Som systemkritiker vägleds man inte sällan av en mer eller mindre medveten aversion mot själva den antropologi som det nuvarande systemet bygger på, den bild av människan som det förmedlar och reproducerar är en helt enkelt främmande. Denna aversion kan bygga på en mer heroisk antropologi, där man upplever att systemet formar konforma och liknöjda nollor. En sådan kritik kopplas ofta till anti-borgerliga sentiment. Man kan också kritisera det bestående samhället och den människotyp det reproducerar ur ett mer sakralt perspektiv, och konstatera att det formar endimensionella väsen utan förmåga att förundras, väsen som många gånger inte ens ställer de existentiella och kosmologiska frågorna. Eller så kan man helt enkelt konstatera att det reproducerar en människotyp som inte längre kan tänka, som kan svara på frågor om detaljernas hur men inte de relevanta frågorna om varför. Då är vi visserligen tillbaka till det mer heroiska perspektivets kritik av konformism, en konformism som i förbigående sagt aldrig kan separeras från olika makthavares intressen.
Det mest uppenbara exemplet på den antropologiska avgrund som skiljer en från det populärkulturella och mediala skådespelet får man när man bläddrar i en kvällstidning, förslagsvis Aftonbladet. För att en demokrati ska kunna överleva krävs bland annat en reell journalistik om reella politiska frågor, och en offentlig debatt kring dem. Men något sådant tycks varken Aftonbladets journalister eller läsare vara intresserade av. Besöker man Aftonbladets internetversion finner man istället ett flertal artiklar om ”snackisar” som är så infantila att den antropologiska avgrunden ibland kan kännas rent fysiskt (redan uttrycket ”snackis” är förövrigt ägnat att framkalla känslor av molande värk). Lägger man till detta de många artiklarna om andra människors sexliv börjar man snart fråga sig vad det är för människotyp som konsumerar denna tidning (och längta tillbaka till en svunnen tids tydliga distinktion mellan den privata sfärens, ofta nog grova, pornografi och en seriös offentlig sfärs journalistik).
Samtidigt lyser de viktiga politiska debatterna med sin frånvaro. Jan Guillou kan i en läsvärd artikel fråga sig varför partiledarna är så ivriga att delta i amerikanska krig i Tredje världen när folket är mot dessa krig, men en ensam artikel av Jan Guillou är inte en offentlig debatt. Överhuvudtaget kommer den inte ens att bemötas. Ett maktens konsensus har redan kristalliserats där ”man” redan vet att kriget i Afghanistan är viktigt att delta i, och där samma diffusa ”man” redan slagit fast att ”Libyens folk…. tycker det är… viktigt att bli av med sin förtryckare.” Detta är förövrigt ett maktens konsensus som känns igen från den icke-existerande invandringsdebatten. Att i ett samhälle med ett sådant maktens konsensus ha starka argument kommer inte att vara en till hjälp, snarare kommer det att vara frustrerande.
Man kan också betrakta detta maktens konsensus kopplat till den allt starkare extremismdiskursen, där man hyser närgånget intresse för ”extremism” och där guilt-by-association och straw-man-argumentation florerar flitigt. I en sådan diskurs blir det viktigare att identifiera extremisten än att bemöta hans eller hennes argument. Definitionen av extremism står ytterst makten för, något som gör deltagande i denna diskurs till en form av symbolisk och konceptuell underkastelse. Något oroväckande är att denna tendens nått även delar av Sverigedemokraterna. Detta ser vi, ihop med vikten av korrekturläsning, i William Petzälls artikel Hatiska islamistiska organistioner bör inte få ett enda öre. När man jämför olika antropologier måste man ställa sig frågan om extremismdiskursen överhuvudtaget är värdig en vuxen människa, detta gäller även när det är sverigedemokrater som står för den. Bilal Philips kan vara en obehaglig islamist, men i jämförelse med det IMF han till skillnad från Petzäll faktiskt kritiserar är han synnerligen marginell.
Symptomatiskt för ett samhälle präglat av maktens konsensus är också att nyheten om hur News of the World arbetat på ett milt sagt tveksamt vis, och dessutom haft graverande kontakter med både politiker och polischefer, kommer att betraktas som något isolerat, som ett undantag snarare än ett varningstecken för tendenser som kan finnas även i vårt samhälle (en försiktig kritik av de alltmer flytande gränserna mellan journalister och politiker ger dock Roland Poirier Martinsson i sin krönika om Almedalen).
Sammantaget kan man i varje fall identifiera oroväckande tecken på hur en alltmer infantil människotyp i en dialektisk process växer fram tillsammans med ett maktens konsensus som har allt att vinna på att befolkningen är så intresserad av de senaste ”snackisarna”, på sin höjd de senaste ”extremisterna”, att den inte ens ställer de relevanta politiska frågorna. Ett samhälle som inte ställer frågor kring varför, och som inte klarar att bemöta även de radikalt oliktänkandes argument, är ett samhälle med vissa problem.
Om skribenten: Joakim Andersen
