I samband med nationaldagen har Newsmill initierat en debatt om svenskheten och vart nationen är på väg. Diskussioner kring denna fråga kantas i Sverige alltid av missförstånd, vilket beror på att samma term, ”svensk”, används för att beskriva ett medborgarskap, en kultur och en etnicitet. Detta leder naturligt till begreppsförvirring, i en missriktad och självutplånande gest av välvilja låtsas de etniska svenskarna att de inte finns och att medborgarskapet är pudelns kärna. Detta leder bland annat till att det blir omöjligt för invandrare att bli svenskar, eftersom det finns, minst, två definitioner av det svenska. Dels den offentliga, som alla vet är en välvillig illusion, dels den verkliga. Att som Carlos Rojas påstå att ”samma stund som alla oifrågasatt får vara svenskar, då kommer det också bli oviktigt att vara det” är alltså att bidra till att det blir omöjligt att bli svensk. När alla får vara svenskar på låtsas kan ingen bli det på riktigt. En genuin diskussion om det svenska måste alltså gå något djupare. I samband med nationaldagen ser vi också borgerliga försök att konstruera en mer ”inkluderande” nationalkänsla (här kan också nämnas den numera återkommande taktiken att beskriva Sverigedemokraternas politik som ”osvensk”). Socialdemokratin har här förövrigt fullständigt tappat initiativet, de grupper som just nu brottas med frågan om det svenska återfinns bland annat kring SvD och Axess. Samtidigt är den definition av svenskhet dessa utmejslar så innehållslös att vi i praktiken talar om liberala värden med lite symboliskt utanverk i stil med midsommarfirande och en flagga. Behovet av en verklig diskussion om det svenska kvarstår därför, både för de identitetslösa svenskarna och för de invandrare som vill bli en del av det på riktigt.
Ett sätt att inleda en sådan diskussion kan vara att identifiera några typiskt svenska egenskaper. Kulturens yttre attribut kan förändras över tid, men de värderingar de uttrycker är mindre föränderliga. Värt att notera är att dessa egenskaper tagit form i en given etnisk grupp med vissa givna egenskaper, bland annat kan man misstänka att den höga nordeuropeiska IQ-nivån förstärkt vissa av dem (såsom självbehärskningen). Svenskarna kan också betraktas som en urbefolkning, det påstås ibland nedlåtande att vi ”levde i grottor” medan andra kulturer byggde pyramider. Mer korrekt vore att konstatera att vi levde i harmoni med naturen medan andra kulturer redan utvecklats till krigiska och miljöförstörande slavsamhällen. Denna harmoni är historiskt sett inte särskilt avlägsen, och kan sannolikt förklara sådant som svenskens relation till naturen och den goda relation mellan könen som med lite god vilja för tankarna till vissa ”naturfolk”.
Enkelhet och självbehärskning
Tomma tunnor skramlar mest
– gammalt ordstäv
Ett återkommande svenskt drag är strävan efter en enkel stil och självbehärskning. Historiskt har det tagit sig uttryck i de dödsföraktande karolinska soldaternas bedrifter, liksom i den enkla stil många svenska kungar eftersträvat. Man kan här närmast tala om en preussisk stil, en släktskap med den doriska eller tidiga romerska antiken. Svensken vill inte försöka framstå som något han eller hon inte är, och ser med visst överseende på den som ägnar sig åt högljutt skryt. Visserligen är detta ett drag som något underminerats av kulturens amerikanisering, och det har kunnat slå över i den såkallade jantelagen, men det är en i grunden sympatisk inställning. En traditionalist som Julius Evola skulle se den svenska strävan efter klarhet, kontroll och enkelhet som positiv, även om jantelagen också rymmer frön till slavmoral.
Denna vilja till självbehärskning uttrycks också i konfliktsituationer. För en svensk är det ofta ett nederlag att vara den som först höjer rösten, den som tappar humöret, och en del av föraktet för kvinnomisshandlare bottnar i att det är ett tecken på bristande självkontroll. I modern tid blir en negativ följd av detta att många svenskar överhuvudtaget inte kan hantera konflikter eller starka känslor, vilket uttrycks genom en viss konfliktskygghet. Denna vilja till självdisciplin kan också, av svenskar och andra, misstolkas som ”tråkighet”. Svensken förebrår ibland sig själv för att inte ha ”rytmen i blodet”, samtidigt är detta en bieffekt av en hög självkontroll och frågan är hur många folkgrupper med tresiffrig IQ som faktiskt har sådan rytm. Svensken kan också framstå som blyg och inbunden, även detta hänger samman med självkontrollen.
Den inre spänning som är en följd av strävan efter självdisciplin, myntets andra sida, är den svenska alkoholkulturen. Med jämna mellanrum släpper svensken på kontrollen, vilket inte sällan har oönskade konsekvenser. Denna alkoholkultur är ofta en av de sidor av den svenska kulturen som invandrare har svårast att sympatisera med, en full svensk är svår att respektera och när det dessutom rör sig om större grupper blir det en verklig utmaning. Detta är särskilt fallet när man är omedveten om att alkoholkulturen är den andra sidan av det mynt som också har med svensk självkontroll att göra.
Ordning och reda
Ordning och reda, löning på fredag
– ordstäv
Kopplat till enkelheten och självdisciplinen finns en ordningsam sida hos svensken. Den har bidragit till en imponerande arbetsmoral, liksom till förmågan att skapa ett under lång tid fungerande byråkratiskt system. Utan en disciplinerad och ordningsam befolkning är det tveksamt om den svenska välfärdsstaten hade fungerat lika väl (här kan man också nämna det opersonliga draget i den ”preussiska” stilen, ytterligare en förutsättning). Det kan också förklara det svenska kösystemet. Även detta drag har underminerats av anonymiseringen, och av kulturens amerikanisering.
Idag kommer strävan efter ordning och reda också till uttryck i intresset för heminredning och trädgårdsarbete. Svensken vill gärna skapa och ordna ett mikrokosmos, idag i form av ett trevligt hem med ett antal husdjur (”volvo, villa och vovve”). I miniatyr har vi här att göra med en pater familias som formar och organiserar en egen liten värld. En värld där han eller hon, i förbigående sagt, också vill kunna vara ifred. Även den svenska organisationsförmågan kan knytas till den svenska traditionen av ingenjörer och uppfinnare.
– John Bauer
Individualism och konformitet
Berggren och Trägårdh studerar i boken "Är svensken människa?” den svenska individualismen. Den har gamla anor, enligt Kevin Macdonald kan den spåras tillbaka till istiden. Under den formerande tid då folken i Mellanöstern redan ägnade sig åt blodiga krig där endast de mest grupplojala överlevde, kämpade nordeuropéerna mot elementen. De förra kom därför att utveckla kulturer med starkt kollektivistiska drag, liksom aggressiva tendenser. I det karga Nordeuropa premierades andra drag, och vi har här idag en viss avsaknad av kollektivism som istället ersatts av individualism och altruism. När invandringskritiker talar om vissa invandrargruppers ”klanism” är det den distinktionen som avses.
Här måste nämnas den roll reciprociteten, ömsesidigheten, har som förmedlare mellan individualism och kollektiv. Förutsättningen för den svenska välfärdsstaten är exempelvis ömsesidighet, dagens bidragstagare är morgondagens skattebetalare och vice versa. När vi får en situation där medvetenheten växer om att vissa etniska grupper är både dagens och morgondagens bidragstagare, kommer bristen på reciprocitet att leda till svåra slitningar. Detta gäller även klanismen, när den börjar identifieras i den offentliga debatten (i förbigående sagt var upplevd brist på reciprocitet kärnan i den historiska antisemitismen och ”antiziganismen”, och hur explosiva de var vet vi).
En konsekvens av individualismen, myntets andra sida, är en tendens till konformism. Redan Rudolf Kjellén skildrade denna under tidigt 1900-tal, svensken har lätt att påverkas av andra och även lätt att assimileras in i andra kulturer när han eller hon lämnat Sverige. Detta, kopplat till en typisk svensk idealism, har gjort att svensken ofta tar dominerande trender längre än andra. När yttrandefrihet var ett prioriterat värde exporterade vi barnpornografi och vit makt-musik, därefter har vi fört en kulturmarxistiskt präglad politik som gjort att omvärlden betraktar oss med oroad förundran.
Universalitet
En sida hos svensken, och nordeuropén överhuvudtaget, som sällan noteras är en viss strävan efter universalitet. Om detta är en mer modern företeelse, en följd av förlusten av egen identitet, eller om det rör sig om en äldre tendens, är en fråga som inte kan besvaras här. Vad man i varje fall kan konstatera är att den moderna svensken har svårt att acceptera gränser mot övriga världen. Ser svensken en kulturyttring eller subkultur från andra länder kommer han eller hon ofta att anamma den, på samma sätt som han eller hon kommer att engagera sig i frågor som rör andra länder. Det tragiska resultatet av detta är den såkallade hipstern.
Väl känt torde också vara kvinnans historiskt goda ställning i Sverige. Möjligheten att som kvinna kunna röra sig fritt har av Paulina Neuding identifierats som något som skiljer Sverige från många andra länder, och detta går långt tillbaka i vår historia. Det är ingen slump att feminismen uppstod i Nordeuropa, även om den därefter ofta kommit att spela en negativ roll för våra samhällen.
På liknande vis kan man identifiera den svenska relationen till naturen, och inte minst djuren. Andra folk kallar med förakt nordeuropéer för ”dog lovers”, alternativt betraktar hundar som orena djur, men för många svenskar är hunden en kär familjemedlem. Man kan här också nämna svenskarnas stora intresse för TV:ns naturprogram, dragningen till ”landet”, och överhuvudtaget den tid som spenderas ute i naturen (oavsett om vi talar om havsbad, bärplockning eller jakt). Lika lite som det var en slump att feminismen uppstod i Nordeuropa var det en slump att miljörörelsen och djurrrättsrörelsen gjorde det, eller för den delen black metalgenren.
Så för att summera svenskens goda sidor inkluderar dessa bland annat självdisciplin, en enkel stil utan överdrifter, känsla för natur och djur, arbetsmoral, förmåga att organisera ett harmoniskt samhälle, och kvinnans goda ställning. Bland de mindre goda sidorna kan nämnas en osund alkoholkultur, konformitet och en naiv oförmåga att tränga djupare i verkligheten än dess ytliga sken. För den som identifierat fler typiskt svenska drag är bloggen utrustad med en kommentarsfunktion. Ett fruktbart spår kan i så fall vara den svenska solidariteten, som kan antas ligga bakom vår relativa brist på inbördes konflikter liksom vår relativt sett synnerligen utbyggda välfärdsstat. Man kan också jämföra den svenska mentaliteten med våra närmaste grannar, man finner då både likheter och skillnader (i jämförelse med svensken är exempelvis dansken något av en levnadsglad anarkist, och hos finnen är ofta det doriska draget och naturkänslan än mer markerade). Svensk sexualitet och humor är andra ämnen som kan utvecklas vidare.
– Bruno Liljefors
Relaterat
Rudolf Kjellén och det svenska kynnet
Fredrik Lindström och den svenska statsnationalismen
Solguru – Nordiskt kynne online
Det svenska folklynnet
Rent Principiellt – Om jag skulle hålla tal
Om skribenten: Joakim Andersen
