I dagarna har en debatt förts i Svenska Dagbladet mellan Carlos Rojas och Hanif Bali. Rojas är mest känd som en av de drivande bakom projektet Gringo, Bali är moderat riksdagsledamot. Debatten tangerar flera intressanta frågor, vilka Rojas och Bali på grund av sina respektive ideologiska bakgrunder inte utvecklar nämnvärt.

Politisk adel, politisk klass

Rojas inledde diskussionen med artikeln Den politiska adeln måste släppa fram förortsborna. Han argumenterar där för att det i Sverige finns en politisk adel, och att denna är svår för ”miljonprogramsbarnen” att få tillträde till. Vanor av olika slag, språkbruk och olika mer eller mindre medvetna beteenden, det Bourdieu kallade habitus och Paul Edward Gottfried beskrivit som sensitisering, gör att ”miljonprogramsbarnen” har svårt att följa de informella reglerna i den politiska klassen.

Så långt har Rojas en poäng, och delar sin insikt med många systemkritiker. Bland etablissemangskritiker är exempelvis Anders Isakssons Den politiska adeln en tämligen populär studie av hur en politisk kast vuxit fram i Sverige. Denna kast kan inte betraktas isolerat från liknande socio-kulturella segment inom bland annat media och akademi, bland systemkritiker beskrivs dessa ofta kollektivt som den nya klassen (en term använd bland annat av Paul Edward Gottfried och Milovan Djilas).

Denna nya klass har specifika sensibiliteter, vanor, smak, och åsikter. Dessa har studerats på ett ingående sätt av Paul Edward Gottfried, och Rojas har rätt i att det kan vara svårt för en irakisk muslim att lära sig dem. Vad Rojas dock missar är att det är i princip lika svårt för en norrländsk skogsarbetare, den senare har heller inte fördel av de positiva känslor den nya klassens medlemmar som följd av sin sensitisering känner just för irakiska muslimer. Detta är alltså i hög grad ett problem kopplat till klass, snarare än till ”miljonprogrammet”. Den nya klassens medlemmar riktar ett betydande klassförakt (”white trash”) mot de svenskar med arbetarbakgrund som inte till fullo delar deras åsikter i vissa frågor, medan irakiska muslimer med flera invandrargrupper här har betydligt friare tyglar.

Rojas har också själv en säregen relation till denna nya klass, inklusive dess politiska skikt. Den är i hög grad hans kundgrupp, och han tycks ha lärt sig att spela på både dess positiva känslor för ”unga, engagerade invandrare” och dess skuldkänslor inför att exkludera ”miljonprogramsbarnen”. Eftersom den nya klassen består både av historisk borgerlighet och historisk socialdemokrati har Rojas också lärt sig att tona ner klassaspekten för att istället fokusera på geografiska och etniska aspekter. Att en sådan relation kan kännas ovärdig är rent mänskligt högst begripligt, och man kan förstå att Rojas gärna biter efter den hand som föder honom. Samtidigt innebär detta att han står med ett ben i etablissemanget, och ett ben utanför. Förr eller senare måste han göra ett val. Om han här väljer att plantera båda benen i den systemkritiska, radikala myllan har han redan tagit ett viktigt första steg genom att kritisera själva den partibaserade, medierade demokratin.

Oligarkins järnlag och den deltagande demokratin

Sådan kritik återfinns i hög grad i den högerradikala idétraditionen, liksom alternativ till den parlamentariska demokratin. Man kan här bland annat nämna Robert Michels studie av oligarkins järnlag, Gottfrieds studier av den nya klassen och den terapeutiska staten, liksom de Benoists studie av den partibaserade demokratin.

Rojas har här en poäng i att demokratin i många ”miljonprogram” är högst indirekt, medierad genom politiska etablissemang med mycket perifer anknytning till de områden och de människor de ska representera. Mot detta har bland annat Alain de Benoist utvecklat ett alternativ som utgår från en radikalt annorlunda syn på demokrati och folkligt inflytande. Detta bygger på erkännande av gruppidentiteter, deltagande i den politiska processen, och direktdemokratiska inslag. Detta alternativ är åtminstone i teorin lika tillämpligt i en svensk förort som i en schweizisk kanton, även om det sociala kapitalet i den senare torde vara betydligt starkare (vilket i sin tur implicerar att ökad demokrati i miljonprogrammet och fortsatt massinvandring är svårförenliga storheter, men det får Rojas upptäcka på egen hand).

Vad Rojas dock bör vara medveten om är att en sådan mer deltagande demokrati sannolikt skulle få följder som inte alltid faller honom i smaken. Som både Ken Ring och de syrianer som engagerat sig i Sverigedemokraterna antyder, är det exempelvis inte helt sannolikt att mer demokratiska förorter alltid skulle stödja en fortsatt massinvandringspolitik (detsamma gäller andra kommuner). Så långtgående och konkreta förslag på hur det demokratiska underskottet ska åtgärdas har dock inte Rojas, istället retirerar han till ett etablissemangskompatibelt och synnerligen diffust förslag att den politiska adeln ska ”öppna upp strukturen”.

Hanif Bali

Balis replik, Generaliseringar göder fördomarna om oss förortsbor, missar i hög grad det relevanta i Rojas artikel, existensen av en politisk klass med ett bestämt habitus, och argumenterar istället mot några av de svagare inslagen. Så konstaterar Bali att invandrare inte är en homogen grupp, att den politiska klassen är färgblind, och att föreningar traditionellt är den form i vilken det mesta organiseras i Sverige.

Intressant är dock Balis karaktäristiskt otrevliga sätt att debattera. Nyligen var det konservative Roland Poirier Martinsson som fick Bali att ”kräkas”, därefter var det Juholts indirekta samarbete med Sverigedemokraterna som fick Bali att utbrista att ”rasismen är ditt ansvar nu”. Rojas åsikter beskriver han istället som vulgära och absurda, och vad gäller föreningsliv implicerar Bali att Rojas har ”svårt att orientera sig på detta område”.

Poänger i hans resonemang är i varje fall att i Sverige bör man anpassa sig till den svenska politiska modellen om man eftersträvar inflytande, däremot missar han helt att denna modell genom framväxten av den politiska klass han själv tillhör kan ha degenererat avsevärt och därmed vara ett hinder för en mer reell demokrati.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.