Veckan som gått har bevittnat ett antal intressanta fenomen. Exempelvis har en mycket viktig debatt utbrutit om Björn Ranelids dans. Nästan lika viktiga nyheter har varit naturkatastroferna i Brisbane och Sydamerika. Översvämningen i Brisbane har på ett mycket åskådligt vis också illustrerat den sköra gränsen mellan mänsklig civilisation och vildmark, i likhet med situationen i spåren av orkanen Katrinas ödeläggelse av New Orleans har vilda djur invaderat den översvämmade staden (i New Orleans förvildade hundar och alligatorer, i Brisbane hajar). Däremot har civilisationens tunna fernissa inte krackelerat i Brisbane, som till skillnad från New Orleans och Haiti inte bevittnat vare sig plundrare eller barbariets återkomst. Tvärtom tycks det sociala kapitalet på ett mer entydigt vis ha stärkts i nödsituationen.
Relationen mellan natur och civilisation illustreras också av upploppen i Tunisien, som i hög grad är klassiska matupplopp av en typ som inte var ovanlig i Europa för bara några decennier sedan. Delvis beror de på höga priser på mat, något ”marknaden” inte har någon åsikt om men samhället inte stillatigande kan acceptera. Vad dessa oroligheter leder till är mindre säkert, vi vet från både Algeriet och Gaza att ökad demokrati i många muslimska samhällen innebär att islamistiska folkrörelser vinner ökat inflytande. Samtidigt kan man misstänka att en del utländska aktörer mer eller mindre diskret motarbetar detta. Liknande matupplopp är heller inte osannolika i fler länder än Tunisien.
Diskussioner har också förts i media i samband med de senaste terrormisstänkta ”svenskarna”, inte minst då en av dem är svärson till Helena Benaouda, ordförande i Sveriges muslimska råd. Många har ställt sig tveksamma till att Benaouda inte misstänkt något när svärsonen två gånger i rad råkat hamna i länder förknippade med väpnad islamism. Att hon i samband med detta fått fortsatt förtroende av Sveriges muslimska råd kan knappast ses som särskilt genomtänkt, både hennes omdöme och hennes trovärdighet kan ifrågasättas.
I samband med detta har media också tagit upp frågan om varför det bara finns ett ”Exit” för avhoppade ”högerextremister”, och inga för islamister och ”vänsterextremister”. För de senare finns visserligen Expo och de etablerade tidningsredaktionerna, så där framstår behovet som ganska begränsat. Någon offentlig diskussion om varför vissa, men inte andra, som byter politisk hemvist också ska uppmuntras finansiellt av skattepengar har däremot inte märkts av.
”A house divided”
Det politiska våldets växande närvaro i de västerländska samhällena illustrerar hur sådant som legitimitet och konsensus allt mindre framstår som självklart, detta gäller också skotten i Tucson, Arizona. Här har dock svenska mediaföreträdare tacksamt exploaterat de döda för att kunna angripa Tea Partyrörelsen och Sarah Palin. Man menar att Palins hårda och konfrontativa retorik inspirerat och motiverat 22-årige Jared Loughner inför hans angrepp på demokraten Gabrielle Giffords. I efterhand framstår dessa beskyllningar som direkt felaktiga, Loughner tycks snarare ha inspirerats av konspirationsteorier än av Tea Party-rörelsen. Spekulationerna om att angreppet på Giffords drivits av antisemitism har också tonats ner efter att det framkommit att Loughner själv är av judisk-amerikansk härkomst.
Däremot har svenska journalister, även nominellt borgerliga sådana, inte tvekat att koppla både den nye ”lasermannen” och Loughner till retorik från partier de ogillar (Sverigedemokraterna respektive Tea Partyrörelsen). Liknande jämförelser görs dock aldrig när den egna hårdföra och konfrontativa retoriken mot ”nazister” och ”främlingsfientlighet” föregår angrepp på verkliga eller inbillade meningsmotståndare (från kopplingen mellan Göran Perssons ”vi ska krossa dem”-tal och mordet på Daniel Weström i Salem, till medias intresse för Sverigedemokraterna inför valet och knivskärningen av sverigedemokraten von Arnold). Om kopplingarna framstår som långsökta i det ena fallet bör man som makthavare inse att det gäller även i det andra.
Om skribenten: Joakim Andersen
