Igår drabbades Sverige av sin första egentliga självmordsbombare. Händelsen har också inslag av familjetragedi, och överhuvudtaget är det en tragisk historia när en småbarnsförälder på detta vis riktar sin vrede mot civila måltavlor. Samtidigt innehåller diskussionen efter dådet flera inslag som är tydligt provinsiella. Några förtydliganden kan därför vara på sin plats, eller kanske snarare en uppräkning av självklarheter.

Där många frågat sig hur vi kan förhindra att detta sker igen, är det självklara svaret snarare att det kan vi inte. Vi har så att säga byggt in denna problematik i vårt samhälle genom vår invandringspolitik. Säkerhetspolisen kan genom varierande arbetsmetoder, mer eller mindre resurser, et cetera, påverka hur ofta det sker, men inte mer. Det inträffade illustrerar också omöjligheten att både äta kakan och ha den kvar, att samtidigt ha en omfattande invandring från vissa länder och kulturer och delta i amerikansk ockupation och krigföring riktad mot dem. Denna potentiellt explosiva kombination var ett faktum i samband med mordet på Anna Lind, och detta var alltså ytterligare ett exempel.

I den kommande diskussionen kommer vi också att återigen möta argumentet att en bättre integrationspolitik kan undanröja eller minska risken för denna typ av dåd. Detta argument är i grunden ett uttryck för ren stupiditet, om man inte lyckats hitta rätt integrationspolitik trots att man haft flera decennier på sig är projektet som sådant kanske omöjligt. Det illustrerar samtidigt oförmågan att förstå integrationspolitikens själva kärna. Denna kärna är resurstransaktioner, allt annat är mer eller mindre överflödig fernissa. I sin rena form innebär detta att svenska skattebetalare under flera års tid försörjer nyanlända immigranter. Det kan ske i direkt form, som bidrag av olika slag, eller i mer indirekt form som utbildning och lönebidrag. Men när resurstransaktionerna blir för små kommer det att talas om diskriminering och ställas krav på en ”bättre” integrationspolitik. Och när de överskrider en viss nivå kommer omvänt många svenskar att uppleva att det hela kostar för mycket. En kombination av dessa båda scenarion är heller inte otänkbar. När det börjar talas om ”bättre integrationspolitik” bör man som skattebetalare alltså öppet fråga ”hur mycket pengar vill ni ha den här gången?” Kort sagt, den magiska integrationspolitik som kommer att undanröja den risk för terrordåd vi byggt in i vårt samhälle genom invandrings- och utrikespolitik finns inte. Oavsett hur bekymrad vår statsminister kan se ut, och hur många floskler han kan yttra. Detta är det samhälle han och hans likar skapat.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.