Vad är en människa? Beroende på hur man besvarar den frågan kommer ens syn på samhälle och politik med största sannolikhet också att påverkas i den ena eller andra riktningen. Om man ser människan som ett rovdjur, en farlig varelse med starka drifter, kommer man att få en mer pessimistisk syn på utopiska projekt. Om man ser människan som av naturen god kommer man istället att få en mer negativ inställning till sådant som auktoriteter och lagar. Vår antropologi står alltså i intim relation till vår sociologi och politik.
En filosofisk antropolog som i hög grad inspirerade den Nya Högern var Arnold Gehlen (1904-1976). Gehlen behandlas tillsammans med sin elev Helmut Schelsky i Carl-Göran Heidegrens Antropologi, samhällsteori och politik (Heidegren tar också upp några företrädare för Frankfurtskolans andra och tredje generationer, men det berör oss inte i samma grad). I någon mån berörs också Carl Schmitt, som även han behandlade frågan om antropologi och politisk teori (bland annat med orden ”alla genuint politiska teorier förutsätter människan som ”ond”, det vill säga ingalunda betraktar henne som oproblematiskt, utan som ett ”farligt” och dynamiskt väsen”).
Både Gehlen och Schelsky gjorde akademisk karriär i Tredje riket, vilket innebar att de efter kriget sågs som belastade. Detta förhindrade dock inte att de kom att bli tunga namn även då. Både Gehlen och Schelsky skrev läroböcker i sociologi, Gehlen var också uppskattad som kommentator i flera sammanhang. Intressanta är kontakterna mellan Gehlen och företrädare för Frankfurtskolan, där Adorno hade långtgående planer på att låta både Gehlen och Schelsky medverka som skribenter i ett planerat tidskriftsprojekt. Där Gehlen med åren blev alltmer pessimistisk behöll Schelsky länge en mer optimistisk inställning till den tyska efterkrigstidens möjligheter.
Gehlens människa
Gehlen utgår i sin antropologi från en empirisk och i grunden tvärvetenskaplig ansats. Med utgångspunkt i olika vetenskaper, bland annat etologen Konrad Lorenz, psykologin och sociobiologin, försöker han utforska vad som utmärker människan. Han vänder sig mot det han ser som Heideggers spekulationer, liksom mot bruket att skilja på kropp och själ. Vad han finner är att människan som djur betraktat är relativt illa rustat. Hon är dålig både på angrepp och på försvar, som nyfödd är hon länge hjälplös, et cetera. Människan är kort sagt ett Mängelwesen, ett väsen med brister. Frågan är då hur människan kompenserar dessa brister.
Gehlen finner också att människan inte har en naturlig miljö, utan återfinns i de mest skiftande miljöer. Hon är ospecialiserad, och därför också anpassningsbar. Gehlen talar här om människans Weltöffenheit, hon är ”världsöppen” och världen är för henne full av överraskningar och problem som måste lösas.
I jämförelse med djuren noterar Gehlen också att människan i hög grad saknar medfödda instinkter som utlöses i specifika situationer. Han talar här om Instinktreduktion, hos människan har det inlärda ersatt det medfödda. Parallellt med detta har dock människan ett överskott av driftsenergier som inte automatiskt kommer till utlopp genom instinkter. Människans icke-periodiska könsdrift kan exempelvis här nämnas. En varelse som präglas av både instinktreduktion och driftsöverskott framstår för Gehlen som oberäknelig och labil.
Gehlens antropologi innebär alltså att människan har många brister, och därför måste vara kreativ och skapande. Språk och fantasi är för henne nödvändiga funktioner för överlevnaden, hon är per definition en handlande varelse. På grund av sin labila natur måste människan också tygla och behärska sig själv, hon är därför ett Zuchtwesen. Hon har inte en viss form av naturen, utan måste själv skapa sig en, disciplinera sig själv. För människan blir också kulturen en andra natur, Gehlen har här gått så långt att han beskriver sin egen position som Anti-Rousseau. Där Rousseau vill ”tillbaka till naturen” menar Gehlen att för människan är detta omöjligt. Hans position för här också tankarna till de Maistre som hade träffat både fransmän och perser men aldrig någon ”människa”. Vi blir alltid människor genom en specifik kultur.
Institutionernas roll
Gehlen frågar sig hur den världsöppna, plastiska och oförutsägbara människan överhuvudtaget kan etablera ett förutsägbart beteende. Han finner svaret i institutionerna, som med Heidegrens ord ”återställer djurens instinktsäkerhet på en högre och anspråksfullare nivå”. De institutioner Gehlen lägger mest vikt vid är familj, äktenskap, arbetsdelning, egendom, seder, rätt, herravälde, stat och religion. De har en viktig funktion bland annat genom sin förmåga att avlasta individerna från beslutstryck, alltså att ge oss ett sammanhang att orientera oss inom. Institutionerna avlastar, befriar och berikar, Gehlen skriver: ”Den som inträder ny i stabila institutioner övertar inte blott dess värderingar och förhållningssätt, berikar inte blott sitt vetande, utan erfar en verklig expansion av sin person.” Alternativet, att ständigt skapa något nytt, vore outhärdligt påfrestande. Gehlen för här tankarna till existentialistiska frågeställningar, men med ett originellt perspektiv.
Institutioner ger alltså människor meningsfulla sammanhang, något vi instinktivt kan instämma i när vi exempelvis jämför en romersk patricier med en samtida TV-kändis. Gehlen beskriver samtidigt hur ett institutionsförfall äger rum i det moderna samhället, där ett obligatoriskt handlande ersätts av ett mål- eller nyttoorienterat. Detta berövar institutionerna deras självklarhet, rentav deras teogoniska förmåga (förmågan att alstra gudar, något vanligt under antiken). Istället reduceras de till organisationer, som saknar de viktiga dygder som präglar en verklig institution. Gehlen skriver:
När institutionerna under tidernas lopp råkar i förfall, vittrar sönder eller medvetet förstörs så går säkerheten i förhållningssättet förlorad, man överbelastas med avgöranden som måste träffas just där allt borde vara självklart…
Till skillnad från sin gamle elev Schelsky ser Gehlen denna växande subjektivitet som något negativt. Bland annat gör den människor vilsna och osäkra, samtidigt leder den till att handlande och reflexion åtskiljs. Vi får kort sagt en mängd människor som reflekterar men aldrig handlar, liksom en mängd förkrympta och hållningslösa karaktärer.
Gehlens perspektiv har kritiserats, bland annat av Schelsky, men det är samtidigt tydligt att han fångar en aspekt av det moderna samhället med sin institutionslära. I en tid av institutionsförfall riskerar känslor av meningslöshet och reducering av människan till driftsvarelse att bli vanliga fenomen.
Pluralistisk moral
Ett annat intressant område som Gehlen mot slutet av sitt liv behandlade rör moralen. I Moral und Hypermoral identifierade Gehlen fyra olika källor till den mänskliga moralen. Här finns dels ömsesidigheten, och dels den instinktiva driften att exempelvis ta hand om hundvalpar. Här finns också ett familjerelaterat förhållningssätt, liksom institutionernas etos. Det Gehlen beskriver är alltså en pluralism, där vi som människor ständigt måste väga dessa fyra olika källor mot varandra. Staten kanske ställer vissa krav på oss, samtidigt som vi har skulder till vänner och familjemedlemmar som också behöver hjälp. Normalt är detta besvärligt, men samtidigt en del av vad det innebär att vara människa.
Problemet i det moderna samhället är att humanitarianismen, som enligt Gehlen har sitt ursprung i en familjerelaterad moral som utvidgats till att gälla alltfler människor, koloniserar moralen och därmed undergräver andra, lika viktiga, källor till moral. Vi ser inte minst detta i modern invandringsdebatt, där humanitära krav på att vår människokärlek bara kan uttryckas genom permanenta uppehållstillstånd och höga bidrag omöjliggör en normal politik. Heidegren skriver om Gehlens perspektiv: ”Katastrofal blir i hans ögon situationen när ett humanitaristiskt etos förenar sig med en social eudaimonism; då förvandlas staten alltmer till en mjölkko som skall tillhandahålla lycka och välgång åt alla genom att garantera en kontinuerligt höjd levnadsstandard. Denna nya statsfientliga konstellation, livligt understödd av intellektuella som säger sig älska massorna och hata främmandegörandet, representerar för Gehlen en ordningsupplösande moralhypertrofi.”
Heidegrens bok, och Gehlens tänkande, innehåller flera värdefulla inslag, men de kanske mest framträdande för den högerradikale läsaren är hans institutionslära och moraliska pluralism. Han visar att utan vägledande och meningsskapande institutioner kan människan bli ett vilset djur, och på grund av sitt driftsöverskott också en slav under sina drifter. ”Frihet är att göra det nödvändiga”, och vi får då den paradoxala situationen att den som, med Gehlens ord, ”konsumeras av institutionerna” kan vara den i djupare mening friare.
Heidegrens bok är alltså värdefull. Samtidigt bör man vara medveten om att det är en akademisk skrift, med det språk detta innebär. Hans studie av Preussiska anarkister, bland annat bröderna Jünger och Friedrich Hielscher, kan då vara en mer lättillgänglig och spännande läsning. För den som befinner sig i den akademiska världen kan Gehlens perspektiv vara av stort värde.
Om skribenten: Joakim Andersen
