Anders Behring Breivik utvecklar i sitt manifest, betitlat 2083, sin världsåskådning. Denna har betydande beröringspunkter med den såkallade kontrajihadistiska analys som företräds bland annat av Robert Spencer, Bat Yeor och bloggar som Gates of Vienna och Politiskt Inkorrekt (de flesta torde inse att detta inte gör dem medskyldiga till Breiviks dåd). Kontrajihadismen är en relativt ny politisk riktning, en följd av massinvandringen som kan vara av intresse att närmare analysera. Dels då den har större legitimitet än exempelvis etnonationalismen, och fler kopplingar till etablerade kretsar, dels då dess beskrivning av det existentiella hot islamiseringen utgör sannolikt kommer att engagera betydande opinioner i framtiden. Rent idé- och samtidshistoriskt är det också ett intressant fenomen.
En konservatism för 2000-talet?
Breivik är i 2083 noga med att understryka att den kontrajihadistiska kulturkonservatism han skisserar är den enda politiska position som har potential att attrahera en tillräckligt stor andel av européerna för att kunna vända islamiseringen. Han jämför den här med etniskt och rasligt baserade ideologier, racial conservatives, vilka efter 1945 och Hitlers illdåd saknar förmåga att vinna tillräckligt folkligt stöd.
För Breivik är Europa utsatt för ett existentiellt hot. Jämförelsen med de libanesiska kristnas öde, från trygg majoritet till utsatt minoritet på mindre än ett sekel, gör att han menar att ju längre tiden går utan att européerna börjar konsolidera motståndet mot islamiseringen, desto större är risken att de snabbt växande muslimska minoriteterna tar över. Detta betyder att en politisk position som kan attrahera en betydande del av européerna är en överlevnadsfråga. Oväsentliga detaljer och nostalgi måste därför offras för Europas framtid.
Här kan man identifiera en spänning mellan Breiviks personliga preferenser och hans strategiska tankar, där han är beredd att just offra detaljerna för Europas överlevnad. På ett personligt plan är han kritisk till det han beskriver som glorifieringen av homosexualitet, överhuvudtaget är han tämligen sexualkonservativ. Samtidigt inser han den konflikt som finns mellan homosexuella och islam, och i sina offentliga kommentarer har han därför beskrivit sig som "pro-homse".
Liknande spänningar finns vad gäller synen på religion och etnicitet. Breivik har ett intresse för hedendom, men menar att den symbol som kan mobilisera en större del av Europas folk är korset. På liknande vis har han på ett personligt plan ett nordicistiskt intresse att bevara typiskt nordiska drag som blå ögon och blont hår, medan han på ett strategiskt plan menar att kampen mot islamiseringen redan idag är så akut att allianser med utom-européer är av nöden (Breivik förenar detta med nordicismen genom att förespråka reprogenetik).
Här ägnar författaren till 2083 betydande utrymme åt att bemöta den antisemitism han förknippar med rasligt baserade ideologier. Breivik menar att Israel är utsatt för samma hot om islamisering som Europa, och att det därför finns förutsättningar för samarbete med judar både i och utanför Europa. Liknande tankegångar har framförts av Guillaume Faye, och det är troligt att de i takt med den växande muslimska närvaron och det ökade antalet judisk-europeiska äktenskap i Europa kommer att bli mer vanligt förekommande.
Breivik menar också att allianser måste sökas med kristna från Mellanöstern, en grupp som på grund av det förtryck och våld både Breivik och de själva förknippar med islamiseringen idag i stort antal emigrerar, liksom med hinduer och buddhister. Han nämner inte den betydande, ofta anti-religiösa, exil-iranska diasporan, eller de asiater som numera i Paris ofta demonstrerar mot det våld som riktas mot dem från araber och afrikaner, men de torde vara liknande potentiella allierade för den som delar hans analys.
Oavsett vad man anser om Breiviks illdåd ställer han här en relevant fråga befinner vi oss idag i en situation där vi kan gapa efter hela kakan, eller måste vi vara beredda på kompromisser och allianser? Och i så fall med vilka grupper, och på vilka grunder? Breivik menar att grunden är hans kulturkonservativa kontrajihadism.
En antisemitism för 2000-talet, den Eviga Muslimen?
One complicating factor is that lying to or deceiving non-Muslims using techniques known as taqiyya and kitman are perfectly permissible in Islam and widely practiced by Shias and Sunnis alike… Generally speaking it is permissible for Muslims to lie, or withhold the truth, if they cannot yet force their will on their opponents by brute force, as long as they keep the ”true Islam” alive within their hearts.
– Fjordman
Det har ibland av ”antifascistiska” ”forskare” gjorts gällande att dagens islamkritik och kontrajihadism har betydande likheter med äldre antisemitisk diskurs. Ibland tycks de som framför denna tes mena att detta i sig utgör ett argument mot båda diskurserna, de flesta torde dock inse att det är en stor skillnad mellan att beskriva något och att bemöta det. Likheterna är dock betydande, och förklarar också delvis varför Breivik tog till vapen.
Den historiska antisemitismen betraktade judendomen både som en religion och som en attityd till icke-judar. För att identifiera denna attityd studerade man judendomens religiösa texter, och publicerade de stycken där judar beskrivs som överlägsna icke-judar och där fientliga handlingar mot icke-judar sanktioneras. Dessa stycken betraktades som essentiella och representativa. Även när juden sekulariserades eller assimilerades var de en ständig potentialitet, en judisk minoritet var därför ett hot.
Detta hot var existentiellt, judens intressen sågs som så oförenliga med européns att judisk närvaro och inflytande på sikt skulle få förödande konsekvenser. Viktigt var här också teorier om judens janusansikte och dolda agenda. Det officiella ansiktet, där juden kunde framställa sig som patriot eller assimilerad, ställdes mot det ansikte som framträdde bland annat genom talmudstudier, där icke-juden beskrevs som underlägsen, och generella tendenser till judisk inblandning i socialistiska och liknande rörelser. I den antisemitism som historiskt tog form spelade bland annat Sions vises protokoll en viktig roll. Där beskrevs en judisk konspiration mot Europa, och ett judiskt maktövertagande bakom kulisserna.
Kontrajihadismen bygger i hög grad på liknande tankar, även om det biologistiska tänkandet ersatts av ett mer kulturellt och demografiskt. Till skillnad från juden är muslimen ett hot inte minst i kraft av sitt antal och sitt aggressiva agerande. Genom taqiyya och naskh är muslimen lika lömsk som juden, men dessutom våldsam på ett sätt juden sällan beskrevs som. Där juden ansågs stå i relation till, eller exploatera, liberala värden står muslimen också i relation till vänster och kulturmarxism medan det ofta är kontrajihadisten som företräder liberala upplysningsideal. I båda fallen företräder dock antisemiten respektive kontrajihadisten sitt samhälles konsensusideologi. Detta konsensus har däremot förändrats under det senaste seklet.
Man kan alltså identifiera samma essentialistiska inställning till religioner och deras texter, samma känsla av existentiellt hot, och samma janusansikte. Även den tillsynes moderata muslimen kan genom taqiyya vara en lismande extremist, och i annat fall kan hans barn eller barnbarn bli det. Potentialiteten för jihad finns inbyggd i islam, detta förklarar varför vissa kontrajihadister, bland annat Fjordman och Breivik själv, förespråkar en deportering av muslimer från Europa.
Det inslag i den kontrajihadistiska diskursen som bidragit till att Breivik förkastat tron på dialog och partipolitik är parallellen till Sions vises protokoll. Författarinnan Bat Yeor har utvecklat den såkallade eurabiska hypotesen, enligt vilken europeiska politiker sedan länge verkar för skapandet av ett Eurabia, ett sammansmältande av Europa och den arabiska världen. På grund av bristen på transparens i EU kan detta projekt ofta bara identifieras indirekt, viktiga inslag är i varje fall EU:s planerade utvidgning till att omfatta även arabiska och muslimska stater, en historierevisionistisk syn på islams historiska krig och övergrepp mot judar och kristna (i toleransens namn), och den pågående massinvandringen från den muslimska världen.
Den eurabiska hypotesen är kontrajihadismens motsvarighet till Sions vises protokoll, liksom till vissa nationalsocialisters begrepp ZOG (Zionist Occupation Government). Den innebär också att demokratisk kamp är meningslös, då teorin förutsätter att större delen av etablissemanget har en dold agenda. Det är alltså inte missriktad välvilja eller naivitet som gör att de tystar meningsmotståndare, utan det eurabiska projekt de redan investerat mycket i. Att Breivik kom att övertygas om existensen av en sådan eurabisk ockupationsregering är sannolikt en tungt vägande orsak till den massaker han genomförde, men ansvaret för detta vilar i grunden tyngre på det etablissemang som genom sin odemokratiska praktik bekräftade hans misstankar än på Bat Yeor.
Hyperpolitik eller en positiv vision?
At the siege of Vienna in 1683 Islam seemed poised to overrun Christian Europe.
We are in a new phase of a very old war.
– Gates of Vienna
Den kontrajihadistiska verklighetsbeskrivningen är utpräglat politisk. Intresset för att identifiera vänner respektive fiender är mycket starkt (ett banalt exempel är att bloggen Politiskt Inkorrekt inte länkar till nyhetssidan Fria Tider eftersom Fria Tider trots sin kvalitet kan uppfattas som opålitliga i Israelfrågan). En bieffekt av detta är att fienden, muslimerna, tenderar att klumpas ihop till en något mer homogen enhet än det egentligen rör sig om.
Förklaringen till denna utpräglat politiska världsbild är det existentiella hotet. Islamiseringen, och därmed kampen, har redan börjat. Hos Breivik kan man rentav tala om en hyperpolitisk inställning, som övergår i det militära perspektivet och därefter fullt logiskt i en krigsförklaring. Den politiska kampen övergår i krig. En central del av framtidsscenariot i 2083 är också förhoppningar om att militären i flera europeiska länder kommer att genomföra en statskupp när polariseringen mellan muslimer och icke-muslimer når sådana nivåer att det lamslår samhällena. Samtidigt uttrycks oro för att andelen muslimer i exempelvis den franska militären redan idag är betydande.
Denna mycket politiska världsbild är också kontrajihadismens achilleshäl. I jämförelse med den lilla och marginella nationella rörelsen producerar man exempelvis inte någon kultur överhuvudtaget (talande är att när Breivik letade efter inspirerande musik var det Wagner, och sångerskan Sagas covers av bland annat Skrewdriver, han fastnade för). Kontrajihadismen kan inte föra en kulturkamp, överhuvudtaget ligger dess fokus på politik och ideologier.
Frågorna Breivik, och den bredare kontrajihadismen, här ställer rör i varje fall relationen mellan tidsperspektiv å ena sidan och kulturkamp och metapolitik å den andra. Hur lång tid har vi på oss tills det öppna kriget mellan muslimer och icke-muslimer bryter ut i Europa, och innebär detta att kulturkamp och skapande av attraktiv kultur och positiva visioner helt spelat ut sin roll? Kan man föra en politisk kamp baserad mer på motstånd mot en fiende än på en positiv vision?
Extremismdiskursen
Denna brist på positiv vision kan kopplas till kontrajihadismens kopplingar till etablissemangets extremismdiskurs, och till liberalismen. Breivik understryker att man inte kan "bekämpa rasism med rasism", och att nationalsocialism, islam, multikulturalism och kommunism är hatideologier. När han ska identifiera förrädarna mot Europa beskriver han dem som "hardcore marxists, cultural marxists, suicidal humanists/career cynicists and global capitalists". Den i särklass största uppmärksamheten ägnas dock kulturmarxisterna, det är också unga företrädare för socialdemokratin som fallit offer för det han beskriver som sin marknadsföringsoperation.
Någon analys av liberalismens roll i dramat, eller relationen mellan liberalism och kulturmarxism, görs dock inte. Här påminner författaren av 2083 om Politiskt Inkorrekt, som bland annat beskrivit "de värsta ismerna" som "islamism, jihadism, fascism, socialism, kommunism och nazism". Referensen till socialismen som jämförbar med jihadismen och nazismen får betraktas som tämligen ovanlig i en svensk kontext. Den är i varje fall intressant på så vis att den antyder något om en världsbild, och genom att den kombineras med en uppräkning av ismer där liberalismen saknas.
Det är inte osannolikt att många kontrajihadister är liberaler som kommit att uppleva islam som ett antiliberalt hot mot liberala värden. För en samtida liberal är tillvaron som dissident och påstådd högerextremist dock inte önskvärd, detta förklarar försöken att genom extremismdiskursen och, i Politiskt Inkorrekts fall, det flitiga länkandet till initiativ från Axesskretsen och andra etablerade röster, vinna inträde i ett borgerligt konsensus. Samtidigt kan man misstänka att det finns inslag av bland annat etniskt tänkande hos många kontrajihadister, bloggaren Fjordman är här ett bra exempel, men att de likt Breivik av taktiska skäl väljer att tona ner det. Bristen på egen kulturproduktion och positiva visioner förvärras i varje fall av den beröringsångest gentemot påstått extrema, men betydligt mer kreativa och inspirerande, politiska miljöer den implicita liberalismen medför.
När vi närmare studerar den kontrajihadism 2083 uttrycker ställs vi alltså inför flera frågor. Ett betydande antal européer upplever islamiseringen som ett existentiellt hot mot allt de själva är, samtidigt som kontrajihadismen försvårar för dem att definiera vad de egentligen är. Kontrajihadismen är, med Sorels språkbruk, en ny politisk myt. Som politisk myt har den också en kapacitet att engagera ett stort antal människor, möjliggöra allianser med vissa invandrargrupper, och allvarligt försvåra massinvandringspolitiken och det mångkulturella samhället. Eftersom en stor del av invandringen utgörs av muslimer skulle de konflikter och den massiva deportering många kontrajihadister verkar för i praktiken också minska antalet utomeuropéer i Europa betydligt.
Som politisk myt har den samtidigt achilleshälar. En politisk myt har ofta en bild av en fiende eller ett hot, men den vägs upp av en positiv framtidsvision och en positiv identitet. Detta saknar i hög grad kontrajihadismen, vilket lätt ger den en paranoid framtoning. Någon idé- eller kulturproduktion av betydelse finns heller inte, och en uttalad beröringsångest för det påstått extrema gör att man heller inte kan ta del av sådan från andra håll. Extremismdiskursen gör också att många kontrajihadister undviker att uttrycka den enda logiska lösningen på sin världsbild, deportering av muslimer, istället ägnar man sig åt ”varningar” och gnäll. Om islam är det hot det beskrivs som är repatriering den enda logiska lösningen, men i en diskurs där extremism betraktas som något främmande kan detta sällan öppet erkännas.
Denna politiska myts största styrka, och främsta svaghet, är dess nära relation till det liberala konsensus och status quo. Man använder i hög grad samma språk, och bekänner sig till samma värden. Detta gör att det för den genomsnittlige medborgaren inte är något stort steg att tillägna sig den kontrajihadistiska problemformuleringen. Rädslan för extremism gör dock att man fastnar i en liberal uppfattning av verkligheten och tilltro till ett liberalt etablissemang, liksom att man avhåller sig från både radikalism och inspirerande visioner av framtiden. Av demografiska skäl kan man också fråga sig om kontrajihadismen har lika goda förutsättningar i Sverige som i exempelvis Danmark. Dess achilleshälar neutraliseras dock i viss grad när kontrajihadismen kombineras med en kulturnationalism, där den utgör en aspekt bland flera.
Vi som sympatiserar med denna politiska myts invandringsmotstånd men i övrigt inte delar hela dess verklighetsbeskrivning har i varje fall en inte helt enkel balansgång framför oss, samtidigt som man redan nu kan konstatera att kontrajihadismen oavsett allt annat ytterligare kommer att bidra till en polarisering av det mångetniska samhälle den är en följd av. Den som delar kontrajihadisternas oro för islamiseringen men inte vill kapitulera intellektuellt för liberalismen rekommenderas i varje fall Guillaume Fayes Why We Fight. Inte heller Faye är helt oproblematisk, men det är ett steg i rätt riktning. De som läst Fjordman kommer sannolikt att känna igen en hel del i Fayes problemformulering.
Relaterat
Om skribenten: Joakim Andersen
