Länge betraktades våra stenåldersförfäder som föga mer än vildar, och deras liv sågs som ”nasty, brutish and short”. Vetenskapliga rön har dock gradvis kommit att nå populärkulturen, och synen på vår äldsta historia har nyanserats. Ett exempel på detta är BBC-dokumentären Stone Age Atlantis (som vi hittar här: Stone Age Atlantis).
Dokumentären beskriver ett svunnet Europa som fanns under och efter istiden, ett Europa där Storbritannien var förbundet med kontinenten och där det i Nordsjön fanns rika jaktmarker i det såkallade Doggerland. Fiskare får här ofta upp fynd av både skelett och stenåldersredskap med sin fångst, och i samband med sökandet efter olja har havsbottnarna kartlagts. Med utgångspunkt i detta har forskarna en allt tydligare bild av hur denna stenåldersvärld såg ut.
När klimatet gradvis förändrades anpassade sig nordeuropéerna till ett bofast liv som fiskare. Dokumentärfilmen visar här intressanta fynd av mycket tidiga textilier, liksom av avancerade fiskeverktyg och stora båtar. Dessa fynd har bevarats på havsbotten inte minst i Östersjön. Man beskriver också fynd i såkallade möddingar i Danmark och utanför dagens Bretagne, dessa fynd inkluderar mycket tidiga gravar och tecken på både krig och ritualiserade strider.
Här vänder sig filmarna till mer samtida kulturer som också levt på fiske och utvecklat en komplex och avancerad kultur, de nordamerikanska haida. Genom jämförelser med dessa får man också en bild av hur våra fiskande förfäder kan ha levt. Den bild som träder fram ur historiens dimmor är på många sätt tilltalande, det sägs också i filmen att våra fiskande förfäders liv var närmast paradisiskt. Intressant i sammanhanget är de myter som handlar om en nordlig högkultur från vilka de indo-europeiska folken härstammade. Vi vet idag genom genetiska studier att många myter har en kärna av sanning, exempelvis vad gäller kopplingen mellan den iberiska halvön och dagens brittiska öar, eller koloniseringen av Stilla havet. Med tanke på att det bara är det moderna samhället som värderar högkulturer ur ett rent materiellt perspektiv är det fullt möjligt att Doggerlands komplexa samhällen kunnat framstå som exempel på den Guldålder många traditioner skildrar med saknad.
Men klimatförändringar och tsunamis ledde till att Doggerland sjönk under havsytan. Intressant är att man även funnit neolitiska stenåldersredskap som annars dateras till långt efter att Doggerland sjönk, något som i dokumentären tolkas som att deras ättlingar under lång tid kan ha bevarat minnet av sitt urhem. Flera folk har också traditioner som berör en urtida översvämning.
Sammantaget är det alltså en intressant dokumentär för den som vill veta mer om sina förfäder, och inte nöjer sig med bilden av grymtande halvapor som levde i grottor och pälsar när alla andra byggde pyramider. Dokumentären visar här hur nya rön snarare är förenliga med identitära och civilisationskritiska perspektiv, där det inhemska och det ”primitiva” inte nödvändigtvis är sämre än det exotiska och det moderna. Den förmedlar också en bild av kontinuitet som styrks av genetiska rön, där dagens européer i hög grad är ättlingar till samma människor som levde här för tusentals år sedan. Något man kan reagera på är förövrigt att de intressanta fynd som gjorts i Östersjön inte nämnvärt tagits upp av svenska medier, men detta ligger i linje med den dominerande diskursens prioriteringar.
Relaterat
Graham Hancock – Underworld
Europas sju klanmödrar
Kevin Macdonald och den nordeuropeiska individualismen
Om skribenten: Joakim Andersen
