Intimt knuten till de skandinaviska folkens historia är också historien om trollen. Oavsett om de kallats troll, hulderfolk eller ”di sma undar jordi” har flera olika former av människoliknande väsen levt parallellt med våra förfäder, relationen till dem har också haft inslag av både fruktan och ömsesidigt intresse. Ibland har de framstått som primitiva, fula och ganska dumma, ibland har de istället antagit något av arvet från asatrons jättar och framstått som ett äldre, visare och vackrare släkte. När intresset för vårt förflutna vuxit har också trollen fått sin beskärda del, oavsett om vi då syftar på de folksagor som sammanställdes av Asbjörnsen och Moe, eller den konst som skapades av John Bauer, Kay Nielsen och Theodor Kittelsen. I mer modern tid har många artister identifierat sig med trollen, bland annat för deras antikristna aspekter och kopplingar till nordisk urtid och skuggsjäl. Här kan nämnas allt från Mortiis och Troll till Finntroll, ”troll metal” beskrivs ibland rentav som en egen undergenre.
– Kay Nielsen
Ett av tecknen på trollintresset är den norska filmen Trolljegeren från 2010. Filmen ger intryck av att vara ett lågbudgetprojekt, men har ändå en betydande charm. Det hela påminner om Blair Witch Project såtillvida att filmen presenteras som upphittat filmmaterial, vars filmare spårlöst försvunnit. Dessa filmare är en grupp studenter, som till en början ska undersöka suspekt björnjakt. De upptäcker då en mystisk man, som de först misstänker är en tjuvjägare. Gradvis inser de dock att det är ett betydligt farligare byte han jagar.
Filmen bygger här i hög grad på samspelet mellan de unga studenterna och den väderbitne, äldre jägaren. Många urbana studenter, blivande medlemmar av den nya klassen, anar innerst inne att landsbygdsbefolkningen och de äldre kan inneha kunskaper som inte stämmer överens med universitetsvärldens bild av dem som överspelade och okunniga. Detta blir också mycket tydligt för huvudpersonerna, då de på ett handgripligt vis får lära sig att man kan ha värdefulla erfarenheter även som medelålders jägare.
Filmen innehåller annars flera långa transportsträckor, som prövar publikens tålamod. Bitvis är det rent tråkigt att följa studenternas filmande, man kommer dem heller aldrig särskilt nära som personer. Det som istället förhöjer upplevelsen under transportsträckorna är de vackra scenerna från den norska landsbygden och vildmarken. Norge är ett vackert land, bitvis med samma storslaget människofientliga och majestätiska natur som Island, och detta fångar filmen flera gånger.
Trollen är annars filmens behållning. Det finns flera olika sorters troll, från små raglefantar och större dovregubbar till väldiga jotunar, och de lever normalt i sina egna reservat. Trolljägaren konstaterar dock att man inte ska förledas av Asbjörnsens och Moes skildringar, trollen i filmen är mycket primitiva och framstår oftast som vrålande rovdjur. Att de inte tål solljus eller lukten av kristna bekräftas däremot. De är också välgjorda, och framstår överlag som trovärdiga.
Sammantaget är det alltså en film som lider under sitt långsamma tempo, men kompenserar detta genom sitt fascinerande ämne, sina miljöer och det didaktiska samspelet mellan jägaren och de unga studenterna. Den lyckas också göra det kvarlämnade materialet trovärdigt, trots ämnet, detta inte minst genom de många realistiska detaljerna. För den som är intresserad av troll är filmen därför värd att se, i betyg får den tre indo-europeiska trollhattar av fem möjliga.
Norsk folktro och hulderfolket
Östan om sol, västan om måne
Graham Hancock – Underworld
Om skribenten: Joakim Andersen
