Julius Evola noterar i Men Among the Ruins att varje folk har flera inslag i sin historia, och att man måste göra ett aktivt val av traditioner från dessa. Vissa historiska epoker är alltså mer värdefulla än andra, uttrycker mer önskvärda aspekter av ens historiska identitet. För oss svenskar tillhör den hedniska vikingatiden och den karolinska eran de epoker som inspirerat flera generationer (även om detta beror på var och ens personliga preferenser, en anarkist skulle exempelvis finna mycket av intresse i det hedniska samhället men sannolikt inte vara lika intresserad av det karolinska). En annan sådan historisk tradition är den gotiska. Goterna sågs under lång tid närmast som ett släkte av övermänniskor, och deras arv var en källa till stolthet både för spansk aristokrati och svenskar.
Bland de viktigare källorna till kunskap om goterna återfinns Jordanes Getica. Den återfinns här: The Origin and Deeds of the Goths
Goterna
Jordanes hade själv gotiskt blod, och skrev goternas historia under 500-talet. Hans version innehåller sannolikt en hel del missförstånd, men är mycket intressant genom den inblick den ger i goternas tidiga historia. Vi får bland annat veta att goterna härstammade från den väldiga ön Scandza i norr (Skandinavien, som Jordanes alltså misstog för en ö). Jordanes kontrasterar naturen på Scandza mot den europeiska, naturen är hård även för djuren, men detta innebär också att invånarna står närmare denna otämjda natur (”All these nations surpassed the Germans in size and spirit, and fought with the cruelty of wild beasts”).
Under den mytiske kung Berig lämnade goterna sitt urhem på tre skepp, en historia som för tankarna till Gutasagan. Goterna sökte sig sedan till den skytiska regionen, och därefter vidare till dagens Balkan. Jordanes beskriver goterna dels som segerrika krigare, dels som mycket visa (”Wherefore the Goths have ever been wiser than other barbarians and were nearly like the Greeks”). Han beskriver också deras tidiga religion på ett sätt som för tankarna till den nordiske Oden, även om han använder namnet Mars (”Now Mars has always been worshipped by the Goths with cruel rites, and captives were slain as his victims. They thought that he who is the lord of war ought to be appeased by the shedding of human blood. To him they devoted the first share of the spoil, and in his honor arms stripped from the foe were suspended from trees. And they had more than all other races a deep spirit of religion, since the worship of this god seemed to be really bestowed upon their ancestor”).
Intressanta är också de antydningar Jordanes ger om goternas sociala struktur, där några särskilt aristokratiska familjer dominerade deras politiska liv. Visigoterna följde Balthifamiljen, ostrogoterna Amali. I vad mån dessa familjer var bärare av äldre sakrala traditioner avslöjar däremot inte Getica.
Jordanes beskriver också goternas framgångsrika krig mot farao Vesosis, liksom hur partherna skulle härstamma från dem. Detta är rent historiskt högst osannolikt, mer troligt är att Jordanes här återger äldre traditioner som berör tidiga indo-europeiska invasioner och äventyr i Mellanöstern. Som Evola visat med myterna om Hyperborea och Atlantis är det inte ovanligt att man i det mytiska tänkandet överför teman från äldre gestalter på yngre, och det kan i så fall här handla om sådana indo-europeiska fenomen som de ”sjöfolk” som härjade Egypten och de bärsärksliknande barbarer som dök upp i Mellanöstern under bronsålderns slut.
Ett genusperspektiv på Getica är också av värde. Jordanes beskriver då goternas kvinnor som krigiska erövrare. När ett grannfolk försökte föra bort dem, besegrade goterkvinnorna dem istället på slagfältet och lade stora delar av Asien under sig. Kopplingen till amazonerna är här explicit, genom Mars/Oden kan man också ana en koppling till senare gotiska och nordiska fenomen som valkyrjor och sköldmöer.
Hunnerna
The following circumstances were the original cause of all the destruction and various calamities which the fury of Mars roused up, throwing everything into confusion by his usual ruinous violence: the people called Huns, slightly mentioned in the ancient records, live beyond the Sea of Azov, on the border of the Frozen Ocean, and are a race savage beyond all parallel. At the very moment of their birth the cheeks of their infant children are deeply marked by an iron, in order that the usual vigour of their hair, instead of growing at the proper season, may be withered by the wrinkled scars; and accordingly they grow up without beards, and consequently without any beauty, like eunuchs, though they all have closely-knit and strong limbs, and plump necks; they are of great size, and bow-legged, so that you might fancy them two-legged beasts, or the stout figures which are hewn out in a rude manner with an axe on the posts at the end of bridges. They are certainly in the shape of men, however uncouth, but are so hardy that they neither require fire nor well-flavoured food, but live on the roots of such herbs as they get in the fields, or on the half-raw flesh of any animal, which they merely warm rapidly by placing it between their own thighs and the backs of their horses.
– Ammianus
Även hunnerna är intressanta ur ett genusperspektiv. Jordanes beskriver flera gånger en latent konflikt mellan manliga och kvinnliga goter. Amazonerna bygger ett tempel till Diana, senare ödeläggs det av manliga goter. Kvinnliga häxor, av Jordanes kallade ”Haliurunnae”, jagas också i exil av goterkungen Filimer. Dessa häxor avlar dock med vildmarkens orena demoner en ras av knappt ens mänskliga varelser, hunnerna. Dessa är samtidigt en atavism till goternas egna barbariska ursprung, då de snart inträder i den civiliserade världen som fruktansvärda krigare. Deras storfurste Attila är också intressant genom att han bar ”Mars svärd”, inte minst på grund av de tydliga kopplingarna mellan Mars och Oden i Getica (att hunnerna offrade människor till ”Segern”, ihop med parallellen till den gotiska svärdkulten, bidrar här till att man frågar sig vad hunnerna egentligen var för ett folk).
Jordanes tar också upp sådant som hur goterna splittrades, hur de antog den arianska tron, deras skiftande relationer till Rom och deras erövringar. Hans skildring av kriget mot hunnerna, ett krig som gav eko i germanska sagor under århundraden, är också fängslande. Sammantaget är det alltså en inspirerande och intressant historia, som rekommenderas.
Relaterat
Gudomlig Komedi – Goter och gotiskt
Lästips: Gutasagan
Tyrfingcykeln
”Gud är mitt vittne”
Indo-europeiska element i Völsungasagan
Sköldmön i nordisk myt
Scandza, ex genere Gungnis
Om skribenten: Joakim Andersen
