I samband med de brutala morden på ett sjuttiotal landsmän publicerade Anders Behring Breivik ett manifest på drygt 1500 sidor, betitlat 2083. Manifestet sammanfattar hans världsbild, och finns tillgängligt på internet. Det kan anses smaklöst att analysera Breiviks världsbild, samtidigt är detta något som pågått i media sedan flera dagar. Eftersom de flesta människor inte har tid att läsa 1500 sidor, och eftersom etablerade kretsar som Expo av flera skäl inte har förmågan att göra egentliga ideologianalyser, kan det då ändå vara av ett visst värde att försöka dissekera 2083.
Man kan inledningsvis konstatera att boken saknar förutsättningarna att leva upp till sin undertitel, A European Declaration of Independence. I jämförelse med andra initiativ på området, som Francis Parker Yockeys Imperium och Guillaume Fayes Why We Fight, är den för lång och för ostrukturerad. Vissa stycken är ofärdiga, ett flertal avsnitt är kopierade från internet. Texten växlar också mellan politisk analys och mycket personlig information. Breiviks/Berwicks val att i ett manifest publicerat efter en massaker namnge sina familjemedlemmar, eller att berätta att hans styvfar haft 500 sexpartners, är märkligt och antyder att teorierna om psykisk störning kan ha fog för sig.
Islamisering som existentiellt hot
Fredric Encel, professor of international relations at the prestigious Ecole Nationale d’Administration in Paris and a man not known for crying wolf, recently stated that France is becoming a new Lebanon. The implication, far-fetched though it may seem, was that civil upheaval might be no more than a few years off, sparked by growing ethnic and religious polarisation.
– 2083
Den världsbild som träder fram har mycket gemensamt med den kontrajihadistiska som förmedlas av bloggar som Fjordman, Politiskt Inkorrekt och Gates of Vienna, och författare som Bat Yeor och Robert Spencer (med undantag för Politiskt Inkorrekt citerar Breivik också dessa flitigt). Kärnan i Breiviks världsbild är islam som existentiellt hot, och de libanesiska kristnas öde är ett paradigmatiskt exempel på detta hot. Från att ha utgjort en trygg majoritet av landets befolkning har de idag kommit att bli en minoritet, och deras antal i Libanon minskar idag snabbt. Breivik identifierar liknande trender i alla muslimska länder med icke-muslimska minoriteter, och kopplar detta till islam som världsbild och ideologi.
Detta beror inte minst på den praktik och den mentalitet som är en del av islam, där man skiljer mellan troende och otrogna/kafr. De otrogna har historiskt ibland tillåtits leva vidare efter erövring, men det har varit som en förtryckt och på många sätt förnedrad grupp. Breivik kommer här in på begreppet dhimmi, centralt i den kontrajihadistiska terminologin men en historisk verklighet i stora delar av världen. Detaljerna har varierat mellan olika länder, men dhimmis har bland annat fått betala en särskild skyddsskatt, de har inte fått bära vapen, deras hus har inte fått vara högre än muslimers hus, et cetera. Vid tecken på motstånd mot denna underordnade status har de bestraffats brutalt, Breivik citerar också beskrivningar av hur de ofta levat i ett ständigt tillstånd av fruktan.
Det påstås ibland att sekler av rasism och antisemitism satt djupa spår i européers inställning till andra folkgrupper, det Breivik påpekar är att dhimmisystemet kan ha haft liknande effekt på många muslimers inställning till de ”otrogna”. Han betraktar därför de många gånger oprovocerade angreppen på ursprungsbefolkningen som ett mer eller mindre medvetet uttryck för jihad. Eftersom han vuxit upp i det invandrartäta Oslo och då haft många invandrarvänner har han också en betydande erfarenhet av denna mentalitet.
We are in a state of civil war, orchestrated by radical Islamists. This is not a question of urban violence anymore, it is an intifada, with stones and molotov cocktails. You no longer see two or three youths confronting police, you see whole tower blocks emptying into the streets to set their ”comrades” free when they are arrested.
– Michel Thoomis, representant för franskt polisfack
Breivik tar upp flera exempel på folkmord riktade mot icke-muslimer, och menar bland annat att islams expansion krävt 300 miljoner människors liv. Dessa folkmord, riktade mot bland annat armenier, assyrier, hinduer, buddhister, greker, nedtonas dock i den officiella diskursen, där islam istället framställs som en fredlig religion vilken som helst. På liknande vis sätts korstågen inte i kontext, och de omfattande slavräderna från Nordafrika mot Europa förtigs. Breivik beskriver detta som historierevisionism.
Islamiseringen tar flera uttryck, från den reducering av ursprungsbefolkningen till dhimmis som kriminella och aggressiva ungdomsgäng utsätter dem för i de områden där de dominerar, via de hot som uttrycks när de kritiserar eller kränker islam, till ekonomiska investeringar och det viktigaste, det Breivik kallar den demografiska krigföringen. Genom invandring och högre fertilitet ökar andelen muslimer i flera europeiska länder och städer på ett sätt han jämför med Libanon för några decennier sedan (bland annat illustrerar han på sidan 578 hur den muslimska befolkningen i Marseilles respektive Malmö från 1990 till 2008 ökat från 19 och 17 till 38 och 35%).
Detta utgör för Brevik ett direkt existentiellt hot. Med utgångspunkt i vad som drabbat de kristna libaneserna, serberna i Kosovo och överhuvudtaget de kristna i Mellanöstern, menar han att denna utveckling mycket väl kan leda till en total islamisering av Europa. Europeisk identitet, europeisk kultur och europeiska sociala strukturer kommer då att försvinna för alltid. Därav hans oro och desperation. Breivik bedömer dock även att innan denna totala islamisering kommer Europa att skakas av inbördeskrig, om européerna förlorar kommer den totala islamiseringen också att föregås av en period av dhimmitud, juridisk eller de facto underordning av infödda, kristna européer.
Detta scenario är inte särskilt osannolikt, när man studerar den statistik och de historiska exempel han presenterar inser man ganska snabbt att oavsett vad han själv kan ha gjort sig skyldig till är det något mycket riskabelt våra politiker ägnar sig åt. Breivik ägnar en stor del av boken åt att beskriva sådant som taqiyya, enligt vilket en muslim får ljuga om sin tros innehåll när det är gynnsamt, och naskh, enligt vilken de mer våldsamma verserna i Koranen har företräde framför de fredliga. Även detta är viktiga inslag i den kontrajihadistiska vokabulären.
Kulturmarxismen
Americans see European vitality as the most evil thing in the world.
– 2083
Islamiseringen är för Breivik ett symptom på en djupare sjukdom. Han kallar denna kulturmarxismen, och beskriver hur marxister som Adorno, Marcuse och Reich såg med hat på den europeiska civilisationen och hur man med ideologier som mångkulturalism, radikalfeminism och extrem egalitarianism angripit och dekonstruerat den. Med 1968 års generation kom dessa ideologier och värderingar i hög grad till makten. Breivik menar att detta är en följd av att man inte utsatte kommunismens medlöpare för liknande rättegångar som nationalsocialisterna efter det senaste världskriget. Istället tillät man dem att infiltrera universiteten och media. Dessa kulturmarxister har med alla medel verkat för islamiseringen av Europa, samtidigt som de demoniserat allt från kristna libaneser och israeler till försök av ursprungsbefolkningen att försvara sina intressen.
Breivik beskriver dessa kulturmarxister som förrädare i ordets sanna mening, och en central del av hans politiska praktik utgörs av deras bestraffning. Han skriver:
We know who you are, where you live, and we are coming for you. If not today, then tomorrow, if not in 10 years, then in 50 years. We are in the process of flagging every single multiculturalist traitor in Western Europe.
Som exempel på hur polariserande massinvandringen och bristen på debatt om den varit är detta tämligen talande.
Författaren av 2083 betraktar heller inte dagens samhälle som en demokrati, eftersom debatten och rapporteringen med odemokratiska medel tagits över av kulturmarxisterna. Detta innebär för honom att dialogens tid är förbi, och att tiden för handlingens propaganda kommit.
Här spelar också feminismen en viktig roll. Breivik har tämligen traditionella värderingar när det gäller relationen mellan könen, mansrollen, och familj och sexualitet. Han menar att feministerna bidragit till en allmän feminisering av samhället, vilket innebär att ursprungsbefolkningens söner ofta har svårt att försvara sig mot mer aggressiva muslimer (här återknyter han återigen till sin uppväxt i Oslo). Feminismen har också lett till minskad fertilitet bland européer, särskilt jämfört med de nyanlända muslimerna. Mot detta ställer han ”…our traditional rather cynical and Spartan values”.
Konstruktionen av ett vi
If you do believe it is a race war, then keep it to yourself.
– 2083
Breiviks problemformulering har alltså mycket gemensamt med den kontrajihadistiska. Kulturmarxisterna har under decennier genomfört det ultimata förräderiet, genom att öppna Europas gränser för den existentiella fienden, det fascistoida islam. Hur definierar han då sin politiska gemenskap?
2083 präglas här av en betydande ambivalens. Inledningsvis råder han sina läsare att undvika ett antal kodord, som ras och etnicitet. Europa framstår här som en kulturell gemenskap, och han talar upprepade gånger om ett hotande ”cultural genocide”. Breivik betonar också att kampen mot islam inte har något med rasläror att göra, och bjuder in konservativa och kontrajihadistiska judar, maroniter, assyrier, hinduer och buddhister till sin kamp. Den som delar värderingarna kan också, oavsett hudfärg, bli en Justiciar Knight i hans orden.
Mot detta står dock ett flertal stycken där han istället betonar att orden är en rörelse för ursprungsbefolkningars rättigheter, och där han bland annat citerar Madison Grant och varnar för att typiskt nordiska drag som blå ögon och blont hår på sikt kommer att försvinna. Han förespråkar reprogenetik för att åtgärda detta. Hur man kan förena dessa ståndpunkter är en annan fråga, sannolikt illustrerar Breivik här att distinktionen mellan ”kulturnationalism” och ”etnonationalism” egentligen är ett kontinuum där extremerna bör undvikas.
Breiviks existentiella gemenskap är alltså Europa, definierat kulturellt eller mer etnokulturellt, hotat av islam. Sin politiska gemenskap beskriver han som kulturkonservativ. Han är monarkist, vill se en något mindre välfärdsstat, och har vissa invändningar mot hur dagens demokrati fungerar. Han förespråkar också ett mer patriarkalt samhälle, detta menar han dock kommer komma naturligt då dagens feminiserade samhälle inte är livskraftigt. Det enda frågetecknet är om det nya patriarkatet kommer att ha europeiska eller muslimska förtecken.
Samtidigt beskrivs denna ideologiska position som konservativt revolutionär. Breivik refererar aldrig till de historiska konservativa revolutionärerna, som bröderna Jünger, men hänvisar läsaren till en wikipediaartikel om den historiska rörelsen. Man får alltså tolka begreppet som en kulturkonservatism som på grund av demokratur blivit revolutionär.
Ett centralt koncept är också Vienna school of thought. Han definierar denna som pro-nationalistisk, pro-europeisk, pro-kristen, pro-israelisk, och för monokultur. I ekonomiska frågor tar den inte ställning. Wienskolan förespråkar också deportering av muslimer från Europa.
Talande för Breiviks ambivalens är de långa stycken han ägnar nationalsocialister. Han tar avstånd från deras ideologi, men menar att de ofta inte är särskilt ideologiskt medvetna och att hans orden bör lägga en hel del energi på att omvända och rekrytera dem (de kallas också national-anarkister på grund av sin oförmåga att agera pragmatiskt och underordna sig livskraftiga rörelser).
Breiviks religiösa identitet är kristendomen, men en mer patriarkal och vital sådan än den politiskt korrekta. Han skriver att han själv inte är särskilt andlig, och att han delvis ser kristendomen som en lämplig social, kulturell och politisk plattform. Återigen uppvisar han dock ett betydande intresse för hedendom, och döper bland annat sina vapen till Mjölner och Gungner.
Geopolitik
Geopolitiskt förespråkar författaren till 2083 en europeisk federation, samtidigt som dagens EU döms ut som ett byråkratiskt projekt med ett extremt demokratiskt underskott (Breivik ansluter sig också till Bat Yeors eurabiska hypotes, enligt vilken europeiska politiker sedan länge vill skapa en eurabisk gemenskap, där flera arabiska länder blir medlemmar och där massinvandringen också spelar en viktig roll). Han menar att Ryssland här har en viktig roll att spela, medan han är betydligt mer skeptisk till USA. Den europeiska federation Breivik föreställer sig ska också garantera Israels existens, deportera palestinierna till Syrien, och skapa en koptisk, en maronitisk, en assyrisk och en romsk stat i det som idag är Mellanöstern. På sikt föreställer han sig att den kan omfatta både USA, Israel, ett europeiskt Sydafrika skapat enligt en tvåstatslösning, och Australien. Han talar här också om ”autarchy of great spaces”, och är kritisk till en helt fri internationell kapitalism.
Politiska strategier
Hittills finns det alltså en hel del som den kontrajihadistiska läsaren bör känna igen sig i. Detta gäller även hans syn på politiken. Han betonar vikten av att verka på flera områden, bland annat partipolitiskt, på gatan och i den akademiska världen, och att lära sig av kulturmarxisterna vad gäller kulturkamp. Men det är också här man kan ana följderna av hans hyperpolitiska världsbild och hans psykiska störning.
Denna hyperpolitiska världsbild kan identifieras hos flera kontrajihadister, och utmärks bland annat av viljan att definiera fiender respektive vänner. Hos Breivik är den än mer långtgående, och kombineras med inställningen att ändamålen helgar medlen. Vi är normalt vana att finna denna inställning i delar av vänstern, men hos Breivik är den utpräglad. Känslan av existentiellt hot ger den dessutom tragiska proportioner. Parallellt med denna hyperpolitiska världsbild kan man identifiera en samtidigt essentialistisk och vagt liberal övertygelse om att ideologier, inklusive religioner, dominerar historien. Övertygelsen om att etablissemanget inte kommer att tillåta någon dialog om massinvandringen eller islamiseringen gör också att han dömer ut demokratin, och menar att tiden nu är inne för terrorism.
I denna terrorism är alla medel tillåtna, även om man bör minimera antalet civila offer. Breivik ser Tjernobyl som ett exempel på hur en kärnkraftskatastrof kan minska en regims legitimitet, och resonerar kring att sänka oljeplattformar och att öka polarisering genom att döda större mängder muslimska kvinnor. Han tar här inte upp mord på barn och ungdomar, men det ligger i linje med det allmänna resonemanget.
För en konservativ är detta mycket främmande tankar. De är dels främmande på ett mänskligt plan, att mörda kvinnor och barn eller orsaka oljekatastrofer är oförenligt med en europeisk hederskod. Dessutom är de på det strategiska plan Breivik anser sig resonera verklighetsfrämmande. Revolutionära rörelser har normalt först haft framgång med väpnad kamp efter att en framgångsrik politisk rörelse förbjudits. Men Breivik vill börja med den väpnade kampen, och därefter vinna folkligt stöd. Detta är orealistiskt, särskilt med tanke på de metoder han förespråkar.
Sammantaget ger 2083 alltså en viss inblick i den världsbild som legat till grund för tragedin i Norge. Som europeiskt manifest har det betydande brister, snarare kan det tjäna som en varning för vad som kan hända när man låter en hyperpolitisk världsbild helt tränga undan sådant som heder och vanlig medmänsklighet. Olyckligtvis förändrar detta inte det faktum att det framtidsscenario 2083 beskriver, med ökad islamisering, polarisering och terrorism även från ursprungsbefolkningarna, är högst realistiskt.
Om skribenten: Joakim Andersen
