Med tiden har det blivit något av en nyårstradition på weblog Oskorei att försöka sammanfatta året som gått och sia något om vad det år som kommer kan bära i sitt sköte. Ibland blir det rätt, ibland blir det fel. Exempel på det senare är att de bistra herrarna bakom bloggen egentligen förväntade att Sverigedemokraterna skulle ta plats i Europaparlamentet redan 2009 och att året som gått skulle bevittna en serie filmer baserade på Robert E. Howards historier, exempel på det förra är politiseringen av PUA-miljön, feminismen som PK-komplexets svagaste länk, och att Miljöpartiet, Moderaterna och Sverigedemokraterna är de partier som vuxit mest efter riksdagsvalet.
I år kommer de tyckmyckna herrarnas tankar om det svunna året att indelas i tre inlägg. Först tar vi en titt på en kris eller utmaning, därefter begrundar vi etablerade krafters försök att möta denna utmaning, och avslutningsvis identifierar vi mer positiva tecken i tiden. Dagens inlägg är därför ägnat legitimitetskrisen.
Legitimitetskrisen
Om 2009 var ett år med många etniska konflikter får 2010 snarare beskrivas som legitimitetskrisens år. Med begrepp lånade från Carl Schmitt och Habermas kan man alltså tala om 2010 som ett år av legitimitetsförluster, som ett år då skillnaden mellan formell legalitet och reell legitimitet vidgats till en klyfta. I Sverige visade snöovädret återigen hur illa rustat samhället är för att hantera något som med tanke på vårt geografiska läge inte är helt oväntat och som historiskt hanterades exemplariskt. Hittills har de flesta inte ställt frågan om ”var pengarna tar vägen” när de suttit på flygplatser eller i diken och svurit, men svaret på frågan är ”massinvandring är inte gratis”. Självmordsdådet i Stockholm, avslöjandet att våra ledare i decennier ljugit om neutralitetspolitiken, krisen för det svenska Saab, rapporter om allt från ”kaosturkar” och ”lasermän” till prostitutionshärvor och angrepp på räddningspersonal i Malmö, korruptionen i Röda korset, mediarapporteringen kring polischefen Göran Lindbergs, arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorins och Hans Majestät Konungens sexliv, och Försäkringskassans nya regelverk får här också ses som exempel på inslag i legitimitetskrisen. I stort som smått fungerar saker vi tagit för givet allt sämre, de flesta kan sannolikt i sin närmaste omgivning också komma på exempel på stadsdelar där man inte längre kan röra sig säkert som etnisk svensk, någon bekant som drabbats av de förändrade reglerna kring sjukförsäkringen, eller någon kollega vars barn rånats som följd av invandringspolitiken.
Globalt har den anglo-saxiska axeln med Washington och London som dominerande aktörer också drabbats av flera motgångar. Inrikespolitiskt har Barack Obama lidit flera förluster, vi ser i USA framväxten av den populistiska Tea partyrörelsen (samtidigt ser vi hur den på kort tid riskerar att koopteras av det republikanska etablissemanget). Liknande PR-kriser har varit Ship to Gaza, läckan i Mexikanska gulfen, och Wikileaks. Vi vet idag hur amerikanska diplomater internt uttrycker sig om sina allierade, bland mycket annat vet vi nu också att det var amerikanska påtryckningar som fick Etiopien att invadera Somalia och på så vis både artificiellt förlänga inbördeskriget och gynna framväxten av islamistiska al-Shabab. Den massiva flyktingström som därefter nått Europa och Sverige har vi alltså vår transatlantiska partner att tacka för. Globalt har vi sett flera exempel på akut legitimitetskris, från oro i Jamaica och Haiti till inbördeskrig i Kirgisistan, Thailand och flera afrikanska länder.
Även bankkrisen får räknas hit, då bankerna genom sina politiska kopplingar närmast får betraktas som en del av den anglo-saxiska axeln. Bankkrisen har även lett till folkligt motstånd, bland annat på Island. Här måste man också nämna den segdragna krisen i eurozonen, som drabbat länder som Grekland och Irland. I värsta fall kan detta drabba hela det europeiska samarbetet och skapandet av ett europeiskt block, i bästa fall kan det leda till att formerna för samarbetet ses över.
Vi befinner oss idag alltså i en situation där ett växande antal människor i grunden saknar förtroende för de styrande, både på nationell, europeisk och global nivå, och enbart ger dem sitt stöd i brist på bättre. Eller i väntan på något bättre. Om detta sedan blir neokonservativa eller nationalister återstår att se, de senaste decenniernas trender i väljarkåren indikerar att det i varje fall inte blir en trött och krympande vänster. Vad man kan notera är att den ärligt menade vänstern i den epok vi står inför kommer att ha mycket gemensamt med nationalismen, och på sikt bör försöka inse detta. Kopplingarna mellan välfärdsstat, nationalstat, delad identitet och delade myter borde vara uppenbara.
Hur kan då legitimitetskrisen förklaras? Man kan identifiera fyra viktigare orsaker. Den första rör sådant som inte går att påverka politiskt, det är alltså inte dåliga politikers fel att ett framgångsrikt land förr eller senare förlorar sin position eller att cykliska kriser uppstår i en marknadsekonomi. Det rör sig om längre historiska tendenser. Vad som däremot går att påverka är sådant som kan förvärra dessa "naturliga" fenomen. Här spelar den andra faktorn, det idékomplex som kallats allt från politisk korrekthet till kulturmarxism en viktig roll, då våra makthavare i både politik och media i allt högre grad inte agerar utifrån den konkreta verkligheten utan snarare med utgångspunkt i sin ideologiska bild av den. Politiken tar sin utgångspunkt i retoriken snarare än i verkligheten, som om retoriken skulle kunna besvärja en social och historisk verklighet. Detta förvärras av en tredje faktor som kort och gott kan benämnas med termen korruption. Ska man tro äldre elitforskare som Pareto och Michels har styrande skikt sina naturliga levnadslopp, med en början då de är vitala, och därefter en gradvis nedgång. Denna nedgång kan lindras genom att nya skikt tillåts ta plats i eliten, eller så kan eliten bytas ut. Våra styrande skikt har idag många decennier bakom sig, och är att betrakta som inkompetenta, korrupta och incestuösa (med det senare avses här att politik, media, näringsliv, akademi, et cetera i växande grad har alltför nära kontakter och därmed också en intressegemenskap som inte längre är sund). Den organiska relation med folket som finns i en demokratis eller folkrörelses ungdom är också ett minne blott. Kulturmarxism och korruption gör alltså att de styrande fungerar allt sämre, till detta bidrar sedan en journalistik som till sitt väsen både är en makthavare och ser sig själv som en granskare av makten. Men förtroendet även för ”gammelmedia” tenderar att minska.
Legitimitetskrisen och demokratins reducering till formalia innebär samtidigt en möjlighet och ett hot för oss systemkritiker. Å ena sidan ger det en aktualitet och relevans till våra problemformuleringar och lösningsförslag, den form av levande demokrati och öppen debatt vi står för framstår alltmer som en bristvara. Å andra sidan kan kortsiktiga lösningar föreslås av de makthavare som trots allt har fördelen att vara just makthavare. Man ser också tecken på att legitimitetskrisen permanentas, rentav ses som något naturligt. Att ”folket reser sig” som följd av den är osannolikt, tvärtom ser vi hur flera avslöjanden och skandaler knappt ens väckte några reaktioner alls. Detta gäller sådant som Wikileaksavslöjanden knutna till svensk utrikespolitik, Aftonbladets artiklar om det spel under täcket som bedrivits av Bonnier, TV4 och borgerligheten, liksom avslöjandet att Svenskt Näringsliv genom Prime effektivt infiltrerat socialdemokratin. Gemensamt för dessa avslöjanden är att de drabbat en alltmer hegemon officiell linje, och därför inte bedömts vara av intresse av denna linjes företrädare i media och politik. I ett medialt samhälle uppstår endast de ”folkstormar” och drev som godkänns och medieras av journalistkasten och dess grå eminenser, medan ett alltmer apatiskt folk tycks sakna förmågan att skapa något liknande. För den mer pessimistiskt lagde lever vi alltså i oroande tider, medan den mer optimistiske kan fokusera på flera utmanare till ”gammelmedia” och det faktum att vi trots legitimitetskris och apati har ett nytt parti i riksdagen.
Äldre nyårsinlägg
Segervittring – tankar inför ett nytt decennium
2008 – att leva i spännande tider
Spännande tider 2008/2009
2008 i backspegeln
Äldre inlägg om legitimitetskris
Legitimitetskrisen och det apatiska samhället
Om skribenten: Joakim Andersen
