Feminismen är den svagaste länken i det politiskt korrekta idékomplexet, och utanför vissa akademiska miljöer har begreppet redan förlorat mycket av sin tjuskraft. Delvis kan detta sannolikt också förklaras med att feminism är ett så diffust begrepp, det kan användas om allt från Valerie Solanas och Andrea Dworkin till intressanta personer som Mariarosa Dalla Costa och Camille Paglia. Där Solanas var hjärnan bakom ”Society for Cutting Up Men” och Dworkin utmanat incesttabut, har den autonoma feministen Dalla Costa bidragit till att uppvärdera det arbete som sker i hemmet och Paglia har utifrån en mycket personlig särartsfeminism bidragit till nya och fruktbara perspektiv på konsthistorien. Som Susan Faludi visat i Stiffed kan också feministiskt förankrad forskning bidra till en analys av den moderna mannens kris som en följd snarare av tendenser i modern kapitalism än enbart av mäktiga manshatares ideologier. Bredden är alltså betydande, vilket innebär att man bör vara försiktig när man talar om feminism. Den feminism som omsatts i praktisk politik har dock ofta haft problematiska inslag, och bland annat byggt på en likhetsfeministisk inställning till könsskillnader och en ressentimentanstruken tro på en kollektiv, manlig skuld för kvinnors problem genom historien. Denna kollektiva skuld har också ofta betraktats som något särskilt europeiskt, vilket gjort att den europeiska mannen i särskilt hög grad fått bära det symboliska hundhuvudet.
Reaktioner
Mot feminismens hegemoni har flera värdefulla motrörelser uppstått. Det finns exempelvis i Sverige ett antal individer som gjort till sin uppgift att analysera och bemöta den radikala feminismens ofta felaktiga påståenden och generaliseringar. Man kan här särskilt nämna Pär Ström och Tanja Bergqvist. Metapolitiskt fyller dessa initiativ en viktig roll, genom att lyfta fram de absurda inslag som tillåts frodas i både juridiska och akademiska sammanhang undermineras den radikala feminismens hegemoni. Detta har tagits upp av de salongsfähigt konservativa herrarna bakom Tradition & Fason i inlägget Antifeminister, "fäders rätt"-aktivisterna och maskulinister. Skribenten Hugo Fiévet beskriver där både rörelsen för mäns rättigheter, bland annat i vårdnadstvister, och den i Sverige ännu unga ”maskulinismen”. Fiévet varnar också för att det kan utvecklas till ännu ett särintresse, som dessutom agerar utifrån en likhetsfeministisk logik där det handlar om att minska ”diskriminering”. Man kan här instämma, det behövs onekligen något mer, något kvalitativt annorlunda. Fiévet antyder också vad detta något skulle kunna vara genom att uppmana läsaren att ”se till det bästa som producerats innan oss, odla goda och civiliserade könsroller, istället för att på ett feministiskt manér hänfalla åt att jämföra de lägsta och mest imbecilla urtyper av könsroller man kan komma på.”
Mansrörelser
Wir Männer, wenn wir großen Führern folgen, sind niemals hörig, sondern wir gehören zu ihrer Gefolgschaft, und der uns führt, ist immer ein voller Mann.
– Hans Blüher
När man fördjupar sig i den svenska antifeministiska miljön stöter man på förslag som rör skapandet av en ”mansrörelse”. Detta är ett intressant initiativ med betydande potential. Det är också ett fenomen med ärevördiga historiska föregångare, vilka sannolikt är okända för dess svenske presentatör.
Den historiska mansrörelsen hörde det tidiga 1900-talet till. Dess teoretiker var många och väl ansedda. Dess praktik representerades före Första världskriget av Wandervogelrörelsen och scouterna, efter kriget av de veteraner som likt en von Salomon och en Kantorowicz organiserade sig i frikårer och utifrån en högst specifik manlighet utmanade det borgerliga livsidealet.
Bland mansrörelsens teoretiker, som en tid var nära att vinna hegemoni i debatten, finner vi namn som Otto Weininger, Anthony Ludovici, Hans Blüher, Julius Evola, Stefan George, Marinetti och vår svenske August Strindberg. Flera av dem var motståndare till den kvinnliga rösträtten. Resonemanget var ofta likartat, och Blüher kan här tjäna som exempel. Han hade en polär syn på skillnaden mellan manligt och kvinnligt, där vi har att göra med två poler. Blüher kontrasterade sin andliga syn på skillnaden med den rent borgerliga, som snarare byggde på det invanda (likheten med Evolas resonemang kring det metafysiskt manliga och kvinnliga är tydlig). För Blüher karaktäriserades mannen alltså inte främst av sin rent fysiska styrka, utan av sin andlighet. Detta innebär för Blüher att familjen, betraktad som biologisk gemenskap, är en kvinnlig domän, medan staten är en manlig. Under inflytande av Freud menade han rentav att det är ur sammanslutningar av män, Männerbund, som staten uppstått. Han använde Freuds teorier även i en kontroversiell analys av Wandervogelrörelsen, där han menade sig identifiera homoerotiska inslag och drivkrafter. Man kan här lätt missa det i Blühers analys som har genuin sprängkraft, nämligen att manlig gemenskap tillhör historiens verkliga drivkrafter. De indo-europeiska Männerbund som enligt flera forskare grundade stater över hela Europa är ett exempel, generationen av krigsveteraner som efter Första världskriget i grunden omdanade den politiska kartan är ett annat. Att starka band av vänskap och gemenskap mellan män skulle ha en erotisk aspekt får här snarast ses som en tidsbunden freudiansk teori.
Vad innebar då mansrörelsernas praktik? Wandervogelrörelsen är kanske det idealtypiska exemplet, en protest mot det borgerliga livsidealet som gjorde att generationer av unga tyskar sökte sig tillbaka till naturen. Den hade starka band till en nationalistisk och romantisk världsåskådning, liksom den undvek det alltför bekväma och artificiella. Mot borgaren ställde man en annan typ av tysk, mot det inrutade livet ställde man äventyret, mot klassamhället ställde man en annan gemenskap. Många av medlemmarna av Wandervogel kom efter Första världskriget också att fortsätta ett liv präglat av äventyr, gemenskap och risker, nu i de frikårer och paramilitära skyddskårer som tog del i kampen om Tysklands och Europas framtid.
Mansrörelser 2011
The Japanese have an ideal of the ultimate fighting that consists of winning the battle with no fighting at all. That disarming your opponent is greater than harming them. This kind of man is threatening to the ”gender neutral” world you aptly describe because when such men form a Männerbund a higher will to power comes into play and the zeitgeist changes so fast they won’t even know what happened.
– Andrew Yeoman, Bay Area National Anarchists
Antifeminismen måste som Blüher illustrerar alltså innebära ett svar på frågan vad som är manligt, vilka mansroller som är önskvärda. Vi finner då att många av de mansroller det moderna samhället erbjuder är direkt undermänskliga, omanliga eller primitiva. Istället bör en ny manlighet präglas av både ett andligt, i bred betydelse, och anti-borgerligt patos. Detta utesluter inte att en europeisk man kan vara en god borgare, men det kan inte vara det enda han är.
Som Blüher illustrerar är det också män som agerar i grupp som har historisk sprängkraft, som kan entusiasmera och dra med sig hela samhällen i sina projekt. I vårt samhälle kan vi identifiera många tecken på en längtan efter sådana manliga projekt. I populärkulturen har vi mängder av mer eller mindre infantila mannaförbund, från Jackass och Entourage till ”the Bro Code” i How I met your Mother. Intressant är också det nostalgiska intresset för ett äldre mansideal i TV-serien Mad Men. Man kan också nämna sociala tendenser som PUA-miljön och intresset för MMA, båda dessa fenomen är trots sina respektive brister i grunden oförenliga med ett likhetsfeministiskt sentiment (detsamma gäller de mycket misogyna texterna bland annat i viss hiphop).
Bland samtida antifeminister kan nämnas vår svenske Holger Holm, amerikanske Henry Makow, Roissy in DC och Jack Malebranche. Malebranche är inte minst intressant som författare till studien Blood Brotherhood. Sammantaget kan man alltså identifiera flera av de nödvändiga ingredienserna för en mansrörelse i vårt samhälle, liksom behovet av en. Vad man däremot kan fråga sig är i vilken mån en nutida mansrörelse bör anamma den kvinnosyn vi ser hos en Blüher. En sådan kvinnosyn är i vår tid ett handikapp, man bör därför snarare fokusera på vilken typ av man som man själv vill vara än på hur man vill begränsa kvinnors liv. Oavsett vilket är det uppenbart att en renässans för Europas länder bygger på en nygammal, indo-europeisk antropologi, snarare än obsoleta ideologier som likhetsfeminism och liberalism.
Relaterat
Reflektioner kring reproduktionen
Camille Paglia
Kvinnan i Nordens forntid
Migrationspolitik ur ett genusperspektiv
Otto Weininger – Kön och karaktär
Ludovici och feminismen
Stefan George
Lästips: Roissy in D.C.
Neil Strauss som survivalist
Blodsbrödraskap
Blüher – Antifeminismus
Om skribenten: Joakim Andersen
