Utvecklingen i Danmark är för den systemkritiske svensken ofta en källa till optimism. Det kan gälla sådant som de brett förankrade demonstrationerna mot Hizb ut-Tahrir, eller det borgerliga konsensus som säger att invandringen inte får leda till att de infödda danskarna inte känner igen sig i sitt land. Intressant är också det kulturpolitiska initiativ som den borgerliga regeringen tog för fem år sedan, då man bestämde sig för att upprätta en kanon över danska konstverk. En liknande litterär kulturkanon har landet också.

I en ledare i Berlingske Tidende utvecklas varför en sådan kanon fyller viktiga funktioner. Dessa funktioner består inte minst i erkännandet av vissa distinktioner. Dels distinktionen mellan god och mindre god konst, som många kulturradikaler närmast tycks förknippa med fascistoida tendenser. Dels distinktionen mellan danskt och icke-danskt kulturarv, något som också ledde till arga reaktioner från den danska vänstern. På så vis väckte kanons lansering också en värdefull debatt, bland annat kring vad det betyder att vara dansk, kring identitet och kontinuitet. En kulturkanon ger också skäl till stolthet, då den identifierar många framstående konstnärer man annars lätt glömmer bort. I Berlingske skriver man därför:

Så var debatten nemlig i gang, og man blev nødt til at vælge side: Ville man, i kulturkanonens ånd, stå ved sin egen kulturarv, med behørig respekt for det, der er fremmed og anderledes? Eller var man tilhænger af den store, glade, kulturradikale multikulturalisme? Sådan nogle spørgsmål tvang kulturkanonen os til at svare på.

I Sverige har Folkpartiet flera gånger fört fram förslag på en liknande kanon. Olyckligtvis tycks det hela ligga i linje med Folkpartiets generella strategi, partiet framför ofta vagt politiskt inkorrekta tankar inför val men glömmer dem lika snabbt därefter. I ett Sverige där frågor kring identitet och kultur är betydligt mer förvirrade än i vårt södra grannland skulle en kulturkanon å ena sidan fylla en än viktigare funktion, å andra sidan är risken större att den på grund av politiska hänsynstaganden urvattnas. Man kan exempelvis misstänka att stor vikt skulle läggas vid det i tiden näraliggande men kulturellt och historiskt mindre intressanta och värdefulla (exempelvis en eller flera obligatoriska hiphop-artister, på bekostnad av betydligt mer givande konstnärer på något längre historiskt avstånd).

En sådan kanon skulle trots den svårfrånkomliga närvaron av ett Latin Kings vara av intresse, då den inte minst skulle visa hur många spännande och storslagna konstnärer och kulturpersonligheter vårt folk frambringat genom historien. En bieffekt av detta är även att det svenska folkets historia som en gemensam och inspirerande berättelse skulle stärkas, något som är en förutsättning både för den som vill bevara en välfärdsstat och för den som vill bedriva någon sorts reell integrationspolitik. Vilket innebär att detta är ett projekt där både Folkpartister och Socialdemokrater egentligen har någorlunda delade intressen med oss på den mer etniskt medvetna kanten.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.