafterna på längre sikt skulle omvandlat dessa samhällen till veritabla paradis är det tveksamt om de på kort sikt hade överlevt denna omvandling. På liknande vis kan marknadskrafterna förstöra naturen och det moraliska kapital även en fungerande marknad förutsätter. Inte heller är marknadssamhället egentligen förenligt med en genuin demokrati, då en sådan åtminstone teoretiskt kan tänkas vilja ingripa i den ekonomiska sfären.
Genom att förkasta marknadsutopin ställs vi inför samhällets realitet. Det är fråga om en skiljelinje mellan å ena sidan liberalismen och å andra sidan fascismen och socialismen. Skillnaden är inte främst ekonomisk. Den är moralisk och religiös.
– Polanyi
De ovälkomna effekterna av marknadsutopin ledde till reaktioner som ”bäddade in” marknaden i ett socialt sammanhang. Polanyi visar hur detta skedde oavsett vilken partifärg de styrande hade. Han beskriver det som att man upptäckte samhällets realitet. Där en liberal som Thatcher senare skulle utbrista att det inte finns något samhälle, var de politiker som upplevt marknadsutopins följder medvetna om samhällets existens, de sociala band som är väl så värdefulla och nödvändiga som liberalismens abstraktioner. Polanyi identifierar här också släktskapen mellan historisk fascism och den socialism han själv företrädde, båda utgick från samhällets realitet (däremot menade Polanyi att synen på frihet skilde dem åt, detta är mer tveksamt och kan ställas exempelvis mot den kristet influerade syn på frihet som företrätts av Engdahl).
Sammantaget illustrerar Polanyi alltså dels den bedrägliga marknadsutopins följder, dels det släktskap mellan en socialistisk tradition och vår egen som finns. Om han genom Glasman idag kan influera dagens socialdemokrati kan detta vara av betydande värde.
Relaterat
Karl Polanyi och den stora omdaningen
Karl Paetel och den socialrevolutionära nationalismen
Socialism och samhälle
Sultan Galiev och de historiska nationalkommunisterna
Maurice Glasman och Blue Labour
Om skribenten: Joakim Andersen
