Många anar, mer eller mindre medvetet, att de lever i en era präglad av språkliga förändringar till det sämre. Man märker det både i media och i ungdomsjargongen, men det erkänns i den offentliga diskursen snart sagt aldrig som ett problem. Det kan därför vara av värde att reflektera något kring språkets funktion och förändringar.
Här går det att identifiera två perspektiv. Antingen kan man ha en rent funktionalistisk, materialistisk syn på språket, där det inte framstår som något problem om exempelvis grammatiken förenklas eller stavningen närmar sig talspråket. Eller så kan man ha en mer komplex inställning till språkets funktioner, en inställning som kombinerar identitära, traditionella och demokratiska intresseområden.
Språkets funktioner
Språkets funktion är då inte enbart överförande av information. Det har också en viktig uppgift som förbindelse med svunna generationer och gemensamt arv. Denna identitära funktion ser vi exempelvis i den nit med vilken både hotade och utdöda språk som corniska, gaeliska, hebreiska och älvdalsmål vårdas. Bland annat innebär detta att banden med förfäderna blir starkare och mer meningsfulla när deras urkunder och tankar går att läsa på originalspråket. Detta betyder att förändringar av vokabulären alltid innebär en förlust. I många religiösa traditioner betraktas rentav vissa språk som sakrala, av mer än rent mänskligt ursprung. Språket betraktas här som en organisk totalitet, där delarna inte kan bytas ut alltför lättvindigt. För att använda ett kontroversiellt begrepp är det i hög grad genom språket och dess ordförråd folksjälen kan komma till uttryck, åtminstone i sina mer subtila aspekter.
Språket fyller också en kommunikativ och demokratisk funktion, vilket man varken behöver vara habermasian eller feminist för att inse. Ett språk som underlättar förmedling av tankar kring samhället och tillvaron är en förutsättning för att vi ska kunna kommunicera med varandra, vilket i sin tur den levande demokratin baseras på. I feministisk teoribildning har man här visat att när det saknas ord för att beskriva vissa erfarenheter blir dessa erfarenheter heller inte föremål för politiken.
Man kan som traditionalist också urskilja en tredje viktig funktion hos språket. Ofta beklagas i diskursen de inslag i grammatiken som gör olika språk ”svåra”, men som traditionalist uppskattar man just dessa inslag. Att tyskan idag har tre genus får då ses som ett tecken på att förfallet inte gått lika långt som i många andra språk, rester av äldre svenska värdesätts som en belöning för den som lär sig språket utan och innan (”allt i sinom tid”). Denna funktion har kopplingar både till poesins möjligheter i ett rikt språk och till elitismens uppskattning av det som tar tid att behärska. Misstanken att det alltför enkla inte är det bästa sammanfattar detta synsätt, liksom insikten att fritt skapande är omöjligt utan ramar och regler.
Vokabulär och mentalitet
Bland de mer framträdande förändringarna av svenskan finner vi dess ghettoisering. Ord med ursprung i utomeuropeiska språk eller afro-amerikansk ghettokultur vinner inträde, först i ungdomsjargongen och därefter i växande delar av samhället. Detta ses ofta som något positivt, och ifrågasätts därför inte. Ur ett identitärt perspektiv på språket skapar det dock en leucrotta, en onaturlig hybrid. Lika allvarligt är det ur ett demokratiskt perspektiv, då man snabbt kan identifiera vilken världsbild dessa nya uttryck förmedlar. I mycket hög grad är det en materialistisk världsbild, där ord kopplade till sexualitet, pengar och våld står i centrum (”bass”, ”flooz”, ” ”para”, ”poon”, ”jiddra”, listan kan men behöver inte göras längre). Frågan man bör ställa sig är i vilken mån en sådan världsåskådnings utbredning gynnar framväxten av den människotyp demokratin är beroende av. Detta är givetvis en kontroversiell frågeställning, då den snabbt associeras med den distinktion mellan rent och orent som många förknippar med rasism och främlingsfientlighet snarare än den konceptuella fattigdom och nivellering det faktiskt handlar om.
Än mer kontroversiell är kopplingen mellan uttal och mentalitet, men de flesta anar att den som talar dubbelt så fort eller dubbelt så gutturalt som andra också skiljer sig mentalt från dem. Detsamma gäller den som ständigt talar i haschmissbrukarens fnittriga tonläge. Den estetiska dimensionen behöver man här inte ens nämna, ett fattigt språk är oförmöget till den subtilitet och de nyanser konsten förutsätter.
Nyspråk
Lika allvarlig är förändringen av maktens språk. En kamp om språket pågår ständigt, där makthavarna vill undanröja vissa ord och omdefiniera andras betydelse. Varje ord är här intimt knutet till en viss diskurs. Ord som ”rasism” och ”antisemitism” förmedlar en helt annat världsbild, en helt annan problemformulering, än ”svenskfientlighet” och ”massinvandring”. Som feministerna på sin tid visade är det lättare att tala om sociala problem när de har namn. På vissa områden framstår dagens svenska också som relativt fattig, exempelvis i relationen till det sakrala.
Ett typexempel på detta är den medvetna begreppsförvirring som omger begreppet ”svensk” (detta har tagits upp här: ”Vem är egentligen svensk?”). Den makt som ligger i namngivandet är återkommande i traditionella berättelser och folksagor, och upplevs varje gång någon exempelvis kallas ”suedi” eller ”svenne” istället för svensk eller ”zigenare” istället för rom. Att det är ett symboliskt övergrepp när andra inte kallar en vid ens självvalda namn borde vara uppenbart, även när det sker i chict radikala sammanhang som numera hädangångna Gringo.
Bristen på ord och ordens förändring är alltså av stor vikt ur ett demokratiskt perspektiv. Lika oroväckande är de tendenser till orwellianskt nyspråk vi ser i myndigheters påbud, där man inte förmår motivera även djupgående lagändringar. I mer extrema fall nöjer man sig med att konstatera att det är ”viktigt” att exempelvis inskränka yttrandefriheten för oliktänkande.
Infantilisering
En tydlig trend är annars språkets infantilisering. Detta ser vi inte minst i media, där bristen på korrekturläsning ofta får nyhetsartiklar att föra tankarna till mellanstadieuppsatser. Särskrivningar och grammatiska fel är numera inget ovanligt i dessa sammanhang. Även tilltalet blir alltmer infantilt, med höjdpunkter som ”var har du trosorna, Britney” och det lilla förskolebarnets återkommande intresse för kroppsfunktioner som numera invaderat även etablerade medier. Den hugade kan fråga sig i vad mån detta är av godo för demokratin, eller vilken människotyp det uppmuntrar.
Språkliga motståndsstrategier
Hur bemöter man då dessa tendenser? Ett första steg är naturligtvis att identifiera problemet, att ge trollet ett namn. Det tycks finnas många i samhället som egentligen föraktar ghettoiseringen av språket och särskrivningarna, men de vet ännu inte i vilket tecken de föraktar. Ett andra steg är ärlighet. ”Rinkebysvenska” är helt enkelt dåligt, ett klart och tydligt språk är bättre för en kommunikativ demokrati än ett politiserat och diffust språk. Ett tredje steg är språklig traditionalism. Vårt språk innehåller mängder av användbara och meningsfyllda ord och talesätt, dessa får man steg för steg återupptäcka och återanvända. Förvirringen kring ”de” och ”dem” uppstod sannolikt som ett misslyckat försök att återuppväcka ett mer arkaiskt språk, och även om det hela misslyckades var ansatsen positiv.
Om skribenten: Joakim Andersen
