I gårdagens Svenska Dagbladet kommenterar Per Gudmundson eftervalsanalysen i SSU:s idétidskrift Tvärdrag. Detta kan ses som ett inslag i den utveckling som hotar att leda till borgerlig hegemoni, socialdemokratin befinner sig idag i sådan ideologisk förvirring att utomstående ger den mer eller mindre goda råd. Gudmundson har också rätt i sak, det tal om att "det är klasskamp som gäller nu" han hittar i Tvärdrag kommer mycket riktigt inte att föra socialdemokratin närmare framtida valsegrar.
Vad det istället gäller för socialdemokratin är att bli genuint radikala, i ordets båda betydelser. Socialdemokratin måste våga tänka nytt, och då inte i det uttjänta mönster där ”nytt” är synonymt med ”mer av det som inte fungerar”.
De upprörda röster Gudmundson ironiserar över har nämligen en poäng. Sverige är på väg att utvecklas till ett tvåtredjedelssamhälle, och för den medialt marginaliserade tredjedelen är det inte någon främmande tanke att "klyftorna växer" och att "brutalitet och osäkerhet" råder. När Gudmundson gör gällande att väljarna inte känner igen en sådan verklighetsbeskrivning är det alltså främst den väljarmajoritet han själv tillhör som han gör sig till språkrör för. Men en socialdemokrati som genom att föra "klasskamp" på sin höjd kan nå 33% av valmanskåren har trots det ett problem. Vi ser tecken på en radikalisering av de skikt som varit förlorare under den borgerliga regeringen, men utan bredare stöd kommer detta endast att leda till isolering, eventuellt även en utsiktslös våldsspiral. Det socialdemokratiska arbetarepartiets historiska paradox består alltså av att antingen är det ett folkparti eller så är det ingenting.
Nationalvänstern
Det finns inget europeiskt folk, ingen gemensam europeisk debatt, ingen gemensam folklig kultur.
– Ung Vänster kommenterar EU
Hur löser man då den gordiska knuten? En antydan får man i den gamla artikeln Nationalvänstern av Rasmus Fleischer. Fleischer visade där dels hur stora delar av vänstern anammat begreppen "folk" och "nation" i sin argumentation, dels hur detta ledde till en inställning där nationalstaten sågs som en central arena för folkets kamp mot överheten. Till detta knöts ett försvar av folkrätten, skepsis till överstatlighet, och en kritisk syn på fri och oreglerad invandring. Flera av de socialister Fleischer beskrev som nationalvänster är fortfarande aktiva och intressanta, bland annat Ali Esbati och Aron Etzler.
Intressant är att Fleischer ägnade det mesta av artikeln åt det rent deskriptiva, nationalvänstern beskrevs genom ett antal citat och genom sin argumentation under kampen mot EU-medlemskap. Nationalvänstern beskrevs också som ett problem, men detta utvecklas inte utöver att den är ”reaktiv” snarare än ”affirmativ” och att demokrati kan leda till andra resultat än fri invandring. De under tidigt 2000-tal populära vänsterteoretikerna Negri och Hardt åberopades också som exempel på vad nationalvänstern tog avstånd från.
Fleischer ställde mot en, implicit "gammaldags och tråkig", nationalvänster en mer samtida "globalvänster". Socialdemokratins problem är dock att man inte i tillräckligt hög grad tillåtit sig vara gammaldags och tråkiga, inte med ett uttryck lånat från näringslivet ”fokuserat på kärnverksamheterna”. Sannolikt beror detta på att stora delar av partiets organisation idag består av medlemmar av den såkallade nya klassen, universitetsutbildad medelklass som är mycket mottaglig för progressiva trender från den akademiska världen. Delar av den politiska klassen ser också den svenska offentligheten som alltför provinsiell, och en av fördelarna med EU är då de möjligheter till uppdrag på en högre och mer spännande nivå vårt medlemskap erbjuder dem. Men pudelns kärna är att denna medelklass, ”chicvänster” kallad av den gamla nationalvänstern, anammar akademiska trender från bland annat USA och Frankrike.
Jag låter inte som Nationaldemokraterna, det är de som låter som jag.
– Aron Etzler
Man har därför gjort det mångkulturella samhället till en viktig fråga, för Mona Sahlin rentav en av de allra viktigaste. Vad man inte insett är att viljan att bidra till ett solidariskt välfärdssystem minskar när mottagarna av välfärden inte har något gemensamt med finansiärerna. De skikt som samtidigt är skattebetalare och väljare förlorar alltså viljan att betala en hög skatt när de vet att mottagaren av de olika bidragen i många fall snarare heter Ahmed än Stina. Detta är en välkänd trend i flera i-länder, Sverige är inget undantag. Oavsett om man beklagar den eller inte är den en realitet man som socialdemokrat ignorerar på egen risk.
Hade socialdemokratin istället fört en politik kring just begrepp som folk och nation hade man därför idag sannolikt innehaft regeringsmakten. Det är därför hög tid för partiet att ifrågasätta den förda invandringspolitiken. Grundprincipen här bör vara att människor mår bäst i de länder där de är födda och uppvuxna, och att det är en form av materialism när man tror att tillgången till "prylar och pengar" i Sverige automatiskt skulle öka livskvaliteten för envar som kommer hit. Detta innebär inte att en socialdemokrati som verkligen "tänker nytt" måste börja ägna sig åt rasideologier eller särskilt exkluderande folkbegrepp, men det utesluter inte att den skulle kunna återuppta de försök med hemvändarbidrag som tidigare förekommit. Fenomen som brain drain, utanförskap och identitetskriser kan visserligen utnyttjas i främlingsfientlig retorik, men det betyder inte att de inte är negativa effekter av storskalig migration.
Människors rätt till ett värdigt liv där de har sina rötter ska vara målsättningen, inte fri rörlighet.
– Aron Etzler
En nytänkande socialdemokrati bör också vara medveten om kopplingen mellan gemensam identitet, gemensam kultur och gemensamma myter. Ska man kunna uppnå den känsla av gemenskap som är en förutsättning för mer omfattande välfärdssystem, särskilt i ett Sverige som är på god väg att bli ett tvåtredjedelssamhälle, är mångkulturalism och kulturell relativism en garanti för misslyckande. Detta missar ofta den reellt existerande nationalvänstern. Vill man ha de politiska fördelar som kommer med nationen kan man inte i längden undvika de frågor som rör dess ursprung, dess historia, dess traditioner, et cetera. Den dag socialdemokratin åter börjar intressera sig för folket som en radikal politiks subjekt behöver man inte söka sig ända tillbaka till folkhemsbegreppets fader, den konservative geopolitikern Rudolf Kjellén, det går lika bra med den dansk-tyske sociologen Henning Eichberg.
En sådan vänster måste också ha en kriminalpolitik, då den verklighet med ”brutalitet och osäkerhet” många i den marginaliserade tredjedelen upplever inte bara har med försämrad välfärd att göra. Det finns en strömning bland socialistiska kriminologer som kallas vänsterrealister som socialdemokratin här skulle kunna inspireras av.
Man kan dock fråga sig om socialdemokratin är kapabel att tänka radikalt nytt. Kopplingarna till USA är exempelvis starka och försvårar, så även den tvångsmässiga reaktionen på Sverigedemokraternas existens och överhuvudtaget världsbilden hos den nya klass som alltmer dominerar den gamla arbetarrörelsens idéproduktion. Detta innebär dels att socialdemokratin svikit de grupper som hade behövt den, dels att det finns en ledig nisch för ett parti som förenar gemensam identitet med gemensam välfärd.
Lästips: Henning Eichberg
Kriminologi och vänsterrealism
Vänster mot massinvandring – några länkar
Socialdemokrati i kris
Om skribenten: Joakim Andersen
