Etablissemangets strategi för att motarbeta systemkritiska rörelser är ofta den rena tystnaden. Dessa rörelser kan då ha hur slagkraftiga argument de vill, det spelar ingen roll eftersom de ändå inte får föra fram dem i en bredare offentlighet. De enda undantagen är när de begår mer eller mindre genuina misstag, vilket triumfatoriskt kan rapporteras av media, eller sådant som har verkligt nyhetsvärde, vilket betydligt mer motvilligt rapporteras.
Det är därför alltid av intresse när Motpol tas upp i media. Idag har detta ägt rum i en artikel av Rasmus Fleischer i Aftonbladet, på temat Europas två extremhögrar. I likhet med de flesta skildrare av den såkallat extrema högern har Fleischer själv en bakgrund inom den extrema vänstern, artikeln är dock ovanligt balanserad när man jämför med sådant som andra med sådan bakgrund presterat.
Antiislamism eller antisemitism
Fleischers tes är att det idag finns två ”extremhögrar” i Europa. Den ena är antiislamisk, den andra är antisemitisk. Med denna nyckel kan han bland annat slå fast att Anders Breivik inte hör hemma i ”vit maktmiljön”. Samtidigt finns det betydande brister i Fleischers analys. Bland annat försöker han skapa två högerextremismer där det i själva verket finns betydligt fler (alternativt där det inte finns några alls, eftersom ”extremism” är ett djupt problematiskt begrepp utanför den rena propagandans sfär). Det är således korrekt att det finns en kontrajihadistisk diskurs, där fokus läggs på islamiseringen av Europa. Det är också korrekt att det finns politiska miljöer där antisemitism spelar en viktig roll. Fleischers misstag är här att försöka samla snart sagt alla systemkritiska miljöer som inte ingår i den kontrajihadistiska miljön i en separat, antisemitisk, extremhöger.
Han missar då att motstånd mot islamisering idag spelar en viktig roll även bland grupper han inordnar i den andra, ”antisemitiska”, extremhögern (både franska identitärer och svenska nationaldemokrater har representerat sådant motstånd). I sin vilja att få dem att passa in i den antisemitiska pol han konstruerar överdriver och förenklar han också bortom det acceptabla. Undertecknad är exempelvis en av de identitära skribenterna på Motpol.nu, men kan knappast beskrivas som antisemit. Artiklar om viktiga konservativa judar som Michelstadter, Goldsmith, Gottfried och Kantorowicz talar här sitt tydliga språk, för undertecknad är det idéer och strukturer snarare än judar som står i centrum. Den franska Nya Högern kan heller inte inordnas i den kontrajihadistiska diskursen, inte ens när vissa företrädare motsätter sig islamiseringen av Europa använder de samma språk och termer som de typiska kontrajihadisterna. De är inte kontrajihadister, och skulle alltså för Fleischer enklast passas in i den ”andra” extremhögern. Men samtidigt har den Nya Högern ofta haft goda relationer till akademiker av judisk härkomst.
Anledningen till att Fleischer missar detta är sannolikt att han inte identifierar den verkliga skillnaden mellan de två miljöer han mycket riktigt anar existensen av. Denna skillnad handlar om inställningen till systemet, till etablissemanget, till makten. Den miljö Fleischer vill beskriva som antisemitisk kännetecknas då snarast av en högre grad av systemkritik, bland annat genom en kritik av dess liberala ideologi och av det ekonomiska systemet. Detta jämfört med vissa ”kontrajihadister”, vilka accepterar stora delar av det etablerade systemet. Bland annat dess liberalt ideologiska grundval och den därtill knutna ”extremismdiskursen”, USA:s ledarskap, kapitalismen, et cetera. Ibland är det rentav så att man försvarar systemet mot det man ser som ett islamiskt hot.
Fleicshers fixering vid antisemitism gör honom blind för denna viktiga distinktion, liksom den driver honom att försöka kategorisera Breiviks manifest som genomsyrat av antisemitism. Detta för att de kulturmarxister Breivik inledningsvis räknar upp var av judisk härkomst. Att fokusera på detta som ett bevis för Breivik som antisemit, när den första generationens kulturmarxister även själva var väl medvetna om det, och när Breivik själv uttryckligen önskar en allians mellan européer och judar, framstår som långsökt. Att beskriva politiska rörelser som ”anti” det ena eller det andra är inte heller helt akademiskt hederligt, mer intressant borde vara vad vi är för.
Sammantaget är det i varje fall positivt att den miljö som av undertecknad länge beskrivits som islamiseringsdiskursen nu getts ett namn, kontrajihadismen. Att associera alla former av genuin systemkritik med antisemitism är däremot direkt farligt, och spelar etablissemanget i händerna. I diskussionerna efter Breiviks dåd har också ”myndighetsförakt” kommit att framställas som en form av extremism, i ett samhälle med ett demokratiskt underskott är sådana resonemang definitivt av ondo.
Vad man dock kan hoppas är att den distinktion mellan två extremhögrar Fleischer beskriver framöver kommer att bli mindre tydlig. Både kontrajihadister och genuina systemkritiker försvarar normalt samma gemenskap, Europa, och vaknar ofta politiskt av samma negativa utveckling. När systemet framöver som följd av bland annat upplopp och ekonomisk kris framstår som alltmindre funktionellt kan man därför hoppas att även många kontrajihadister förlorar tron på dess företrädare. Samtidigt kan de reella politiska möjligheter som nu öppnar sig för en genuin höger underlätta för dess företrädare att göra upp med fixa idéer av olika slag, här kan en del finnas att lära av framgångsrika kontrajihadister som Geert Wilders och English Defence League.
Addendum
Det kan också nämnas att Per Gudmundson på sin blogg beskrivit Breivik som identitär. Detta framstår som ett dåligt underbyggt påstående, men ihop med Fleischers artikel antyder det att begreppet nu börjar användas i offentligheten och att de som tidigare läst Motpol i smyg nu ibland öppet använder termer härifrån. Vilket naturligtvis är positivt.
Om skribenten: Joakim Andersen
