I dagarna har en debatt brutit ut kring den specialutgåva av serietidningen Bamse som riktats till yngre aylsökande för att förklara den byråkratiska processen. Man kan visserligen fråga sig vilka resonemang som legat bakom detta märkligt gränsöverskridande samarbete mellan en byråkratisk aktör och en producent av underhållning för barn, vilket ingår i en tendens där distinktionerna mellan offentlig och privat sfär blir alltmer diffusa. Detta tycks dock inte vara det som står i fokus i den tämligen ensidiga debatten, men även den belyser en del intressant om vår samtid.
Inga-Lina Lindqvist reagerar således i en kortare text i Aftonbladet på att Bamseserien inte innehåller olyckliga slut. Varför får inte de asylsökande barnen exempelvis veta att när man får avslag på sin ansökan blir större delen av familjen med största sannolikhet mördad? ”I den riktiga världen, där förtvivlade mammor och pappor söker asyl, finns inga lyckliga slut”, skriver hon. Det intressanta här är att Lindqvist i sin moralistiska harm missar både grundläggande barnpedagogik och även hur barnserien som medie fungerar. Att på allvar kräva att en barnserie riktad till asylsökande barn som riskerar att få återvända till hemlandet ska skildra det värsta scenariot blir bisarrt.
Det avslöjar också en implicit nationalchauvinism. För många svenskar är det egna systemet så överlägset omvärlden att en lycklig tillvaro i andra länder framstår som snart sagt omöjlig. Detta knyter an till det resonemang Fredrik Lindström fört kring den svenska ”statsnationalismen”. För de mer extrema representanterna för denna inställning är lösningen på problem i andra länder alltid att föra de drabbade till Sverige, och möjligheten att skapa en fungerande tillvaro i ett land man återvänt till är försvinnande liten. Så liten att det blir ett hån att ens antyda den för de barn som oroar sig för sin framtid.
I projektets referensgrupp har representanter från Rädda Barnen, Röda Korset, BRIS och Individuell Människohjälp ingått. Reaktionerna på det färdiga resultatet från organisationer som arbetar för barns rättigheter har varit positiva.
– Migrationsverket (i förbigående kan noteras att Lindqvist och Djampour bättre än BRIS och Rädda Barnen kan bedöma vad som är bra för barn)
Pouran Djampour är mer konkret i sina förslag på vad Bamseserien borde innehållit, och föreslår ”att Bamse i serien hade fått träffa några av de barn och ungdomar som sytt ihop sina munnar”. Djampour reagerar också på att Migrationsverkets personal i serien framställs som förstående och harmoniska. Vi kan för en stund leka med tanken på de arbetsrättsliga konsekvenserna av att ett informationsmaterial utgivet av Migrationsverket skulle framställa den egna personalen som oförstående och sadistisk, men vi kan också fråga oss vilken världsåskådning som implicit ligger till grund för Djampours resonemang. Vi finner då att han företräder en världsåskådning där ”Svenska migrationsverket skickar barn till orättvisor, förföljelse och hot mot sina liv”. Den logiska följden av Djampours utgångspunkt är att Migrationsverket borde avskaffas, och gränserna öppnas helt. Detta innebär att hans kritik av Bamseserien är instrumentell. Egentligen riktas den inte mot att Migrationsverket i sina försök att informera asylsökande barn kan ha gjort vissa misstag, utan det Djampour vänder sig mot är att det överhuvudtaget finns en asylprocess. Detta är den implicita utgångspunkten för mycket av reaktionerna på serien, men det sägs inte högt. Kanske för att kritik av delen (en serie) här är en säkrare väg till framgång än kritik av det hela (någon form av gränskontroll och urvalsprocess). Få av de som följer media är redo att öppna gränserna fullständigt, då det trots allt har vissa negativa konsekvenser.
Asylpolitik och anhöriginvandring
Avslutningsvis kan nämnas att 2009 fick strax över 34000 personer uppehållstillstånd som anhöriga. Av dessa var 71% så kallad kärleksinvandring. Enligt Migrationsverket kallas detta ofta kärleksinvandring eftersom paret inte levt tillsammans tidigare eller enbart under en kort tid (enligt initierade källor utgörs en inte oansenlig andel av socialbidragstagarna av sådana kärleksinvandrare). Mot detta kan ställas att 8983 asylsökande beviljades permanent uppehållstillstånd 2009. Återigen kan vi här alltså notera en hemmablindhet, och ovan nämnda chauvinism, på invandringspolitikens område. I debatten framställs invandringen ofta som en fråga om människor i nöd som riskerar att drabbas av en inhuman byråkratisk process. I verkligheten utgörs den större delen av invandringen av såkallade kärleksinvandrare, vilket innebär att ett av de privilegier man som innehavare av ett svenskt uppehållstillstånd åtnjuter är rätten att hämta någon man ”inte levt tillsammans med tidigare”. Först in i landet och därefter in i den svenska socialpolitiken. Kärleken övervinner allt, men uppenbarligen inte att förverkligas i Pakistan istället för i Sverige.
Detta innebär naturligtvis också att resurserna som finns tillgängliga för en mer generös asylpolitik minskar, vilket kan vara värt att nämna för den som ser ett värde i sådant och inte betraktar en realitetsprincip som fascism.
Relaterat
Merit Wager – Skalman förklarar asylprocessen
Merit Wager – En migga om Migrationsverkets Bamsetidning
Om skribenten: Joakim Andersen
