Régis Debray, född 1940, är idag kanske mest känd för att ha deltagit i Che Guevaras ödesdigra försök att sprida världsrevolutionen till Bolivia. Försöket ledde till Guevaras död, och till att Debray fick spendera några år i bolivianskt fängelse. När han återvänt till Frankrike arbetade han bland annat för president Mitterand, på senare år har han också intresserat sig för hur media förstör den demokratiska processen och för de kristna minoriteterna i Mellanöstern. Debray tillhör också de vänsterintellektuella som vunnit Alain de Benoists respekt, genom sin principfasta kritik av det senmoderna samhället. När det gäller sådant som synen på nation, demokrati och media finns det också flera likheter dem emellan.

Den unge Debray släpptes ur fängelset efter att president de Gaulle och hans rådgivare Malraux aktivt verkat för revolutionärens frihet, men tackade dem aldrig. Flera år senare återgäldar han delvis detta genom boken Charles de Gaulle – Futurist of the Nation, där han mer på djupet analyserar den man han i sin ungdom mest betraktade med förakt som en kvarleva från det förflutna. Boken är intressant, även en företrädare för den Nya Högern som Robert Steuckers har identifierat intressanta dimensioner i de Gaulles politik. Bland annat hans motstånd mot att underordna Frankrike och Europa under amerikanskt ledarskap, liksom hans tankar kring parlamentarism och nya former för arbetarnas delaktighet i ekonomin. Det finns också en del konspirationsteorier som gör gällande att CIA hade ett finger med i spelet i det studentuppror som 1968 fick den gamle generalen på fall, oavsett vilket låg det hela i USA:s intresse.

En kommunist blir vuxen

Sartre and the others cannot really be blamed. De Gaulle combined all the handicaps: a bourgeois Catholic military chauvinist. Nothing more backward could be conceived.
– Debray

Boken utgör i hög grad en mer mogen Debrays uppgörelse med ungdomens många tvärsäkra förgivettaganden. Ett sådant förgivettagande var att de Gaulle i princip var en fascist, och därför måste bekämpas. Hans rådgivare, Malraux, betraktades kort och gott som en ”clown”, på grund av uttalanden som ”the twenty-first century will either be spiritual or will not take place.” Istället fastnade Debray och hans generation för Sartre, vars uttalanden normalt var antingen felaktiga eller meningslösa.

I efterhand omprövar Debray många av ungdomens övertygelser, och även om han fortfarande betraktar sig som en del av vänstern finner han att de Gaulle och Malraux i mycket hade rätt. Han finner också att 1968 års generation behandlade dem respektlöst, och missade deras värdefulla sidor. Bland annat var de Gaulle en statsman som tog de intellektuella och det skrivna ordet på stort allvar (”the last West European statesman to take the power of the mind seriously”). Efter de Gaulles tid har de intellektuella och författarna ersatts av journalister och marknadsföringsexperter. Det politiska har också underordnats det sociala, i form av TV, reklam et cetera. Detta var en utveckling Debray menar att de Gaulle inte lät sig bli en del av.

Intressant är också Debrays självkritiska beskrivning av ungdomens syn på stora män och fädernesländer. Som goda historiematerialister betraktade man tron på sådant som föraktansvärt, men i sin praktik ägnade man sig åt en personkult och ersatz-nationalism som många gånger passerade högerns. Debray tvingas konstatera att ”in the sixties, the politicized young looked for their demi-gods abroad: Lenin, Mao, Castro, Ho Chi Minh… How were we supposed to realize that we had a great man in the house, within easy reach?”

Debray konstaterar också att ”it is well known that people who are squemish about patriotism tend to espouse more powerful nationalisms: our Communists have long cultivated a Soviet nationalism, as our liberals have the American variant.”

Inte minst finner han att den syn på det kulturella och det immateriella som 1968 års historiematerialister uttryckte är i grunden felaktig, och att man ignorerar det på egen risk:

A culture is enormously heavy, compared to a party leadership or a rate of profit. A language, a religion, a memory, are immaterial granite: mess with them at your peril. Could it be that we in the West, for all our self-assurance and snobberies, are rather light-weight in our perception of these active subterranean masses?

Sammantaget finner han alltså att den historiematerialistiska generationen i det mesta kom att få fel. Det utbröt ingen världsrevolution, och inget klasslöst samhälle. Istället var det den jordnära de Gaulle, mer inspirerad av Bergson än av Marx, som kom att få rätt i sina förutsägelser om allt från tysk återförening och sovjetsystemets fall till London som en trojansk häst i det europeiska samarbetet. Intressant är att de Gaulle också förutspådde att det franska Quebec äger en historisk identitet som i längden inte kan undertryckas. Vive le Québec libre?

de Gaulle och nationen

For two centuries, all the major defeats suffered by the Left throughout the world have resulted from its refusal to pay attention to what it amusingly calls the ”national question”. By the same token, it owes its victories to its marriages with this unreal reality…

Europeans should assume that the nations exist, and learn to live with them. Otherwise, watch out: what they have repressed will come back and seize them by the throat.
– Debray

Verkligt intressant blir Debray i sin analys av de Gaulles och vänsterns förhållande till nationen. För de Gaulle var nationer en historisk och politisk realitet, för 68-vänstern var de falskt medvetande, något oönskat. Debray finner här att de Gaulles inställning var den korrekta. Samtidigt skiljer han på två perspektiv på nationen. de Gaulle förknippar han med en syn på nationen som en öppen gemenskap, ett historiskt projekt, Le Pen förknippar han med en syn på nationen som en stam. Debray beskriver de Gaulles perspektiv på följande vis: ”that sort of collective genetic code known as the spirit of a people, which over time sets into the living individuality called a ”nation”… an elective nation, founded on the law of the soil and voluntary participation in a common project.”

När vänstern helt nonchalerar nationen lämnar den fältet öppet för det andra perspektivet, menar Debray också. I Sverige kan man se exempel på detta i en vänster som å ena sidan lever i fruktan för utbrott av rasism och främlingsfientlighet, å andra sidan gjort en så omfattande invandring som möjligt till en av sina huvudfrågor. För sådan historisk och politisk dumhet kan man komma att få betala ett högt pris, torde vara en varning de Gaulle kunnat erbjuda.

Sammantaget är det alltså en både intressant och givande bok, inte minst läsvärd för den som tillhör samma vänster som Debray delvis vänt ryggen. Hans omvärdering av sådant som nationernas och det kulturellas betydelse är fräsch och intressant, samtidigt som hans analys av hur det politiska underordnats det sociala är av stort värde för den som vill förstå varför demokratin i vår tid befinner sig i förfall och kris. Som läsare håller man inte alltid med Debray, exempelvis vad gäller hans förenklade dikotomi mellan nation och stam, men det är ändå givande. Om han varit förmögen att omvärdera de Gaulle efter ett par decennier är det möjligt att han så småningom omprövar även den rådande zeitgeistens negativa syn på Le Pen.

It was the Guarani Indians of the Chaco who recruited me… convinced me that what is immaterial about a nation, a culture or a memory may constitute the ultimate axis for historical action.
– Debray

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.