Idag har det i riksdagen hållits en debatt om våldsbejakande islamism. Debatten hölls på initiativ av Sverigedemokraterna. Efter debatten har bland annat Göran Greider varit snabb med att utnämna de etablerade partierna till dess vinnare, eftersom de i så hög grad nyanserade frågan. Mot detta talar dock ett mycket enkelt faktum: de flesta svenskar följer inte en hel riksdagsdebatt som är förlagd under arbetstid utan läser hellre sammandrag i efterhand.
Problemformuleringsprivilegiet
Man bör istället bedöma debattens metapolitiska betydelse, och då blir Greiders analys betydligt mer osäker. De etablerade partierna har här nämligen gett Sverigedemokraterna problemformuleringsprivilegiet. Genom att diskutera något erkänner man att det finns, och genom att diskutera lösningar erkänner man det även som ett problem. Debatten innehöll också flera öppna mål där Åkesson snabbt inkasserade poäng. Bland annat den rent kvantitativa statistik som mäter antal ”terrordåd” på ett sätt som likställer sprängda bankomater och självmordsbomber i folksamlingar. En sådan statistik ger intryck av att separatism, vänsterextremism och högerextremism är större problem än islamistisk terrorism, men innebär också en möjlighet för Åkesson att konstatera att ”man kan inte jämföra med en sprängd bankomat eller papperskorg i Baskien”. Man kan här också notera att kategorin ”separatism” torde vara skapad främst för att dölja det faktum att den största delen av europeisk terror har vänsterförtecken. Vänsterrörelser som ETA har också separatistiska inslag i sin kamp, bitvis sympatiska inslag, men det rör sig ändå om vänsterterror.
Per Gudmundson delade här inte Greiders syn på att ”nyansering” är ett vinnande koncept, utan menade tvärtom att:
Det är plågsamt att se hur Jimmie Åkesson kan springa i cirklar runt de andra. Han är bättre påläst och säger dessutom det uppenbara: islamistisk terrorism är ett hot som bör granskas mer. De andra partiernas företrädare bottnar sällan i frågeställningen, utan slösar bort tiden med att försöka relativisera och förringa problemen. Det är ett löjligt spel.
En bieffekt av att de etablerade partierna debatterar med Sverigedemokraterna i en av de senares kärnfrågor är också att de ständigt riskerar att avlägsna sig från den verklighet de flesta medborgare upplever. Så kan högljudda skinnskallar på en buss för politikerna framstå som ett lika stort problem som en bomb i en folksamling (i Sverige är det främst vänstern, med den planerade McDonaldsbomben för några år sedan, och islamisten Taimour, som stått för det senare), trots att de flesta av oss här inte delar etablissemangets synsätt. Så tvingas man också nedtona de politiskt inkorrekta attityder som frodas i delar av förorten och i vissa moskéer, vilket leder till att andra grupper i regnbågskoalitionen känner sig övergivna. Så reagerar exempelvis HBT-bloggaren Bengt Held på att V och MP bagatelliserar homofobin i förorten. En liknande känsla av marginalisering finns bland en del judar, där det istället handlar om antisemitiska attityder som nedtonas. Om feminismen är det politiskt korrekta idékomplexets svagaste länk är islam genom sina politiskt inkorrekta inslag istället att betrakta som dess trojanska häst.
Jag tror inte att man kan bygga upp en exakt kopia av Exit som passar för våldsbejakande islamister, men däremot kan de tjäna som förebild eftersom det finns likheter mellan grupperna.
– Birgitta Olsson
När man hävdar att SD förlorade debatten bör man också betänka att demokratiminister Birgitta Olsson redan i praktiken accepterat huvuddragen i partiets analys, och börjat skissera ett Exit för avhoppade islamister. Med tanke på den viktiga symbolbetydelse existensen av en myndighet har i vårt samhälle innebär detta att islamism kommer att få en mer officiell och framskjuten roll som ett problem. Det är kort sagt först när något tillägnats en myndighet det finns på riktigt, innan dess är det bara ett rykte.
Om man vill säga att Sverigedemokraterna inte fullt ut vann debatten kan man identifiera några mer problematiska områden. Dels har invandringspolitiken inte spelat någon större roll i debatten, trots att den är en förutsättning för att det överhuvudtaget finns ”våldsbejakande islamism” och ”utanförskap” i Sverige. Samtidigt var det sannolikt inte rätt tidpunkt att ta upp detta, då debatten delvis tycks ha syftat till att få Sverigedemokraterna att framstå som bekymrade statsmän snarare än invandringsfientliga demagoger. Man har kort sagt delvis velat spela på etablissemangets egen planhalva, och har då i sin verklighetsbeskrivning inte alltför markant kunnat utmana deras konsensus.
Intressant är också den invit Åkesson gjorde till moderata och sverigevänliga muslimer att delta i kampen mot våldsbejakande och extrema former av islam. Något av begreppsförvirringen i debatten antyds av att den svenska muslim som tydligast verkat mot den wahabism som kan kopplas till det mesta av den islamistiska terrorn, och även framträtt som vän av den svenska kulturen, använder just det förhatliga begreppet islamist för att beskriva sig själv. Det handlar givetvis om Mohamed Omar. Detta leder över till frågan hur ett kultur- och värdekonservativt parti bör ställa sig till den grupp av muslimer som å ena sidan inte är ”radikaliserade” nog att sympatisera med en Taimour Abdulwahab, å andra sidan inte är sekulariserade nog att vilja rösta med RFSL. Vilket också väcker frågan assimilering till vad, sannolikt en framtida stridsfråga.
På mer kort sikt är det ändå tydligt att dagens debatt gynnade Sverigedemokraterna, då den belyste de problem som följer med ett mångetniskt samhälle och då den även visade hur förvirrade de etablerade partierna är i dessa för många självklara frågor. Att partiet med såhär små medel tillskansade sig problemformuleringsprivilegiet är också intressant. Samtidigt är det naturligtvis ett riskabelt spel man spelar, då man försöker exploatera politiskt korrekta termer som ”extremism” för sin egen agenda. Det kan leda till att man vinner problemformuleringsprivilegiet, men det kan också leda till att man fastnar i den dominerande diskursen. I fallet med Sverigedemokraterna skulle det kunna leda till att man utvecklar neokonservativa drag, detta tycks dock inte vara någon överhängande risk då man dels har en opinion att ta hänsyn till, dels saknar den relation till makthavarna som väglett de neokonservativa. Vi lever fortsatt i spännande tider.
Om skribenten: Joakim Andersen
