Ett fenomen som är tätt sammantvinnat med Europas historia är duellen. Intimt kopplat till både ära, konflikt, rättvisa, blodsutgjutelse och död utövar det fortfarande en betydande fascinationsförmåga, det är också ämnet för Henning Österbergs bok Korsade klingor. Österberg är själv fäktare, och boken är överlag både väldokumenterad och intressant. Till detta bidrar inte minst att fokus ligger på svensk historia. Mindre positivt är Österbergs subjektiva värderingar, bland annat betraktar han nationalromantik som något ”grumligt”. Dessa stycken är lyckligtvis nedtonade.
Den juridiska duellen
Det är synd att dueller så ofta leder till döden, eftersom de för övrigt hjälper till att upprätthålla artigheten i samhället.
– Napoleon
Österberg inleder sin historiska skildring av duellen med en beskrivning av den juridiska duellen 1547 mellan seigneur de la Chataigneraie och sieur de Jarnac. Den juridiska duellen gick tillbaka till germansk och dansk tradition, och bruket att betrakta utfallet av en tvekamp eller rentav ett fältslag som Guds eller gudarnas dom. Man menade att gudarna gav segern till den som hade rätten på sin sida, och både kungar, vanliga människor, och rentav präster och munkar gjorde upp genom tvekamp. Skillnaden mot det rena slagsmålet var att tvekampen, och den juridiska duellen, sanktionerades av en furste, hade vissa former, och var juridiskt bindande. Intressant är att man menade att den juridiska duellen genom tvekampen förts söder om Alperna med langobarderna. Man kan här också notera beröringspunkterna mellan den syn på segern i europeisk tradition som Julius Evola utvecklar i Metaphysics of War, och den juridiska duellen. Det finns flera exempel på att kungar utmanade varandra på duell för att lösa konflikter, bland annat ska svenske Karl IX ha utmanat danske Kristian IV 1611.
Den blodiga duellen 1547 gjorde dock att de franska kungarna slutade bevilja juridiska dueller, och därmed var fältet fritt för såkallade hedersdueller. Dessa var främst ett aristokratins kännemärke, risken att bli utmanad eller överfallen gjorde det självklart för detta stånds manliga medlemmar att alltid färdas beväpnade och stridstränade.
Hedersduellen
Min herre, menar Ni att jag ljuger när jag säger att Ni har förolämpat mig?
– klassisk duellutmaning
Hedersduellen var rotad i de begrepp kring heder och ära som var kärnan i adelns självuppfattning. Kyrkan, och i varierande grad kungamakten, såg däremot fenomenet som något negativt och upproriskt, och det var ofta straffbart att välja att duellera istället för att hänskjuta tvister till den kungliga rättvisan. Uttryckligen sades att valet stod mellan att vara kristen eller att vara en hedersman, och duellanter fick ofta inte begravas i vigd jord. Trots detta grasserade hedersduellen under både 1500- och 1600-talet. Många kungar hade också svårt att utkräva de straff de lagstiftat om, då även de delade adelns världsbild. Österberg citerar en fransk adelsman som väl sammanfattar denna: ”Vårt liv och vår egendom tillhör kungen, vår själ tillhör Gud, men vår ära tillhör oss själva.”
Duellen som fenomen spred sig också socialt, bland annat till det lägre krigsbefälet, adelns tjänare, studenter och skådespelare. Normalt duellerade man enbart inom sin egen sociala nivå, undantag förekom dock. En naturlig följd av risken för varje adelsman att när som helst bli utmanad på duell var också att fäktkonsten stimulerades, och att en litteratur uppstod i ämnet. Med franska emigranter spreds duellerandet också till Nordamerika, där det i de aristokratiska Sydstaterna var en viktig del av samhällslivet. Även där ser vi en ambivalent inställning till fenomenet, då många politiker själva deltog i dueller.
Svenska dueller
Värjan måste giöra dhet bästa, ty dhen skämtar intet.
– Karl XII
Österberg tar också upp duellens historia i vårt eget land. Den svenska adeln var relativt liten, och duellerandet blev därför inte lika utbrett som på kontinenten. Men även svenska aristokrater utkämpade ett stort antal dueller, och även svenska kungar hade en ambivalent inställning till fenomenet. Lagarna förbjöd det hela och den som dödade en motståndare riskerade att straffas för mord, samtidigt var det svårt att respektera den undersåte som underlät att försvara sin ära.
Österberg tar här upp flera svenska dueller och fäktkonstens historia, bland annat poeten Lasse Lucidors död 1674, och ätten Poraths historia som fäktmästare. De sista duellerna i vårt land tycks ha utkämpats under 1800-talet. Intressant är att svenskar ofta återknöt till götarna, deras frihetslängtan och skicklighet i strid, i samband med både dueller och fäktning. Österberg kommer här in på göticismen, en framgångsrik metapolitisk rörelse under 1800-talet. En göticist var P.H. Ling, som utöver att vara grundare av den lingska gymnastiken också var en fäktmästare och lärare i fäktning av rang. Intressant är också att Sverige varit framgångsrikt i fäktning i modern tid, då som idrott.
Österberg tar också upp den traditionella tyska studentfäktning som kallas Mensur. Målet är personlighetsdanande, då karaktären anses prövas och skärpas av mensurduellen. En eftertraktad bieffekt är de såkallade ”mensurärr” eller Renommierschmiess i ansiktet som är en vanlig följd av det, ett av de mest kända av dessa ärr finner vi på den tyske krigsveteranen Otto Skorzeny. Denna form av traditionell studentfäktning tycks uppleva något av en renässans efter Murens fall, och förekommer idag både i Tyskland och flera grannländer.
Man kan fråga sig vad duellen som fenomen har för intresse i vårt samhälle, och det är tveksamt om den har någon relevans utöver den rent historiska. Den enda röst som såvitt känt vill se den återupprättad är den brittiske nationalisten David Myatt, och hans tänkande är även i övrigt, diplomatiskt uttryckt, relativt oortodoxt. Men som en inblick i en europeisk historia där äran spelade en självklar roll är Österbergs bok av intresse. Den antyder också en mer traditionellt europeisk syn på manlighet, och ett samhälle där aristokratiska värderingar spreds till övriga skikt snarare än tvärtom.
Om skribenten: Joakim Andersen
