Om man ska sammanfatta veckan som gått kan man dels notera att antalet kända och framgångsrika människor som offentligt flirtat med politiskt inkorrekta ståndpunkter för tillfället växer snabbt. Tidigare var det gängse att det var i den privata sfären bland annat Paris Hilton, Amy Winehouse och Johnny Rotten gjorde diverse utspel som sedan nått media. I veckan som gått har vi däremot sett hur både Justin Bieber och Kanye West uttalat sig negativt om abort, och hur både Charlie Sheen och designern John Galliano gjort uttalanden som tolkats som tecken på antisemitism. Man kan tycka vad man vill om dessa fyra herrar, men ett mycket intressant tecken i tiden är det hela. Kritik av det politiskt korrekta idékomplexets olika beståndsdelar har länge associerats med individer och grupper i samhällets periferi, en association endast de mycket övertygade och de som inte haft något socialt kapital att förlora velat riskera, men dessa fyra tillhör definitivt samhällets centrum. Man kan därför misstänka att det sprids. När alltför framgångsrika individer utsätts för kättarstämpeln förlorar den snabbt sin effekt.

Det är också svårt att kommentera veckans händelser utan att beröra konflikten i Libyen. Den libyske ledaren, Qadafi, var länge en inspirationskälla för systemkritiker av flera slag och utvecklade i sin Gröna Bok sina tankar kring ett samhälle uppbyggt kring genuin folkmakt. Bland annat menade han att den parlamentariska formen av demokrati leder till att folket exkluderas från den verkliga makten, mot detta ställde han ett alternativ där folket genom folkkommitéer på ett mer direkt sätt skulle kontrollera sitt öde. Han var också kritisk till marknadskapitalismen.

Qadafis tankar är fortfarande av intresse, men i sin praktik visar han riskerna med personkult och upplyst despoti. Det har i det libyska samhället alltid funnits en spänning mellan jamahiriya, det system som beskrivs i den Gröna boken, och Qadafis egen ställning. I praktiken tycks den senare faktorn ha varit dominerande, och familjen Qadafi är idag mycket rik. Genom sin egen karriär demonstrerar den libyske ledaren alltså den evolutionära tendensen att unga män på ett idealistiskt vis kan offra sig för en större gemenskap medan en äldre familjefader hellre sätter sin familjs intressen i centrum. Under denna process har den libyske ledaren också i hög grad försonats med den amerikanska hegemoni han tidigare angrep på ett flertal vis. Detta har yttrat sig genom bland annat affärskontakter, och genom ett gemensamt intresse av att motarbeta radikal islamism. Västliga ledare har därför varit relativt återhållsamma i sina kommentarer om händelserna i Libyen.

Dödsstöten för Qadafis legitimitet som representant för den libyska folkviljan är hans användande av främmande legosoldater. Redan Machiavelli noterade att furstar som inte har folkets stöd kan hyra in främmande grupper som inte har något gemensamt med folket, och i en situation där de libyska soldaterna inte vill skjuta på sina egna lejer Qadafi därför afrikanska legoknektar. Händelserna är ännu inte avgjorda, men detta antyder att Qadafis folkliga stöd är så begränsat att det bara är en tidsfråga innan hans regim faller. Här finns också en historiens ironi, där den folkets son som en gång kom till makten genom en kupp nu själv har blivit en machiavellisk furste.

Relaterat

Qadafi och den Gröna Boken

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.