Det har med tiden blivit något av en tradition på Motpol att med jämna mellanrum blicka tillbaka på den vecka som gått och dra vissa identitära slutsatser utifrån den. Idag kan man konstatera att den gångna veckan fört tankarna till det svenska 1930-talet, en tidsera stora delar av den mediala ”vänstern” aldrig tycks ha lämnat.

I början av veckan fanns ”skandalen” kring IKEA-grundaren Ingvar Kamprad ännu färskt i minnet. Explicit skulle det hela handla om att Kamprad framställt sig som fattig, när han i själva verket är rik, och att han utnyttjat diverse luckor i lagstiftningen för att betala så lite skatt som möjligt. Reaktionerna på Uppdrag Gransknings granskning illustrerade dock att det hela snarare kan beskrivas som ett led i ett svenskt ”kulturkrig”. IKEA och Kamprad är symboler för det svenska, och de blir därför särskilt laddade både för anhängare och kritiker av svenskheten. Därav sannolikt vissa journalisters intensiva intresse för Kamprad, då journalistkasten i hög grad har globalistiska sentiment och en negativ syn på det svenska. Därav även det upprörda försvaret av Kamprad från breda men medialt marginaliserade grupper. Medialt allt mindre marginaliserade, bör kanske tilläggas.

Även om det inte sades högt hänger den negativa inställningen till Kamprad också ihop med att han under sin ungdom var medlem i Nysvenska Rörelsen. Detta medlemskap tycks ha upphört när den idag 84-åriga mannen var drygt 20 år gammal, men det har ändå förföljt honom sedan det upptäcktes under 1990-talet. Det hela avslöjar något om den svenska ”vänsterns” patologiskt oförlåtande väsen, liksom något om dess ahistoriska världsåskådning. Nysvenska Rörelsen var, och är, bärare av ett komplext politiskt och idéhistoriskt arv, men för den bittra ”vänster” för vilken det alltid är 1933 är och förblir rörelsen och alla dess sympatisörer ”nazister”. Det hela är patologiskt, men det är samtidigt en viktig delförklaring till journalistkastens intresse för Kamprad. Den ”vänster” många av journalisterna tillhör kan inte förlåta eller gå vidare då den inte vill förlåta och gå vidare, av den enkla anledning att återkommande upprördhet och moralisk harm fyller en central psykologisk funktion för dess medlemmar. Det hela är i grunden löjeväckande när vi har att göra med vuxna människor, men det är också ett samhällsproblem när de blir tillräckligt många. Inte minst då de inte kan hantera att individer som Kamprad och Cederholm vinner folklig popularitet.

Åsa-Nisse

Åsa-Nisse är väldigt svensk. Han står för en klurighet och finurlighet.
– Lennart Sacrédeus (KD)

Något av den svenska ”vänsterns” oförmåga att gå vidare antyddes också av Roy Anderssons oproportionerliga reaktion på den nya Åsa-Nisse-filmen. Likt Kamprad, Ingmar Bergman och den norske Johnny Bode var Åsa-Nisses skapare, Stig Cederholm, i sin ungdom sympatisör till de breda folkrörelser som då tycktes erbjuda lösningar på Europas problem. Han kämpade som frivillig på Francos sida i Spanien, och därefter deltog han i Andra världskriget som medlem i Waffen-SS. Det är lätt att i efterhand moralisera över detta, men det är tveksamt om så många av oss hade gjort andra val än Kamprad och Cederholm. Det blodsbesudlade Sovjet upplevdes med rätta som ett stort hot, samtidigt erbjöd flera idag demoniserade rörelser attraktiva lösningar baserade på folkgemenskap och samarbete snarare än ”klasskamp”, solidaritet snarare än kapitalets ok. Det kan här också vara på sin plats att notera att bara för att man uppskattar det organiska, landsbygden, historien och naturen är man inte nödvändigtvis en fradgande judehatare eller tillskyndare av folkmord. Men det är den associationen den konceptuellt kortslutna ”vänstern” vill att vi ska göra när vi långt i efterhand ska döma män som Kamprad och Cederholm.

Henrik Berggren erbjuder i DN en initierad och intressant analys av hur Cederholms världsbild påverkade Åsa-Nisse och Knohult. Där Åsa-Nisse får representera det ursprungliga, lantliga och svenska ställs han bland annat mot småborgerliga ”handlare” och gangsters från storstaden. Detta är sannolikt en förklaring både till seriens popularitet och till den negativa inställning en urbaniserad elit hyste inför den redan innan Cederholms förflutna var känt. Konfliktlinjerna är i grunden enkla, i det pågående kulturkriget reagerar en betydande del av vissa amerikaniserade befolkningsskikt instinktivt negativt på det som kan anses ”svenskt”.

När komikern Henrik Dorsin trodde sig kunna göra en ”ironisk” film av Åsa-Nisse missade han alltså dels själva dess själ (som alltså inte var den låga kvaliteten utan något annat), dels Cederholms fullständigt fasansfulla förflutna. De upprörda reaktionerna från Roy Andersson lät därför inte vänta på sig, där naziassociationerna och referenserna till judemorden kom som ett brev på posten. Det är dock troligt att Andersson här i sin harm skjutit sig själv i foten, och gjort sin sak mer skada än nytta när han lämnat sin närmast hysteriska oförmåga till proportioner i öppen dager. De flesta svenskar har svårt att bli upprörda för att det görs en film baserad på historier skrivna av en man som för snart 60 år sedan deltog på ”fel sida” i ett krig. Särskilt när liknande upprördhet aldrig uppbådas när uttalade kommunister och sovjetsympatisörer, eller för den delen pedofiler som Polanski och R Kelly, skapar kultur av olika slag. Det enda i egentlig mening vagt upprörande i sammanhanget är alltså att Dorsin tycks ha gjort en dålig film.

Det hela illustrerar också något om gränserna kring konsensus. I rapporterna om Cederholm kan det alltså även i förment neutrala nyhetsartiklar skrivas att på Cederholms begravning talade Per Engdahl, ”grundare av den ökända organisationen Nysvenska rörelsen”. Något liknande skulle aldrig ha skrivits om Moderaterna eller Folkpartiet, men när man betraktas som en avvikare från konsensus blir situationen en annan. Oavsett vilket är denna infiltration av subjektiva och dåligt underbyggda omdömen i nyhetstexter ett exempel på dålig journalistik.

Avslutningsvis rekommenderas även debattartikeln Kvalitetsregister hotar patientens integritet, underskriven av 29 distriktsläkare. Detta då den med följande formulering sätter fingret på makthavarnas ökande användning av innehållslöst nyspråk:

Många formuleringar påminner om totalitära regimers kultliknande hyllningar av den egna verksamheten. Ett exempel: "Här finns en närmast total enighet vare sig man representerar offentlig eller privat hälso- och sjukvård, myndigheter, den akademiska forskningen eller näringsliv… Landstingsledningar, verksamhetschefer och hälso- och sjukvårdspersonal inser alla att registren kan ha stora möjligheter att förbättra svensk hälso- och sjukvård."

Detta är sanning på samma sätt som det är sanning att Kim Jong-Il är en älskad ledare i Nordkorea. De kritiska röster som höjts, särskilt från primärvården, avfärdas med att vi drivs av rädsla för ökad arbetsbörda eller för jämförelse och öppenhet.

Denna maktens ovilja och oförmåga att motivera och att argumentera annat än med formuleringar i stil med ”det är viktigt att” bör definitivt belysas mer, oavsett om den sedan rör eurokrater som utan debatt avskaffar väsentliga aspekter av yttrandefriheten, eller något annat.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.