Den sverigedemokratiske riksdagsmannen William Petzäll har efter en incident som renderat honom ett omhändertagande av polisen tagit en ”time-out” från sina politiska uppdrag. Man kan av det inträffade dra några slutsatser om det politiska klimatet i Sverige.

Inledningsvis framstår det som ganska talande att etablerade media rapporterat mer om Petzäll än om det bombhot som gjorde att ett sverigedemokratiskt möte i Jönköping fick ställas in. Detta antyder något om journalistkollektivets priorieringar, alternativt att politiskt våld och hot mot ett visst partis företrädare normaliserats till den grad att det inte längre har särskilt stort nyhetsvärde.

Mediarapporteringen har annars varit tämligen saklig, och det som ger mest skäl till oro för det politiska klimatet i landet är de kommentarer på diverse bloggar som åtföljt incidenten. Den socialdemokratiske politikern ”Ola” menade exempelvis att ”Leva som man lär är kanske inte fascisternas starkaste gren”, bloggaren ”Tossigt” fördjupade sitt närmast osunda intresse för Sverigedemokraterna genom att konstatera att ”Fyllesvin tar timeout”, et cetera. Att en tjugotvååring uppenbarligen mått så dåligt att han medicinerat med starka ångestdämpande mediciner är inget som direkt väcker någon sympati i betydande delar av bloggosfären. Den som beklagar sig över det politiskt inkorrekta ”näthatet” bör alltså vara medveten om att likartade pöbeltendenser finns över hela det politiska sprektrat. Något som inte nödvändigtvis gör det hela mer lätthanterligt.

Samtidigt kan man identifiera en infantil inställning till politik i dessa reaktioner. Man kan här ana något av det lilla barnet som betraktar de vuxna som medlemmar av en helt annan, och högre, ordning, och därför känner glädje när de visar sig vara ”hycklare”. De flesta av oss har tagit en ”snedfylla” när vi var tjugotvå, och det framstår inte som jordens undergång. En konservativ inställning till det politiska utgår tvärtom från att politiker är människor av samma sort som vi andra, men att de har andra uppgifter. Alain de Benoist skriver exempelvis följande:

Naturally, it would be better if politicians were honest rather than corrupt, just as it would be better if they behaved according to the principles they preach. Unfortunately, their honesty and the sincerety of their convictions do not guarantee that they are good politicians. Better yet, whether a politician is honest or not is politically irrelevant. What counts is, first, that he is a good politician, and then, that he appears to be virtuous, because the opposite might result in social and political disorder. The exemplarity of a politician is exercised only on the level of public visibility; he is not accountable as far as his private life is concerned. There is no ”hypocrisy” in this conclusion. Whoever challenges it betrays an ”apolitical” approach to politics… To attempt to ”moralize” politics by subjecting it to personal norms is to destroy it.

Det de Benoist pekar på är alltså vikten av att skilja mellan privatperson och politiker. Historiskt har politiker i hög grad kunnat ha sitt privatliv ifred, så sent som på 1990-talet valde exempelvis media att inte offentliggöra Gudrun Schymans alkoholism. Detta var i grunden ett både värdigt och sunt val, så länge en politikers privatliv inte är av den art att det kan utnyttjas av främmande makt i utpressningssyfte bör det vara just privat. Frånsett den lägre graden av medial sympati för sverigedemokraterna tycks en historisk förskjutning dock ha skett, där media numera inte respekterar någon känd persons privatliv.

Sammantaget kan man alltså konstatera att debattklimatet stadigt försämras, med inslag som annars brukar förknippas med pöbeln. Respekten för privatlivet eroderas också, om Petzäll tagit sin ”snedfylla” för några decennier sedan är det fullt möjligt att han kunnat ta sin time-out i lugn och ro. Den som glädjer sig åt denna personliga tragedi bör alltså fundera något kring om det egentligen finns skäl till muntration. Ett stadigt försämrat debattklimat och en ständigt minskad respekt för politikers privatliv kanske egentligen har större tyngd än en sverigedemokrats time-out.

Relaterat

de Benoist om det politiska

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.