Statsminister Reinfeldt har nu hållit sitt tal i Almedalen, ett tal som kan vara intressant att närmare studera. Av intresse är som vanligt både det han säger och det han inte säger. Reinfeldts tal finns tillgängligt här: Sveriges Radio

Vad man inledningsvis kan notera är att Reinfeldt inte är någon god retoriker. Han talar långsamt, och tycks många gånger vilja föreläsa snarare än tala. Det långsamma tilltalet för bitvis tankarna till Mona Sahlin, och den föreläsande ambitionen blir smått komisk när han refererar till Afrika som en hårt drabbad nation. Reinfeldts partikamrater bör också oroas av de långa tystnaderna som föregår applåderna under talet.

Globalt fokus

Sammantaget är det ett tal med fokus på det globala. Reinfeldt inleder med att beskriva hur han som barn funderade på om vi är ensamma i universum, han tar också upp den snabba befolkningsökningen. Samtidigt är det ett tal som i förhållande till den amerikanska modellen är apologetiskt, Reinfeldt berör alltså hur demokratin sprids och hur fattigdomen minskat. Polemisk är han två gånger under talet, dels riktat mot ”socialismen, förtrycket och diktaturerna”, dels riktat mot de som vill tillbaka till det Sverige som fanns innan (Reinfeldts polemik bygger här på att i det Sverige som fanns förut fanns det filmcensur och svartvita TV-apparater).

Men vad denna marknadsliberala globalisering har för relevans för den svenska lyssnaren och väljaren kan man fråga sig. Reinfeldt talar om hur fascismen och kommunismen fallit, men som svensk 2011 borde man vara mer intresserad av när den mjuka totalitarism som byggts upp runt det politiskt korrekta idékomplexet kommer falla. När Reinfeldt påstår att den arabiska våren inte är något ”rop på jihad eller bin Laden” finns det sannolikt också de som i ljuset av vad som skett i Egypten och Libyen kommer att ifrågasätta hans historiskt linjära optimism.

Svenskt perspektiv

Reinfeldts globala perspektiv utmärker honom som en medlem av den transnationella eliten, så har han också mycket riktigt varit på den globala Bilderberggruppens möten. Intressant blir det att försöka skissera hans syn på svenska förhållanden med utgångspunkt i talet.

Eftersom man under lång tid kunnat notera hur ”företagande” och ”företagare” förlorat mycket av det metapolitiska fokus de en period hade i moderat retorik är det intressant att undersöka hur ofta dessa båda fenomen dyker upp i talet. Symptomatiskt är då att när Reinfeldt nämner företagare så är det chilenska sådana, som han träffat i Chile. han nämner också att det behövs ett bättre ”entreprenöriellt” klimat i Sverige, men referenserna till företagare är annars mycket sparsamma.

Talande för Reinfeldts perspektiv är också hans resonemang kring det växande antalet hundraåringar. Han utgår här mer konkret från en hundraåring som intervjuats. Symptomatiskt för Reinfeldts världsåskådning som medlem av en transnationell elit är att han inte nämner att ”här har vi en av dom som byggde landet”, utan istället konstaterar att ”det blivit några pensionsutbetalningar” sedan hundraåringen gick i pension. Reinfeldt har alltså inte det flergenerationella perspektiv där man känner tacksamhet gentemot de äldre, utan ett betydligt kortare perspektiv där de framstår som kostnader.

En närmast freudiansk felsägning är också när Reinfeldt nämner de ”människor som kommer hit” och bygger vårt välfärdssamhälle ”tillsammans med oss”. Detta är det synsätt de flesta svenskar egentligen har på invandrare, de är inte en del av ett ”vi”, men det är fascinerande att statsministern råkar uttrycka det såhär öppet. Att resonemanget är fel i sak, de ”som kommer hit” utgör i hög grad ytterligare kostnader för vårt välfärdssamhälle, förtar inget från den värdefulla inblick man här får i ett synsätt.

Utöver detta tar Reinfeldt upp sina funderingar kring en hållbar och inkluderande tillväxt, men det är av mindre intresse. Det bestående intrycket är att vi här har att göra med ett transnationellt perspektiv och en apologet för den marknadsliberala globaliseringen. Särskilt intressant för en svensk väljare är det egentligen inte.

Relaterat

Reinfeldts jultal
Reinfeldts Europatal

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.