Den europeiska geopolitikens historia innehåller flera förslag på det optimala Grossraum som kan garantera Europas globala position. Tyska geopolitiker som Haushofer och Naumann vände sig ofta österut, med initiativ som Bagdadbanan och visioner av ett Mitteleuropa som ibland avsågs omfatta även Levanten. Pro-amerikanska politiker föredrar transatlantiska samarbeten med det USA som har ett europeiskt ursprung, ett liknande resonemang ligger bakom Guillaume Fayes tankar om Septentrion och Régis Debrays satiriska United States of the West i Empire 2.0. Aleksandr Dugins eurasiska projekt är välkänt, liksom Jean Thiriarts snarlika vision av ett Europa ”från Dublin till Vladivostok” (även Putins tankar kring ett eurosibiriskt samarbete kan här nämnas). Andra geopolitiska visionärer har istället exkluderat ryssarna från Europa, bland annat Francis Parker Yockey såg Ryssland som en lika genuint utomeuropeisk makt som USA. Man kan också nämna Mussolinis imperiella planer, med sådana inslag som ”den fjärde stranden” och ”islams svärd”. Kopplingen till det europeiskättade Sydamerika har tidvis också varit stark, bland annat kan nämnas Maurras och 1930-talsrörelsernas betydande inflytande på sydamerikansk radikalhöger. Dagens inlägg kommer att ta upp ett annat intressant geopolitiskt projekt.
Eurafrika
När den tyske generalen Heinrich Jordis von Lohausen delade in världen i naturliga geopolitiska zoner samlade han Europa och Afrika i en ”eurafrikansk” zon (de andra zonerna var Amerika och Australasien). Tanken på en naturlig koppling mellan Europa och Afrika var inte ny. Den geografiska närheten hade tidigare lett till den koloniala relationen, där fanns även en komplementär aspekt med ett Europa som bidrog med politiskt och ekonomiskt kapital och ett Afrika som bidrog med råvaror. von Lohausen talade om Sydafrika som ”Godahoppsuddens nya Europa”, ett naturligt geopolitiskt och ekonomiskt block sträckte sig enligt honom från norra Europa till Godahoppsudden. För von Lohausen var det därför ett misstag av väldiga proportioner, en oförmåga att inse sina egna intressen, när Europas stater bidragit till att underminera det ”nya Europa” längst i söder.
von Lohausens analys och vision delades av den brittiske fascisten, senare europeiska socialisten, Oswald Mosley. Han talade också om ett Eurafrika, där ett förenat Europa gemensamt skulle förvalta sina afrikanska kolonier på ett sätt som garanterade deras utveckling. Liknande tankar finner vi hos så skilda gestalter som den franske fascisten och socialisten Georges Valois och den brittiske geopolitikern och geografen Halford Mackinder. Hos Mosley var detta eurafrikanska block inte minst en förutsättning för den autarki, det oberoende av världsmarknaden, han eftersträvade för Europa.
Mosley hade också kontakter med politiker i Godahoppsuddens nya Europa, inte minst med den föredetta sydafrikanske försvarsministern Oswald Pirow. Deras plan vad gällde Afrika innebar en etnisk separationspolitik, där två tredjedelar av det sub-sahariska Afrika skulle utgöras av svarta områden och en tredjedel skulle reservas för vita. Detta kan idag framstå som en tämligen chauvinistisk plan, samtidigt bör man notera att det vid denna tid fanns betydande europeiska befolkningar bland annat i de portugisiska kolonierna, i Kenya, och i det brittiska södra Afrika. Mosley var också ett barn av sin tid. Han menade också att européerna hade en naturlig roll som ledare i den eurafrikanska relationen, eftersom de afrikanska folken aldrig skapat några civilisationer. Detta kan också framstå som tidstypisk chauvinism, samtidigt som det ligger i linje med traditionalistiska tankar om distinktionen mellan hyperboreanska och infernaliska traditioner. Med undantag för traditionella centra i dagens Etiopien och Nordafrika är det hyperboreanska inflytandet i Afrika begränsat. I vår tid gör samtidigt gröna och primitivistiska strömningar att inhemska afrikanska kulturer framstår som mer intressanta än de gjorde för Mosley.
Intressant är att eurafrikanska tankar var vanligt förekommande även hos mer etablerade europeiska politiker. Vi finner dem bland annat hos den pan-europeiska rörelsens grundare, den österrikisk-japanske greven von Coudenhove-Kalergi. Efter Andra världskriget var många europeiska stater ännu kolonialmakter, och man föreställde sig att man kunde göra dessa kolonier till ett gemensamt europeiskt ansvar. I praktiken var dessa kolonier på väg att bli självständiga stater, men de kom att knytas ekonomiskt till Europa genom avtal i stil med Lomé och Cotonou.
En stat som fortsatt haft intima kontakter med Afrika är Frankrike, bland annat genom återkommande interventioner. I linje med detta ligger också Sarkozys tal om eurafrikanskt samarbete vid en resa i Afrika 2007. Samtidigt kan man notera att nya aktörer, inte minst Kina, nu i praktiken börjar ersätta de europeiska.
Ett nytt Afrika
Den gamla visionen av Eurafrika framstår idag av flera skäl som inaktuell. Dels har europeiska politiker under decennier underminerat ”det nya Europa” längst i söder, vilket innebär att det idag är något av en jätte på lerfötter. Den naturliga alliansen mellan det gamla och det nya Europa byggde bland annat på ett delat arv både kulturellt och etniskt, en sådan nära gemenskap är inte möjlig med det ANC-styrda Sydafrika. Nya aktörer, bland annat Kina och Indien, har också etablerat sig på kontinenten.
Samtidigt finns det tecken på att en ny relation mellan Europa och Afrika inte är en omöjlighet. Geopolitiskt och ekonomiskt finns det fortfarande en naturlig koppling mellan de båda kontinenterna, intressanta är också de pan-afrikanska strömningar som bland annat representerats av den libyske ledaren Qadafi och hans försök att bli de afrikanska hövdingarnas och kungarnas ”king of kings”.
En afrikansk renässans förutsätter dock att kontinenten bryter med mycket av det liberala arvet. Den moderna staten, byggd på en stark centralmakt och den individualistiska principen om ”en man – en röst”, är uppenbart olämplig i en situation där de flesta stater är splittrade i flera stammar. Följden av ”en man – en röst” blir att den största stammen kan exploatera hela nationen genom sin kontroll av staten, något som förklarar den desperation med vilken andra stammar ibland vägrar erkänna valresultat. I Afrika är demokratin många gånger verkligen ”två vargar och ett får som röstar om vem man ska äta till middag”. Detta gäller både i Elfenbenskusten och det ANC-styrda Sydafrika. Här bör man istället använda sig av mer federativa lösningar, där olika stammar (inklusive ”the great white tribe”) ges betydande autonomi och där kontroll över staten inte kan exploateras lika brutalt.
Det är också tveksamt om marknadskapitalism är lämplig i Afrika, eller om olika former av afrikanska sociala modeller bör ersätta den. I sådana fall är kontinental autarki en förutsättning, då individuella stater annars har svårt att stå upp mot internationella aktörer som IMF.
Ett eurafrikanskt samarbete måste också lösa problemet med den massiva migrationen från Afrika till Europa. Mosley föreställde sig visserligen en omfattande europeisk närvaro i Afrika, men inte det omvända i Europa. Detta kan onekligen framstå som dubbelmoral, men faktum kvarstår att massiv afrikansk migration till Europa skapar en rotlös etnisk underklass och dessutom rörelser hos de infödda européerna som kan omöjliggöra alla former av samarbete med omvärlden. Här kan man dock se en del positiva initiativ, där bland annat Senegals president aktivt försöker skapa ekonomiska möjligheter i hemlandet för att minska migrationen. Även bland afrikaner i Europa förekommer det exempel på uttalad separatism, bland annat från Tribu-Ka och den europeiska avdelningen av New Black Panther Party. Sådan separatism har också ofta antiliberala förtecken, bland annat i synen på rätten till särart och vikten av andlighet (man kan i båda fallen tala om neo-traditionalism, då det handlar om nyskapade traditioner). Ofta är den också antisionistisk, eller passerar gränsen för antisemitism. Oavsett om man föreställer sig en mer omfattande repatrieringspolitik eller en längre tids status quo är sådana separatistiska rörelser intressanta. Idealet för den afrikanske immigranten bör alltså inte vara att assimileras in i den europeiska kulturen, utan snarare att bevara sin identitet och sin världsåskådning.
På en internationell arena där USA motarbetar europeiska intressen och Kina växer alltmer, kan det gamla eurafrikanska projektet alltså fortsatt vara av intresse. Detta oavsett om man ser det som ett led i en eurasisk politik eller som ett sätt att bevara den unika kultur de europeiska nybyggarna skapade i södra Afrika. Detta är i förbigående sagt en kultur som i hög grad också anammats av de sydafrikanska Cape Coloureds och flera liknande, ”eurafrikanska” grupper, och därmed en betydande andel av regnbågsnationens invånare. Vilket i sin tur innebär att en återkomst till makten för de boer som historiskt visat sig skickliga att bygga allianser med andra stammar inte är helt osannolik, något som i sin tur skapar helt nya förutsättningar för en allians mellan det gamla Europa och ”Godahoppsuddens nya”.
Den afrikanska erfarenheten har också blivit en naturlig del av den europeiska världsbilden, oavsett om vi sedan talar om Leni Riefenstahls resor bland sudanska stammar, en ung Ernst Jüngers korta sejour i Främlingslegionen, Joseph Conrads ”mörkrets hjärta”, Swedenborgs bild av kontinenten, europeiska och sydafrikanska legosoldater, eller medelålders kvinnor som ägnar sig åt afrikansk dans. För mycket kan här inte ordas om den roll Afrika i egenskap både av ”mörkrets hjärta” och människans urhem kommit att spela för den moderna européns världsbild och sekulära mytologi, den kan i varje fall bidra till att ”Eurafrika” även i framtiden inte enbart är av idéhistoriskt intresse. Ett Europa som revitaliserats kommer att vända sig utåt igen, och det eurafrikanska projekt som skisserades av bland annat Mosley kan då, befriat från en del tidstypisk chauvinism, åter ge dess energier inspiration och konstruktiva utlopp.
Relaterat
Lord of War
Heinrich Jordis von Lohausen och kriget mot Europa
Eugène Terre’Blanche (1941-2010)
Tankar kring Ian Smith och rhodesiernas tragedi
J.M. Coetzee – Onåd
Om skribenten: Joakim Andersen
