I jämförelse med många andra europeiska länder har den svenska offentligheten anammat 1968 års idéer med en ovanlig övertygelse. Ett invandringskritiskt parti fick vi exempelvis först historiskt sett sent i riksdagen, även vad gäller sådant som queerlobbyns inflytande på politiken framstår Sverige som avvikande. Det finns flera förklaringar till detta, alla med ett mått av sanning. Här kan bland annat nämnas att vårt land under lång tid varit förskonat från krig, särskilt i sina centrala delar, liksom socialdemokratins långa maktinnehav och behov av en ny ideologisk grund. Även den svenska statsmaktens historiskt starka ställning, och den individualism som enligt Berggren och Trägårdh utmärker svensken, kan förklara den lätthet med vilken 1968 års idéer kommit att prägla vår offentlighet.
Till detta kan läggas det svenska kynnet, beskrivet redan av Rudolf Kjellén under tidigt 1900-tal. Kjellén beskriver detta i avsikt att förklara varför en modern statsvetenskap haft svårt att bryta igenom i Sverige, men det är tillämpligt också på vårt problem:
Det är ett ofta hört tal – för att inte säga en erkänd sanning – att politisk begåvning inte tillhör de dygder varmed en frikostig natur utrustat vårt svenska folk. Vi behöver inte blicka längre bort än till Öresunds andra strand för att kännas vid vår svaghet i detta stycke. Den är för övrigt i släkt med den bristande fallenhet för köpmannayrket, som man lika allmänt påpekat hos oss; bakom båda ligger nämligen, som gemensam rot, ett föga utvecklat sinne för psykologiska realiteter. Vår historia har alltså varit rikare på krigshjältar än på statsmän; och även sedan de förras släkte dött ut av brist på efterfrågan, så synes de senares inte nämnvärt ha förökats.
Kjellén noterar också att svensken tillhör de folk som lättare påverkas av sin omgivning:
… det är också uppenbart, att nationalitetsgraden växlar efter skilda folk. Engelsmannen eller kinesen, som i alla rum och förhållanden blir sig lik och sig själv nog, kontrasterar utan tvivel starkt – redan i detta hänseende – mot tysken eller japanen, som är mer känsliga för omgivningens tryck, mer benägna att ”ta seden dit man kommer”; därför går de förra heller inte så lätt upp i omgivningen som tysken eller svensken i Amerika, liksom en gång västgöten i Spanien och dansken i Normandie. Det vill verkligen synas, som funnits i de olika nationernas väsen inneboende från början en större eller mindre nationell bestämdhet.
Vi kan idag många gånger identifiera ett intresse för det typiskt svenska i media, om än i mycket försiktiga former (”the curiosity that dare not speak its name” kan man uttrycka det). Kjellén har här en klar fördel genom att han inte, likt vår samtid, fullständigt demoniserat och avfärdat vetenskaper som folkpsykologin:
Här träder antropologin och folkpsykologin till som politikens hjälpvetenskaper; medan de bägge skulle sväva helt i luften om överhuvudtaget ingen nationell verklighet förefunnes. Särskilt den sistnämnda disciplinen har mycket att lära oss; ty den praktiska politiken vilar i eminent grad på en rätt uppskattning av nationernas verkliga karaktärer och stämningsdjup. De tillfälliga stämningarna spelar här mindre roll än de äkta karaktärsdragen; det är de senare, som framträder som objektiva faktorer – vare sig det gäller begåvning i allmänhet som de vita folkens överhuvud, eller begåvning för politiskt härskande som romare och storryssar gentemot estetiskt lagda greker och ”lillryssar”, eller begåvning för affärer som kineser och danskar gentemot japaner och svenskar, eller för det diplomatiska spelet som engelsmän gentemot tyskar, eller för teknisk organisation som tyskar gentemot engelsmän.
Man kan misstänka att svenskarna, ett folk som fostrat många ingenjörer och uppfinnare, i den sista jämförelsen har mer gemensamt med tysken än med engelsmannen. Samtidigt som det finns en tendens till konformism, idealism och bristande politisk begåvning som gjort att svensken i vår tid tar ideal andra folk främst ger en läpparnas bekännelse på stort allvar. Kjellén ger dock också skäl till optimism:
Vi måste nämligen observera, att nationerna liksom människobarnen länge är omedvetna om sin tillvaro… men till sist händer, att solidariteten blir en sådan makt i deras själar; och den erfarenheten kan komma momentant, som då en elektrisk spänning, länge samlad, urladdar sig eller en gnista slår ut i flamma. Typiskt inträffar nu detta i följd av hårt yttre tryck; det är i nöden som nationen lär känna sig själv. Sveriges folk, dittills splittrat i landskapsmenigheter, lärde detta på Engelbrekts tid under det danska förtrycket. Frankrikes slagna och förtvivlade gjorde samtidigt samma erfarenhet, då jungfrun från Orléans höjde sitt banér mot engelsmännen… När detta medvetande att som lemmar ingå i en högre och större personlighet första gången griper delägarna i en nation, då är denna nation i sanning ”vorden en man”. På denna punkt förvandlas processen till politisk.
Med marxska termer kan man säga att den process Kjellén beskriver är utvecklingen från ”folk i sig” till ”folk för sig”. Medlemmarna av ett folk i sig har mycket gemensamt men är inte medvetna om det, exempelvis för att de under lång tid haft begränsade möjligheter att jämföra sig med andra folk, ett folk för sig är medvetet om det som förenar dem och redo att också politiskt försvara sina intressen. En inte orimlig hypotes är att det mångetniska samhället gör svenskarna till ett folk för sig, och alltså på sikt har en helt annan effekt än den av etablissemanget avsedda.
Relaterat
Fredrik Lindström och den svenska statsnationalismen
Solguru – Nordiskt kynne online
Det svenska folklynnet
– Kay Nielsen
Om skribenten: Joakim Andersen
