Veckan som gått har innehållit flera intressanta inslag, några av dem kan därför vara av värde att analysera något ur ett identitärt och antiliberalt perspektiv. Då Afrika för tillfället är i ropet kommer vi koncentrera oss på den södra kontinenten.

Egypten

Det står alltmer klart att varken Mubarak eller den gamla maktapparaten tänker lämna makten i Egypten frivilligt. Man har först lyckats köpa tid, och nu även släppt loss en våldsam repression mot demonstranterna. Detta våld är tillräckligt inofficiellt för att regimen ska kunna två sina händer, samtidigt riktas det i hög grad mot media. Angreppen mot journalister har dock en viss logik, dessa har en längre tid alltmer agerat som politiska aktörer i sin egen rätt, och förr eller senare var det förutsägbart att de skulle behandlas som de alternativa makthavare de faktiskt är. Våldet i Egypten antyder också att den initiala mediadiskursen där ”folket reser sig mot makten” var förenklad, ”makten” hade fler sympatisörer än man kunde tro och det egyptiska samhället var också mer splittrat. Detta innebär inte att den brutala repressionen är mindre illegitim, det har hittills funnits en uppenbar skillnad mellan oppositionens hedervärda och fredliga demonstrationer och den egyptiska maktapparatens blodiga agerande.

De amerikanska reaktionerna på händelserna antyder i sin tur dels att det hela sannolikt inte är orkesterat av USA, vilket man inledningsvis kunde misstänka, dels att USA befinner sig i valet mellan en antidemokratisk men historiskt lojal regim och en demokratisering som kommer leda till att politisk islam stärks och Israels ställning försvagas. Geopolitiskt kan händelserna i Egypten leda till att det amerikanska greppet om Mellanöstern försvagas, medan Irans inflytande ökar. Den amerikanska acceptansen för repression i Egypten kan därför visa sig vara betydande, även om den kan döljas bakom bekymrad retorik och symbolhandlingar som att Mubarak ersätts av sin vicepresident. Efter en viss initial tvekan har de geopolitiska alternativen också gått upp för den mer pro-amerikanska borgerligheten, som börjat fokusera mer på Muslimska Brödraskapet.

Sudan

Intressant är också delningen av Sudan. Vad vi här bevittnar är potentiellt inget mindre än en begynnande renässans för en hårt trängd kultursfär, den sydliga kristendomen. Det södra Sudans animister och kristna har länge fört en väpnad kamp mot den arabiskt och muslimskt dominerade statsapparaten, och nu tycks den efter flera blodiga decennier vara framgångsrik.

Det näraliggande Etiopien är en mycket gammal kristen civilisation, på många sätt ett sakralt centrum likt exempelvis Tibet. Under medeltiden uttrycktes detta genom myter om den odödlige kungen Prester John, som från Etiopien bekämpade muslimerna. I Prester Johns rike fanns bland annat ungdomens källa, och han skickade övernaturliga och symboliska gåvor till europeiska furstar (bland annat Fredrik II). I mer modern tid har Etiopiens roll som mindre känt traditionellt centrum uttryckts genom den roll landet och dess siste kejsare, Haile Selassie, fått i rastafarireligionen, liksom teorier kring att den bibliska Arken ska finnas i landet.

Det traditionella Etiopien har dock under en längre tid fått se sitt inflytande trängas tillbaka, både genom islamisering och inhemska marxister. Genom skapandet av ett självständigt Sydsudan uppstår dock en buffertzon som försvårar fortsatt islamisering, och oavsett de religiösa skillnaderna mellan Etiopien och Sydsudan finns också möjligheter till påverkan från den anrika sydliga kristenheten. Det hela är alltså en potentiellt både positiv och spännande utveckling.

Välfärdsproblem

Veckan har också sett flera nyheter som fokuserar på välfärdens problem, brister och utmaningar. Detta kan vara början på en utmaning av Alliansens dominans, då de har svårare att hantera denna typ av frågor än exempelvis socialdemokrater och nationalister. Exempel här är debatten som uppstått kring Rädda Barnens rapport om barnfattigdom och krisen i vården. De mindre Allianspartierna har också delvis börjat ompröva reformerna av sjukförsäkringen och effekterna av elmarknadspolitiken.

Relaterat

Somalia – mellan tradition och modernitet
Media och Egypten
Rädda Barnen och barnfattigdomen

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.