Den tysk-judiske författaren och historikern Ernst Kantorowicz nådde med sitt första verk, Kaiser Friedrich der Zweite, snabbt en betydande läsarskara. De flesta läsarna trollbands av författarens förmåga att skildra både historia och myt, medan vissa akademiska röster var mer kritiska. Boken gavs ut 1927, och i en kaotisk tid inspirerade den också många att identifiera sig med det bästa i den tyska historien genom beskrivningen av det kejserliga Tyskland som framstod som en historisk möjlighet. Den siste stauferkejsaren, Fredrik II, framstod som en representant för detta Tyskland, Georgekretsens ”geheimes Reich”, och Kantorowicz tydliga sympatier för kejsarens kamp vann genklang hos många läsare. En av dessa var traditionalisten Julius Evola, som i sin sympati för den ghibellinska medeltiden var starkt påverkad av Kantorowicz. Även Ezra Pound kom i sina Cantos att återknyta till konflikten mellan guelpher och ghibelliner.
Puer Apuliae
Kantorowicz följer i sin mäktiga studie av stauferkejsaren hans liv i imponerande detalj. Fredrik II (1194-1250) var sonson till kejsar Barbarossa, och tillhörde den ryktbara Hohenstauferätten. Kantorowicz återger ett antal intressanta profetior som omgav den blivande kejsarens födelse, bland annat sades att hans mor blivit havande med en demon och att Fredrik var Antikrist. Detta är en märklig version av historien kring många antika världskejsares födelse, där man normalt menade att fadern var en gud snarare än en demon. Men det florerade också många profetior som förutspådde att Fredrik skulle bli den världskejsare som bringade fred och rättvisa till människorna. Hans far, kejsar Henrik VI, avled dock när Fredrik endast var ett spädbarn och Fredrik växte upp utan föräldrar i ett kaotiskt Sicilien. Få kejsare torde ha vuxit upp så nära folket, och det föreföll osannolikt att han som vuxen skulle komma att dominera en hel värld. Men redan som barn, övergiven i Sicilien, vann den blonde gossen folkets kärlek, och kallades puer Apuliae, ”Apuliens son”. Genom lyckosamma omständigheter, och personlig list och mod, kom Fredrik dock gradvis att återerövra sitt arv, som tysk-romersk kejsare, herre av Sicilien och Italien. Han lämnade ett bestående avtryck i alla länder där han verkade.
I Tyskland gynnade han de båda aristokratiska ordnarna, cistercienserna och Tyska orden, och kan bland annat sägas ha lagt grunden till det framtida Preussen. På Sicilien skapade han en enhetlig stat, med en byråkrati, domstolar och en kyrka som i praktiken inte styrdes av påven. De sicilianska saracenerna samlade han i staden Lucera, varifrån de bidrog med trupper som var lojala in i döden. På liknande vis ”förstatligade” han andra religiösa minoriteter, som de sicilianska judarna. Hans ekonomiska politik i Sicilien för också tankarna till merkantilismen och överhuvudtaget till den absoluta staten. I Tyskland förde han istället en politik som syftade till att knyta de mäktiga länsherrarna till sig genom att utöka deras rättigheter. En särskild utmaning var hans försök att förena två principer, sammanfattade i orden ”kejsardöme, men nationer”.
Fredriks intresse för antiken var stort, och han uppmuntrade skulptörer och andra konstnärer att verka i dess anda. Gamla romerska skulpturer grävdes fram och fördes till hans palats, han uppmuntrade också det romerska folket att identifiera sig med sina namnkunniga förfäder i ett långsiktigt projekt benämnt renovatio. Fredriks stöd i Rom var betydande, inte bara i aristokratin. Han var också intresserad av vetenskap, och bidrog till att sådan kunskap som överlevt från antiken bland annat översattes från arabiska och judiska verk där de bevarats. Hans brevväxling med sin tids lärda var omfattande. Kejsaren var också mycket intresserad av falkenering, och jakt med både rovfåglar och geparder. Han hade ett mäktigt menagerie med allt från lejon till elefanter, och ett vivarium med bland annat pelikaner. Detta bidrog till hans aura som världshärskare, då hans hov innehöll exotiska inslag som lejon, saracener och elefanter. Kejsaren skrev också en bok om falkenering, De arte venandi cum avibus (idag tillgänglig på Google Books). Av sina samtida var han så känd för sin personliga karisma och dialektiska övertalningsförmåga att flera av hans motståndare helt undvek att träffa honom. Han visade flera gånger sin förmåga att själv delta i strid, flera av hans söner var också dugliga riddare. På många sätt kan han alltså sägas ha lämnat ett avtryck som senare skulle ge upphov till renässansens ideal – universalmänniskan.
Världskejsaren
Kantorowicz ägnar mycket utrymme åt Fredrik som världskejsare. Man känner här igen teman från Evola och den traditionella synen på kejsardömet, imperium. Det rör sig om äldre indo-europeiska föreställningar, förmedlade genom bland annat det romerska och staufertyska arvet. Dock försvårades deras förverkligande av att Europa vid denna tid var kristet. Samtidigt utnyttjade Fredrik skickligt de inslag i den kristna tron som var förenliga med världskejsaren som gestalt, bland annat genom associationer till kung David i samband med korståget till Jerusalem. Påvliga företrädare anknöt istället aktivt till negativt laddade härskare och teman från biblisk tradition, som Nimrod och Babylon, i sin propaganda mot kejsaren.
Intressant är de jämförelser Kantorowicz gör med andra ”världskejsare”, främst Alexander och Napoleon. Han noterar att de alla lämnat Aftonlandet (Europa) och erövrat delar av Morgonlandet (Asien), och när de återvänt har de tagit med sig något av den orientaliska auktoriteten (liknande härskare, omgivna av myter och profetior, i svensk historia är inte minst Karl XII och Gustav II Adolf, ”lejonet från Norden”). Detta var särskilt tydligt i Alexanders fall, som utropades till Ammons son efter sitt besök i Egypten, men också Fredrik framstod efter sitt korståg som något av en världshärskare. Han förde med sig saracenska livvakter, talade sex eller nio språk, stod i förbindelse med muslimska och judiska lärda och kungar från hela den kristna världen, och i hans hov syntes de mest märkliga djur. Hans koppling till Morgonlandet förmedlades i mytens form bland annat genom gestalten Prester John, den magikunnige kung som ansågs ligga i krig med muslimerna och skicka övernaturliga gåvor till Fredrik, liksom genom korståget. Samtidigt menar Evola i Mystery of the Grail att Fredrik inte fullt ut var sin uppgift mogen, att han var mer politiker och vetenskapsman än sakral furste.
Fredrik menade att kejsardömet byggde på tre grunder, förkroppsligade av tre romerska kejsare. Dessa var Pax, Justitia och Providentia. Kejsar Justinian representerade Rätten, något som alltid var centralt i Fredriks tänkande. Mer än något annat var han en domare, och en skipare av rättvisa. Kejsar Augustus var fredshärskaren, och Caesar kort och gott Härskaren.
Enligt Fredrik var människornas lott i naturtillståndet anarki och konflikter, så länge de inte styrdes av en gemensam auktoritet. Detta var en naturgiven nödvändighet, möjlig att komma fram till också genom det rena förnuftet, Necessitas. Denna auktoritet var kejsaren. Genom kejsaren kunde rätten, Justitia, etableras, och i ett samhälle präglat av rätt kunde människorna leva i fred, Pax. Kejsaren hade samtidigt en koppling till det gudomliga, Providentia, och lagarna var också av Gud. Fredrik menade explicit att den som bröt mot kejsardömets lagar var en kättare. Förenklat påminner Fredriks tänkande kring Necessitas om både tidigare och senare tänkare, och alltså även relativt moderna filosofer. Dessa tankar innebar också att kejsardömet inte var beroende av kyrkan för sin legitimitet. I den folkliga föreställningsvärlden var det möjligheten till ett fredsrike som främst engagerade.
Samtidigt ser man tendenser till för-kristna teman i de föreställningar som omgav kejsaren. Han jämfördes med de gudomliga romerska kejsarna, Divi Augusti, och många menade att Hohenstauferätten var en ”Göttergeschlecht” och Fredrik en ”Vater von Göttlichen”. Det sades att kejsaren var ”mindre än Gud men mer än människorna”. I den ghibellinska världsbilden spelade också segern och rätten en närmast metafysisk roll, som för tankarna till äldre indo-europeiska föreställningar. Fredrik framställde sig som Felix Victor ac Triumphator, och hans triumftåg efter segern vid Cortenuova var på många vis direkt romerskt-hedniskt.
Mot kejsaren stod dock en serie påvar, som av realpolitiska skäl inte ville se en kejsare härska över Lombardiet. De gav därför de lombardiska rebellerna sitt stöd, vilket flera gånger väckte kejsarens oförstående raseri då många av dessa samtidigt var kättare. På liknande vis saboterade påvarna av inrikespolitiska skäl Fredriks korståg till det heliga landet, vilket ledde till dess förlust, och bannlyste honom också. Denna bannlysning fick dock inte den effekt man kan tro, då många av de samtida var väl medvetna om de verkliga skälen. Kantorowicz beskriver hur de flesta kungar, och även flera kardinaler och andra kyrkliga potentater, valde att ignorera exkommuniceringen av kejsaren. Han skildrar också hur Fredriks påvliga fiender inte var främmande för att försöka giftmörda stauferkejsaren. Återgivandet av samtida dokument, där Fredrik redan tidigt under konflikten framställs som Antikrist under mycket upprörda och överdrivna former, bidrar också till att man som läsare känner sympati för den siste staufern. Samtidigt är Kantorowicz inte skönmålande i sin beskrivning av Fredriks brutala skipande av rättvisa, förrädare stack han exempelvis ut ögonen på och deras anhöriga skonades heller inte. Han tycks också privat ha haft svårt att ta berättelsen om jungfrufödelsen på allvar och en del av hans anhängare hade något milt sagt faustiskt i sin karaktär.
Fredrik var väl medveten om att striden stod mellan två principer. Själv företrädde han en aristokratisk princip, och många adelsmän och kungar var därför också ghibelliner. Mot denna ordning stod en allians av den framväxande borgarklassen och påvemakten. Staufern menade att han representerade ett ”gille” av kungar, ett ”corpus saecularium principum”. Samtidigt hade kejsaren ett betydande stöd även bland folket och tiggarmunkarna, då man menade att han skulle tvinga en alltmer världslig kyrka att återvända till sina rötter. Långt efter hans död menade upproriska bönder att han skulle återvända från sin sömn, mytiskt beskriven med orden ”han lever inte men lever ändå”, och straffa giriga kyrkomän. Fredrik menade dock aldrig att kejsardömet skulle ersätta påvens auktoritet, utan föreställde sig en fredlig symbios (med medeltida språkbruk framställt som relationen mellan sol och måne). Detta förutsatte dock, som historien visade, att påven inte samtidigt var en realpolitisk aktör och rival. Resultatet av detta var alltså dels att den kejserliga principen försvagades på ett för Europa traumatiskt sätt, och en allvarlig legitimitetsförlust för den påvemakt som försökte fylla kejsardömets funktion.
Folkens gissel och världens hammare
Kantorowicz skildring av kejsarens öde har ett betydande mått både av det heroiska och det tragiska. Kejsarens mål var att skapa en ordning med rättvisa och fred, men han tvingades till krig under år efter år. I sina fienders propaganda utmålades han också som Antikrist, som ”folkens gissel” och ”världens hammare”. När han var på väg att vända sina styrkor mot det Lyon där påven vistades, dog han i sjukdom i Castel Fiorentino (det hade förutspåtts att han skulle dö ”sub flora”, men han hade tolkat det till att betyda Florens). Hans söner dödades därefter en efter en, trots en flerårig strid. Under århundraden fortsatte striden mellan påvetrogna guelpher och kejsartrogna ghibelliner i Italien även efter kejsarens död.
Efter sig lämnade Fredrik ett rikt och komplext arv. Som härskare av Italien var han en gestalt som mer eller mindre medvetet imiterades av flera furstar och kondottiärer. Hans intresse för antiken, och de tyska riddare som följde honom i Italien, bidrog också till renässansen. Hans tankar om kejsardömet kan också identifieras i Dantes Monarchia, liksom i Julius Evolas skrifter. Under hans tid blev den antika världen också en reell verklighet för de tyska riddare och poeter som besökte Sicilien och Rom. Även Nietzsche och Ezra Pound refererade till den siste stauferkejsaren, där Pound associerade guelpherna med ocker och korruption och ghibellinerna med lag och ordning. Kejsarens liv och kamp, liksom hans trogna ghibelliners heroiska motstånd även efter Fredriks död, är än idag inspirerande. Hans vision innebar ett återförande av Europa till äldre, hednisk-romerska och indo-europeiska, förebilder både politiskt, andligt och estetiskt.
Sammantaget är Kantorowicz mer än 500 sidor tjocka skildring av den siste europeiske pantokratorn alltså en fantastisk bok. Han följer ett fängslande människoöde, där han ger utrymme åt det heroiska, det tragiska och det mytiska. Samtidigt är det en skildring av en historisk möjlighet Europa inte förverkligade, och man kan förstå att både Evola och Georgekretsen sympatiserade med det ”geheimes Reich” Fredrik II symboliserade.
Om skribenten: Joakim Andersen
