I samband med att Sala förbjudit tiggeri har en debatt uppstått kring fenomenet. Debatten är behövlig och av principiellt intresse, inte minst då den avslöjar många felaktiga förgivettaganden. Bland annat finns det en del som gör en koppling mellan att vi har en borgerlig regering och att människor ”blir så fattiga att de måste tigga på gatorna”. Vad dessa tyckmyckna men okunniga individer gärna missar är att det mycket sällan är utförsäkrade sjukpensionärer som ägnar sig åt tiggeri. Istället finns det normalt en etnisk aspekt, alternativt en koppling till missbruk.

I praktiken förekommer alltså en organiserad verksamhet, där människor från Östeuropa tar sig till Sverige för att tigga. Detta implicerar att de har råd med resan, det implicerar också att de väljer att använda sin tid här till att tigga snarare än till att söka arbete. Givet de generösa reglerna för arbetskraftsinvandring är detta inte helt ointressant att beakta.

Jag skäms inte heller å tiggarnas vägnar när dessa i väldigt hög utsträckning medvetet siktar in sig på Sverige för att folk ska tycka synd om dem. Det är snarare cyniskt av dem att utnyttja vårt ofta naiva system och vår naiva inställning.
– Kent Ekeroth

Man kan här också notera att den påverkan det organiserade tiggeriet har på samhället inte är positiv. Medkänsla är en icke-materiell, men inte oändlig, resurs, och den exploatering av medkänslan som tiggarna ägnar sig åt gör att den på sikt minskar. Detta har tydliga effekter för de inhemska hemlösa som tvingas konkurrera med små rara barn som förts hit som del av en målrationell och kostnadseffektiv kalkyl.

Reciprocitet som ändlig resurs

Man måste också konstatera att denna typ av tiggande har effekter på solidariteten i ett samhälle, den solidaritet vars synonym är broderskap och innebär att medborgarna betraktar varandra som jämlikar. För att försvara detta broderskap har vi byggt upp ett välfärdssystem, som innebär att den som är redo att arbeta också ska ha en ekonomisk grundtrygghet. Tanken är inte att den som är redo att förnedra sig ska slippa att arbeta. De hitresta tiggarentreprenörerna undergräver alltså också den ömsesidiga respekt som vårt samhälle bygger på, då de så tydligt förstärker normer som säger att det finns två olika sorters människor. En sort som tigger och en som ger. Denna norm underminerar den reciprocitet vår demokrati och vår välfärdsstat förutsätter, och är lika skadlig som rovdriften på medkänslan. Att inte den nya klon i Fridolingenerationen som bär namnet Björn Lindgren inser detta är talande för hur dåligt nämnda generation förstår vilka värden välfärdsstaten bygger på. Det är också talande att detta barn av liberalism och globalisering föredrar den högst selektiva, tillfälliga och förnedrande lindring av fattigdomen, inte minst bland romer, i Östeuropa som tiggandet är framför att arbeta med dess orsaker på plats. Ett sådant arbete skulle kanske inte vara enkelt, men det skulle på sikt kunna innebära en reell integrering av romerna i den europeiska gemenskapen av folk och kulturer. Att som Lindgren försvara tiggande fjärmar dem istället mycket påtagligt från en sådan integration, då också den förutsätter ömsesidighet och respekt.

När vi slutar att se människor som människor och istället börjar prata om "störande moment" är vi riktigt farligt ute.
– Björn Lindgren illustrerar att vi enligt honom ”ser människor som människor” genom att förstärka relationen tiggare-välgörare

Till detta kommer andra aspekter, som påverkan på gatubilden och kopplingen till brottslighet i form av bland annat människohandel och stölder.

Det offentliga tiggandet innebär kort sagt en exploatering av medkänslan, och en ”tjuvkoppling” av hela vårt välfärdssystems värderingar. Dessa effekter är i grunden betydligt mer skadliga än den påverkan på gatubilden och den koppling till brottslighet som också finns, och är i sig skäl nog för att förbjuda fenomenet eller i varje fall undvika att understödja det som privatperson.

Debatten i SvD:

Sortera sopor – inte människor (Björn Lindgren, Grön ungdom)
Förbjud tiggeri i hela landet (Kent Ekeroth, Sverigedemokraterna)

Relaterat

Ivan Illich och välgörenhet som tvång
Tankar kring tiggarligor

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.