Ett av de indo-europeiska, och då inte minst de nordiska, folkens utmärkande drag var den roll svärdet spelade hos dem. Svärd gavs namn och gick i arv, historierna om förtrollade och förbannade svärd är också många. Kung Arturs svärd i stenen och Excalibur, Hrolf Krakes Skofnung och Sigmunds Gram är bara några i en lång rad av mytomspunna nordeuropeiska svärd, ett par återkommande teman är svärdet som bara kan dras av en sann kung eller hjälte och svärdet som splittras men sedan smids samman igen. I mer modern litteratur har denna nordiska tradition förts vidare, med exempel som Aragorns Anduril, Elrics Stormbärare och Svavelvinters Ebharing. De två senare av dessa för genom sin demoniska natur osökt tankarna till ett av den nordiska traditionens mest beryktade vapen, svärdet Tyrfing.

Tyrfingcykeln

Svärdet Tyrfing är den egentliga huvudpersonen i den såkallade Tyrfingcykeln, som skildras i Hervors och Heidreks saga. Sagan finns översatt till svenska på Tacitus.nu här: Hervararsagan

Sagan om Tyrfing innehåller flera verkligt arkaiska inslag, bland annat ägde kriget mellan goter och hunner rum under folkvandringstiden och många namn i sagan antyder dess ålder (så benämns goterna tyrfingar i romerska källor). Den som sätter den ödesdigra händelsekedjan i rörelse är kung Svafrlami, herre till Gårdarike och sonson till Oden själv. Under en jakt kommer han bort från sitt sällskap och stöter på två dvärgar, Durin och Dvalin, intill en mäktig sten. Han tvingar de båda att som lösen för sina liv smida honom ett svärd med fäste och hjalt av guld, ett svärd som ska bita genom svärd som tyg och som ska ge seger åt sin bärare. Dvärgarna har inget annat val än att lyda, men visar sin bristande entusiasm inför tvångsarbetet genom att förbanna svärdet. Det kommer att släcka ett människoliv varje gång det dras, fullborda tre nidingsdåd, och även släcka Svafrlamis eget liv.

Kungen faller i strid mot bärsärken Arngrim, som tar både Tyrfing och Svafrlamis dotter Öfura. Med henne får han tolv söner, också de bärsärkar (i flera sagor är bärsärkar tolv till antalet). Under ledning av den äldste sonen Angantyr vinner de stor ära under sina färder. I enlighet med seden att svära en ed, den såkallade brageskålen, bestämmer sig Angantyr för att ta kung Yngves dotter Ingeborg till hustru. Han måste då möta hjälten Hjalmar och dennes vän Udd, en strid som leder till att alla Arngrims söner mister livet. Tyrfing begravs tillsammans med Angantyr på den danska ön Samsö, där striden ägt rum.

Angantyrs dotter, Hervor, växer upp till en stridskunnig, stark och hård kvinna. Hon färdas tillsammans med en grupp vikingar som sköldmö, och hamnar under sina resor på Samsö. Under en suggestiv och ödesmättad scen väcker hon där sin döde far, omgiven av eldsflammor, och tvingar honom att ge henne det svärd som är hennes rättmätiga arv. Angantyr varnar henne för att svärdet kommer att utplåna hela deras ätt, men Hervor hörsammar inte hans varning. Denna scen beskrivs i den suggestiva Hervararkvida, som också ger en inblick i fornnordisk syn på nekromanti.

Hervor blir med åren lugnare, och gifter sig med den salomoniske kung Hövund, som är en vis och rättrådig domare. Med honom får hon sönerna Angantyr och Heidrek. Angantyr brås på sin far, men Heidrek ärver moderns illasinnade drag. Efter att ha begått det första nidingsdåd som spåtts Tyrfing, mordet på brodern Angantyr, tvingas Heidrek gå i landsflykt. Han får råd av sin far, råd han konsekvent bryter mot, och detta leder till att han övertar goternas rike och får sonen Hlod med hunnerkungens dotter. Efter att han tävlat i gåtor med den förklädde Oden och i vredesmod försökt hugga den enögde guden, dödas han av sina trälar. Detta blir Tyrfings andra nidingsdåd.

Heidreks son Angantyr är nu kung av goternas Reidgotaland, beläget vid Dnepr, medan sonen Hlod lever med sin morfar, hunnerkungen Humle. Hlod kräver nu sitt arv, men kallas en frilloson och en trälkvinnas barn. Detta leder till krig, ett krig som påminner om det historiska kriget mellan goter och hunner. Det skildras i närmast apokalyptiska termer, där hunnerna först fäller Hlods och Angantyrs syster, sköldmön Hervor. Efter det stora slaget fylls floderna av lik. Men efter att ha slagit hunnerna förbannar Angantyr också sitt öde, då han fällt sin halvbror Hlod med svärdet Tyrfing.

Sagan innehåller flera intressanta inslag. Angantyrs sanndröm inför den holmgång som kostar honom och hans bröder livet är ett sådant, brageskålen ett annat. Så även beskrivningen av kung Gudmunds paradisiska rike långt i norr, Arngrims rötter bland människor och resar i den yttersta norden, och det Alfhem som knutits till trakterna av dagens Bohuslän (vilket länge tolkades som att bohuslänningarnas fagra yttre var ett arv från alverna). Lika intressant är skildringen av det historiska kriget mellan goter och hunner, som också skildras i Nibelungensången. Man kan notera att Tolkien inspirerats av flera inslag i sagan om Tyrfing. Dvärgnamn som Dvalin och Durin, liksom Mörkmården som skiljer hunnerna från goterna är sådana, liksom det Dunland där slaget mellan dem står. Tolkien ska ha inspirerats av Hervor när han skapade Eowynkaraktären. Även viking metalbandet Thyrfing har i sitt namnval inspirerats av Tyrfingcykeln.

Tyrfingar

En intressant koppling är den mellan Tyrfing, goterna och Oden. Goterna kallades som bekant även tyrfingar, och det är inte osannolikt att man i sagans första del kan spåra element från en tid då indo-europeiska kungar offrades till gudarna, i detta fall kanske med ett kultiskt svärd. Svafrlamis öde kan antyda ett sådant inslag. Men det kan också kasta ljus på den nordiska synen på seger och framgång, där holmgång sågs som en legitim väg att utröna vilken kämpe eller sida som hade rätt. Tyrfing blir då, i likhet med drottning Medb, mer än en symbol för denna legitimitet bevisad genom seger. Så länge dess bärare har den spirituella och fysiska virilitet som krävs är de också segervissa, men så snart detta kan sättas ifråga lämnar Tyrfing dem och finner en mer lämpad bärare. Svärdets koppling till Oden är också uppenbar, inte minst genom odiniska teman som Arngrims bärsärkarsöner, sköldmöerna, och det spjut Gizur slungar över hunnerhären inför kriget. Det är i så fall heller ingen slump att Heidrek mördas av sina trälar med Tyrfing efter att han huggit efter den enögde. Under sin karriär garanterar svärdet också att framstående kämpar fyller Odens salar inför Ragnarök, även om det sker under former som för vår samtid framstår som moraliskt ambivalenta. Den hugade kan också jämföra Gizurs roll och handlande i sagan med Hagen av Tronje i Nibelungensången.

Sammantaget är det alltså en både arkaisk och fascinerande saga, och det är inte förvånande att temat med det demoniska svärdet fortsatt fascinerat en europeiskättad publik, även om det idag kanske oftare kallas Stormbärare.

Relaterat

Geirröd och Odainsaker
Ragnar Lodbrok och hans söner
Julius Evola om korstågen
Hrolf Krakes saga
Njals saga
Indo-europeiska element i Völsungasagan
”Gud är mitt vittne”
Beowulf
Dumezil – Gods of the Ancient Northmen

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.