Efter att media rapporterade om att gapet i sysselsättningsgrad mellan in- och utrikesfödda i Sverige är störst bland OECD-länderna har en integrationsdebatt uppstått. Ett inslag i denna debatt som redan tidigt kunde skönjas är borgerliga debattörer som använder sig av sysselsättningsgapet och den påstådda omsorgen om de utrikesfödda för att föreslå inskränkningar av arbetsrätten och välfärdsstaten. I dagens Svenska Dagbladet stämmer företagaren och debattören Thomas Gür in i denna borgerliga kör, med artikeln Låt företagandet leda integrationen.
Bortsett från att integration inte är en rent ekonomisk process, som bekant har flera dömda hedersmördare varit ekonomiskt framgångsrika och flera terrorister högutbildade, är Gürs artikel ett intressant tecken i tiden. Dels för att Gür tydligt ställer välfärdsstaten mot integrationen. Gür skriver:
Rapporten tar upp frågor som anställningsskydd, rörlighet och kombinationen bidrag och skatter, som viktiga faktorer för sysselsättningen, men beskriver märkligt nog inte det samband som finns mellan strikta regleringar, höga ingångslöner och svårigheter för ungdomar och invandrare att få fotfäste på arbetsmarknaden. Kopplingen mellan ett bra företagarklimat och högre sysselsättning för invandrare, diskuteras inte alls.
Välfärdsstat eller integration
Det som här är av intresse är mer det han inte säger än det han säger. Gür konstaterar, och här har han sannolikt en poäng, att vårt land genom sin sociala modell är sällsynt dåligt på att integrera utrikesfödda (och dessutom att de utrikesfödda vi tar emot relativt sett är mer svårintegrerade, bland annat då flyktinginvandringen är större än arbetskraftsinvandringen jämfört med hur det ser ut i många andra länder). Det verkligt intressanta här är att Gür aldrig ställer dessa två värden mot varandra, utan som en självklarhet fortsätter med att konstatera att för en bra integration måste välfärdsstaten stryka på foten. Det naturliga här hade varit att dra slutsatsen att om vi har så svårt att integrera utrikesfödda, och om det enda sättet att bli bättre på det är att nedmontera vår sociala modell, så får vi ta emot färre av dem. Men detta är inte ens ett alternativ för Gür, massinvandring är viktigare än välfärdsstat. Detta är uppseendeväckande, men det kommer att stå oemotsagt och överhuvudtaget inte kommenteras i den fortsatta integrationsdebatten. Med Gür ser vi i varje fall hur vår sociala modell nu genom immigrationen angrips på två fronter, dels genom att invandringens kostnader rent reellt underminerar dess kvalitet, dels hur integrationen som självändamål används för att motivera inskränkningar i arbetsrätt och lönenivåer.
Den nya realismen
Samtidigt finns det skäl till optimism även i den nya integrationsdebatten. Under många år har den integrationsdebatt som förts i mycket hög grad ägt rum utan att siffror förekommit, det har rentav setts som lite fult att nämna siffror på sådant som invandringens kostnader. Dessa kostnader har istället florerat i den invandringskritiska sfären och på det icke-etablerade internet. Men nu har de, med mer än ett decenniums fördröjning, också nått den offentliga debatten. Detta kommer dels att påverka synen på invandringspolitiken, det kan också ses som ett led i en ny tendens i den offentliga diskursen.
Denna tendens kan benämnas den nya realismen, och även om den än så länge inte är så framträdande har den framtiden för sig. Vad som här avses är att debatten och politiken kan komma att präglas mindre av ideologi och mer av reella intressen. Vi har redan sett hur sådant som postmodernism, mångkulturalism och genusteori börjat rullas tillbaka, och hur borgerliga partier i flera länder flyttat fram sina positioner. Detta har de bland annat gjort eftersom de ses som representanter för en mer realistisk inställning (olyckligtvis är de också representanter för fortsatt massinvandring och för angrepp på den europeiska sociala modellen). Framöver kommer denna nya realism att bli än mer framträdande, i en situation präglad av hotande kriser och global konkurrens är det inte genusteori man har tid och råd med. Här finns också en koppling till den globala situationen. Den post-marxistiske teoretikern Immanuel Wallerstein skriver om konkurrensen mellan block framöver:
Visserligen kommer det att finnas få ideologiska beståndsdelar i denna rivalitet. Grunden kommer nästan uteslutande att vara egenintresse. Detta kommer inte att göra konflikten mindre akut, snarare kommer det att vara svårare att täcka över den med symboler. När konflikten blir mindre politisk blir den desto mer maffiabetonad.
Wallerstein trodde visserligen att ett samarbete mellan USA och Japan skulle stå mot ett rysk-europeiskt block, detta har de europeiska politikerna varit för osjälvständiga för att realisera. Men grundtanken är korrekt, politiken kommer präglas av reella intressen snarare än ideologier.
Parallellt med denna nya realism kommer vi att se ett stadigt växande intresse för sådant som rötter och identitet. Ibland kommer detta ta sig oväntade former, som när välintegrerade perser och judar börjar intressera sig för sina svenska anor, men det kommer likafullt att vara en betydelsefull historisk trend. Varken den nya realismen eller den nya identitarismen kommer dock att vara särskilt enkel att förena med fortsatt massinvandring.
Relaterat
Om skribenten: Joakim Andersen
