Mot slutet av veckan kan det vara på sin plats att något kommentera ett antal händelser. Bland annat har den annars enerverande tonårsidolen Justin Bieber i en intervju kritiserat abort, och det faktum att antalet irakier och somalier som bor i Sverige har ökat har beskrivits som att ”vi” blir fler. USA har också lagt in sitt veto mot en resolution i FN:s säkerhetsråd som fördömer de israeliska bosättningarna, något som illustrerar klyftan mellan amerikansk politik och internationell opinion i frågan. Samtidigt har upproren i Mellanöstern fortsatt, och tycks nu ha spridit sig till Bahrain och Libyen.
Medial diskurs
Rapporteringen från dessa uppror demonstrerar hur den mediala diskursen fungerar, och att de postmodernister som redan under sent 1900-tal menade att de stora berättelserna var slut egentligen var fel ute. Ett flertal stora berättelser lever i bästa välmåga, medierade genom just media. En sådan berättelse handlar om demokratin, med folket mot regimen, och har använts flitigt i rapporteringen från bland annat Egypten. Som händelserna i Bahrain visar är detta ofta en förenklad tolkning, flera länder är splittrade etniskt, religiöst och socialt, och i Bahrain står åtminstone delar av den sunnimuslimska minoriteten på ”regimens” sida. Intressant är att på hemmaplan har man i hög grad övergivit denna radikaldemokratiska diskurs, och ”folket” åberopas alltmer sällan.
Hur kan man då dechiffrera medias världsbild utifrån de ofta, tillsynes, objektiva nyheterna? I hög grad handlar det om urvalet av vad som ska klassificeras som en nyhet. Händelser som bekräftar denna världsbild är nyheter och ges utrymme och rapportering (exempelvis hårda ord som kan tolkas som rasistiska), medan händelser som inte gör det måste vara betydligt mer spektakulära för att kvalificera sig som nyheter (exempelvis mord). Även då utsätts de ofta för en viss förvrängning, vilket i mer extrema fall kan göra dem obegripliga. Detta urval av vilka nyheter som egentligen är nyheter drabbar inte bara invandringskritiker utan är även en faktor i socialdemokratins kris. Aftonbladets många gånger relevanta avslöjanden, bland annat av Bonniers och TV4:s spel under täcket med borgerliga politiker, får inget genomslag då borgerliga tidningar inte tillerkänner dem verklig status av nyheter. I framtiden kommer detta sannolikt att ses som en viktig del av förklaringen till hur en svensk neokonservatism ostört kunde växa fram (här har socialdemokraterna också sig själva att skylla, då de vägrar inse att invandringspolitiken är deras achilleshäl).
Man kan här också notera användandet av definitionsprivilegiet. En antydan om vilka grupper journalistkollektivet sympatiserar med ges om man studerar vilka grupper som får välja sin beteckning (liberaler, moderater, romer, et cetera) och vilka som tillskrivs en beteckning de inte identifierar sig med (”vit makt-miljön”, ”extremister”, ”konspirationsteoretiker”, et cetera). Detta handlar naturligtvis också i hög grad om makt.
Vissa uttryck används också mer eller mindre sällan om vissa grupper, då de utgör en implicit värdering. Ett exempel här är ”ställa till svars” och ”fått nog”. Det kommer dröja länge innan vi får läsa att en grupp sverigedemokratiska ungdomar vid ett skolbesök ställde Reinfeldt ”till svars” för invandringspolitiken, eller att en växande opinion ”fått nog” av densamma. Motsatsen sker däremot med jämna mellanrum, då detta är ett par intressanta exempel på uttryck som förefaller tillräckligt neutrala för att inte vara det.
Ett stegs förskjutning
Den kanske mest användbara metoden för att rekonstruera den mediala diskursen kan kallas ”ett stegs förskjutning”, och har den önskvärda effekten att rapporteringen sällan kan beskrivas som direkt felaktig. Ett exempel på detta är att när regimtrogna demonstranter i Iran kräver vedergällning för ett antal regimkritiska politikers uppror, så sätts uppror inom citationstecken. Detta är ett ställningstagande, men det är ett diskret sådant. På samma vis förskjuts rapporterna om de i medias ögon mer sympatiska egyptiska demonstranterna ett steg, och det som från början var en våldtäkt på en amerikansk journalist omdefinieras till sexuellt ofredande (möjligen finns här också en ovilja att låta egyptier framstå som ett folk där offentliga våldtäkter är en naturlig del av det politiska livet).
Liknande förskjutningar kan identifieras på hemmaplan. Högeraktivister, som i många fall inte ens är särskilt bekväma med att kallas höger, beskrivs genom ett stegs förskjutning som högerextrema, medan vänsterextremister genom ett stegs förskjutning muterar till vänsteraktivister. Detta område är dock så laddat, och de inblandade grupperna så maktlösa, att det ofta tas mer än ett steg. Så blir vänsterextremister ibland först vänsteraktivister, och därefter endast aktivister, medan invandringskritiker först förvandlas till högeraktivister och därefter till högerextremister. På samma sätt kan ett blodigt knivöverfall på de senare genom ett par stegs förskjutning omvandlas till ett ”bråk”.
Den hugade kan identifiera fler exempel på uttryck som är implicita värderingar, liksom andra flerstegsförskjutningar. Tillsammans låter de oss ana vilken världsbild som döljs bakom det tillsynes objektiva rapporterandet av fakta.
Om skribenten: Joakim Andersen
