Den främste systemkritiske författaren i vårt land är Henrik Johansson. Han har tidigare skrivit böcker som Sista steget, och noveller som Ett samtal med psykologen i antologin Svenska röster. Den flitige Motpolläsaren torde också ha stött på journalistiska bedrifter som när Johansson lurade KDU och flera andra ungdomsförbund i en medial fälla om filmad misshandel, och när han skildrade bakgrunden till polischef Lindgrens våldtäktsdom. I samband med att hans senaste bok, novellsamlingen Vattnet under broarna, utkommit kan det därför vara på sin plats med en intervju med författaren.
När började du skriva?
Romanen Sista steget kom 2004. Det var min första utgivning. Och har varit min enda fram tills Vattnet under broarna kom 2010.
Intresset började däremot ganska tidigt. Mellanstadiet ungefär. Läste mycket och tänkte mycket på egna berättelser. Som jag skrev, men sen blev det bara halvfärdigt. Jag vann en novelltävling när jag gick i nian. Det är nog allt.
Nordiska förlaget bidrog mycket för att jag skulle komma igång. Ringde och frågade hur det gick hela tiden medan jag skrev Sista Steget.
Med Vattnet under broarna (och åldern) har jag börjat få ordning på uthålligheten, och regelbundenheten i skrivandet.
Har du i första hand skrivit skönlitterärt eller mer dagsaktuella betraktelser? Hur har det förändrats över tid?
Det har varit mycket politiska texter. Men på senare tid har det blivit mindre artiklar. Det beror delvis på att behovet har minskat. Idag finns en nationell papperstidning som kommer ut veckovis (Teckna en prenumeration). Det finns ett tiotal professionella nyhetssidor som uppdaterar dagligen. Flera nationella forum, och oräkneliga bloggar och andra hemsidor som håller hög kvalitet.
Resonemang kring exempelvis mångkulturen kan folk få överallt idag.
Skönlitteratur känns som en naturlig fortsättning. Det finns fortfarande ett kraftig underskott på egentligen all form av kultur i den nationella rörelsen. Dessutom känns det som ett vettigt sätt att nå ut till människor som ännu inte har blivit nationella. Att plocka upp en bok och läsa en novell är något som vem som helst kan göra, oavsett ideologisk tillhörighet.
Det är mina politiska motiv till att skriva skönlitterärt istället för artiklar. Men en lika stor orsak är att jag helt enkelt vill skriva berättelser. Jag vill försöka lyckas som författare. Och det blir ju naturligt så att man kombinerar det man vill, med sitt engagemang. Om jag kunde och gillade att måla, så hade jag säkert gjort tavlor som skildrade Sverige idag. Om jag kunde/ville sjunga så hade jag sjungit om situationen istället. Nu råkar jag gilla att skriva berättelser.
Hur skulle du själv säga att du utvecklats, och utvecklas, som författare?
Det är inte upp till mig att bedöma. Ska jag dra till med något som jag funderat en del på så är det kanske att självsäkerheten har ökat. Jag vågar lita på läsaren mer. Behöver inte skriva de politiska poängerna på näsan som något sorts alibi för bokens existens. Utan låta berättelsen vara huvudsaken.
Många av dina noveller skildrar en verklighet de flesta andra författare undviker, som baksidan av det mångkulturella samhället och de risker det medför. Samtidigt kan man inte tala om ”politisk litteratur”, eftersom det är bra skönlitteratur oavsett. Hur skulle du beskriva din syn på världen och samhället?
Att skildra mångkulturens baksidor är inte ett utstuderat val. Men om jag exempelvis ska skriva om en gruppvåldtäkt, så blir det ju ganska tramsigt att låta våldtäktsmännen vara svenskar. Jag vet ju att det inte är så i verkligheten. Det "politiskt inkorrekta" i sådana sammanhang är alltså ingen politisk poäng. Det är bara ren och skär ärlighet.
På det sättet menar jag att det faktiskt underlättar att inte behöva bry mig om rasiststämpeln. Jag kan skriva vad jag ser, och vad jag tror att de allra flesta ser.
Jag kan skildra karaktärer och företeelser som jag åtminstone själv tror på. Och jag kan därför göra det med inlevelse.
Jag skulle inte kunna leva mig in i en berättelse om en stark, feministisk kvinna som minsann hackar datorer och spöar upp mansgrisar (som givetvis är svenska). Det skulle bara bli en krystad historia, eftersom jag inte kan se något sådant utspela sig i verkligheten. När jag läser sådant så lyser författarens politiska poänger alltid genom så tydligt att man blir bländad, och historien blir liksom sekundär.
Ett exempel ur novellsamlingen är berättelsen "Smittan". Den handlar om ett virus som sprids från Sydafrika för att ha ihjäl alla vita. När jag skriver om samhällskollapsen så är det kravaller, plundringar, laglöshet.
Jag skulle naturligtvis istället ha kunnat skriva om hur invandrare i västvärlden gör gemensam sak för att rädda den vita ursprungsbefolkningen. Immigranterna skulle kunna ha fältsjukhus med banderoller där det stod "nu är det vår tur att hjälpa".
Men jag har ju sett plundringarna i New orleans, kravallerna i Los Angeles, Haiti där vita hjälparbetare "tackades" genom våldtäkt när de åkte dit för att hjälpa. Jag tror till och med Expressen skrev om det en gång. Problemet med kärleksfulla hjälparbetare som åker iväg, och kommer tillbaka som "fullfjädrade rasister".
Ska jag beskriva ett samhälle som förlorat sin struktur, så är det alltså oärligt mot både mig och läsaren att dikta ihop något scenario som jag inte ser framför mig. Då blir det som USA efter 9/11. När dom photoshoppa ihop en bild på en svart, en kines och en vit brandman som reser den amerikanska flaggan över ruinerna.
Vad jag vill få sagt är att mycket av det "politiskt inkorrekta" i novellerna inte är där för att göra någon politisk poäng. Det är det däremot när Hollywood kvoterar in vita våldtäktsmän, eller Bamse lyckas få två söner som målar och läser. Medan dottern är stark, modig och hamnar i slagsmål.
En del har uttryckt att det är synd att jag "begränsar" mig genom att "bara skriva högerextremt". Men jag menar att det är populärkulturen som begränsar sig. Det är populärkulturen som hela tiden måste välja bort trovärdighet i berättelsen till förmån för ideologi. Jag skriver vad jag ser.
I den mån det förekommer sensmoral så är den naturligtvis nationalistisk. Jag är ju nationalist.
När blev du politiskt medveten?
Sånt där växer fram långsamt. Det går inte att säga något datum. I tjugoårsåldern började jag reagera på signalementen i Efterlyst. Plus att det inte gick att blunda för det man såg. Jag bodde i Fittja då. Sen gjorde dåvarande SD Stockholm en kampanj efter gruppvåldtäkten i Rissne. Med affischer med texten "14-åriga flickor blir gruppvåldtagna av invandrargäng. Men regeringen är upptagen med att bekämpa den svenska rasismen".
Detta fick media att gå i taket. Och skolan där våldtäktsmännen gick, gjorde precis vad SD anklagade etablissemanget för att göra. De anordnade en temadag mot den svenska rasismen.
Det var många som reagerade då. Här hade några invandrare skrutit om att dom skulle våldta en svensk tjej. Och när dom gjorde verklighet av sina planer, då kör samhället igång kampanjer om hur elaka vi svenskar är.
Det var droppen som fick mitt engagemang att vakna. Och jag är nog inte ensam. Varför tror du gruppvåldtäkter har slutat stå på löpsedlarna. Är det för att brotten har upphört? Knappast, det är för att gruppvåldtäkter inte passar in i den politiskt korrekta världsbilden. Vare sig för feminister eller antinationalister.
Den nya antologin har en imponerande bredd, och visar att du behärskar allt från nordiska sagor till noveller med inslag som för tankarna till Lovecrafts skräck. Vad har du för förebilder i ditt författarskap?
Tack! Faktum är att jag aldrig har läst Lovecraft. Och inte heller Edgar Allan Poe. Men båda är ju en sådana författare som ofta blir citerade i filmer. Stephen King har också långa citerade stycken från dessa män, som han ibland inleder sina historier med. Och jäklar vad bra dom verkar vara! Orden verkligen sätter sig. Det är rakt på sak, och fåordigt men ändå glasklara bilder.
Så egentligen är Poe och Lovecraft förebilder även fast jag inte har läst dom. Överlag är nog mina favoritförfattare ganska klyschiga val. Jag gillar Stephen King. Särskilt hans noveller. Han var bland de första jag läste. Mina föräldrar snackade ibland om böcker vid matbordet när jag var liten. Och jag tyckte alltid det lät spännande när de återgav saker. Men sen när jag själv skulle läsa böckerna så var det alltid så långt mellan de här höjdpunkterna. När jag började försöka skriva själv, så tänkte jag helt enkelt skippa de tråkiga bitarna och bara beskriva höjdpunkterna. Men upptäckte naturligtvis att utan bakgrund blev inte höjdpunkterna särskilt roliga heller.
Stephen King däremot höll en fängslad hela tiden. Bakgrund och höjdpunkter vävdes ihop. Det är något jag försöker också. Att aldrig ha en transportsträcka, utan få med det som läsaren behöver veta på ett så obemärkt sätt som möjligt. Läsaren ska aldrig bli uttråkad, faktiskt inte ens i en textrad.
Det finns de som menar att detta är dåligt självförtroende, att inte "våga låta historien ta sin tid". Men jag håller inte med. Det är ju ändå för läsaren som man skriven. Åtminstone om man publicerar. Och folk betalar ju för en bok för att ha kul. Då ska det vara kul hela tiden.
Vissa författare och regissörer är väldigt duktiga på detta. Då är nästan själva uppbyggnaden det mest spännande i historien. Inte explosionerna/biljakten/skottlossningen på slutet.
Andra författare jag gillar är Douglas Adams (Liftarens guide till galaxen) och George Orwell (1984). Jag har samma smak som de flesta med andra ord. Douglas Adams är faktiskt den enda författare som är genuint rolig. Komik gör sig annars inte så bra i bokform.
Stig Trenter och Wilhelm Moberg är också favoriter. Böckerna om svenskarna som utvandrade till Amerika är obeskrivligt bra. Filmerna också för den delen. Sådan förmåga går nog inte att träna sig till. Det är talang som en på miljonen har lyckan att få.
Vad tycker du om samtida svenska författare? Finns det några ljus i mörkret?
Ja, för fan. Det jag egentligen stör mig på med svenska filmer och böcker just nu är att det är så mycket om den svenska "undre världen". (Alltid med en illa dold beundran). Visst, Lapidius är bra. Men jag är bara så trött på att läsa om den miljön. Alla svenska polisserier har ju hamnat där också. Innan var det mordgåtor. Med ledtrådar och villospår medan man satt i soffan och gissade. Nu är det bara kriminella gäng och deras jargong och uppgörelser. Jag fattar inte att marknaden inte blir mättad snart!
Men jag läste nyligen en novellsamling av en författare som jag inte minns namnet på. Pappersväggar hette ivarjefall boken. Det är ett gäng små skräckberättelser som utspelar sig i Sverige. Jag gillar när författaren inte är rädd för att ta i det övernaturliga. Tillexempel historien om en jätteorm som lever i Stockholms avlopp.
Sådant gillar jag!
Inslagen av rena skräckelement och känslan för psykologi gör att man som läsare upplever att du skulle kunna skriva verkligt effektiv skräck. Är det något du haft planer på?
Jag antar att du tänker på titelnovellen "Vattnet under broarna". Det är visserligen inte den enda novellen med övernaturliga inslag. Men där är det lite kusliga närvarande hela tiden.
Jag trivdes verkligen med att skriva den, och det var en sådan berättelse där det kändes tråkigt att behöva "runda av". Nu tror jag inte att historien ska vara längre än vad den blev. Jag tror att läsaren efter tjugo sidor vill se trådarna knytas ihop. Men personligen så villa jag stanna kvar i den där norrländska byn och stämningen bland skolungdomarna. Och fördjupa mig i vad som egentligen fanns i träsket bortanför sågverket osv.
Skräck är ju en sådan genré där uppbyggnaden oftast är det bästa. Hur roligt blir det egentligen när monstret till slut visar sig i sista kapitlet? Eller när de små kusligheterna slutligen eskalerar till ett fullskaligt krig med poltergeists?
Att skriva en renodlad rysare vore naturligtvis roligt. Men det är en fråga om tid och förmåga också. Jag håller på med två noveller just nu som faller inom kategorin skräck. Och jag skulle gärna skriva några till. Men det är ju så att många föredrar romaner framför noveller. Jag begriper inte varför, men så är det. Och just rysare är inte heller den största publikfriaren. Stephen King och Dean Kontz säljer visserligen miljoner. Men nu är jag inte någon av dem. Och vill man bli läst så måste man ju också anpassa sig lite till vad folk i allmänhet vill ha. Kings novellsamlingar är ju ofta återpubliceringar som legat och skräpat i byrålådan i tjugo år. Även hans noveller började med andra ord sälja först när han hade visat vad han gick för med sina romaner.
Så som svar på frågan om jag kan tänka mig skriva renodlad skräck. Ja, gärna. Men i första ledet blir det nog en annan roman med ett mer jordnära tema.
Vad har du för planer framöver? Dina noveller innehåller ofta ett inslag av det oväntade, men vad kan vi som läsare vänta oss?
På ett mer långsiktigt plan vill jag verkligen se en spelfilm med nationalistiskt budskap. Men det går inte bara att ta en berättelse och filmatisera. Resultatet skulle högst troligen bli pinsamt.
Först måste man inventera förutsättningarna. Vad finns för utrustning? Vad finns för kunskaper i redigering? Skådespelare kan jag tänka mig blir svåra att hitta. Vad finns det för människor som kan regisera? När man vet alla förutsättningar, så skulle man kunna skriva ett manus anpassat till dessa. Scener där T-centralen flyger i luften kan man exempelvis sortera bort direkt.
Men det kan också vara mer jordnära brister. Finns det inte en skicklig regissör och duktiga skådespelare så är det ingen idé att försöka sig på några pampiga och känsloladdade scener. Då kanske man istället ska jobba med smarta/lustiga dialoger osv. Miljöerna måste anpassas till där folk bor, eftersom folk när allt kommer kring inte kan flacka över hela landet för att det exempelvis vore häftigt med en alptopp i bakgrunden.
I motsvarande riktning kan det finnas okända resurser. Folk som kan göra snygga kampsportsrörelser. Någon som har en skrotbil som han gärna låter oss elda upp. Eller att någon sitter på massa rekvisita för att återskapa ett autentiskt 90-tal. Då kan man anpassa manus för att ta till vara på dessa tillgångar.
En början skulle kunna vara att få till en radioteater för att reka terrängen lite. En spännande historia med nationalistiskt budskap. Bra röstskådespel och professionellt klippt med ljudeffekter. Det skulle kunna göra succé på youtube.
Avslutningsvis ett stort tack för intervjun.
Relaterat
Recension av Vattnet under broarna
Vattnet under broarna kan bland annat köpas på Arktos förlag här: Vattnet under broarna
Om skribenten: Joakim Andersen
