Den som följt svensk nyhetsförmedling torde vara medveten om att en konflikt uppstått i Italien mellan premiärministern Silvio Berlusconi och talmannen i underhuset, Gianfranco Fini. Han eller hon torde också vara medveten om att den stora, och oacceptabla, skillnaden mellan Sverige och Italien är att i det sydeuropeiska landet kontrolleras media av en person istället för ett homogent journalistkollektiv. Konflikten mellan de båda tidigare vapenbröderna är dock intressant av flera skäl.

Dels illustrerar den vänsterns förlorade hegemoni i Italien. När Berlusconis mer tveksamma politiska manövrer utmanas, är det alltså en föredetta nyfascist som står för utmaningen. De etablerade italienska partierna lyckades aldrig hämta sig från den förlust av legitimitet de upplevde i samband med korruptionsskandalerna under sent 1990-tal, och av de två partier som berördes minst av skandalerna var det fascistiska MSI snarare än de reformerade kommunisterna som vunnit störst folkligt stöd.

Samtidigt bör man vara medveten om att Gianfranco Fini är det gamla MSI:s dödgrävare och baneman. Som partiledare tog han avstånd från arvet från Mussolini, beskrev den italienska sociala republiken som en period av ”absolut ondska”, vred partiet i liberal riktning, och lät det slutligen uppgå i Berlusconis Il Popolo della Libertá. Under denna period lämnade många partiet, och det är intressant att närmare studera det folkliga stöd dessa utbrytare, och andra småpartier, har.

Trots att det inte rör sig om utbrytare är här Lega Nord av intresse, ett regionalt baserat parti med stort stöd i den norditalienska arbetarklassen. Partiet har gjort sig känt för sin kritik av invandring, och ökade i valet 2008 sin andel av rösterna till 8,3% (en ökning med drygt 3%). Ett liknande, syditalienskt, projekt är Movimento per le Autonomie, som fick drygt 1% av rösterna.

Här finner vi också valalliansen mellan La Destra och Movimento Sociale Fiamma Tricolore. Särskilt Movimento Sociale är intressant, genom sina kopplingar både till den äldre fascistiska traditionen och till den nya, sociala rörelse som finns kring bland annat Casa Pound. Valalliansen fick dock bara 2,4% av rösterna.

Sammantaget är händelserna i Italien alltså av stort intresse. Landet har sedan 1960-talet en livaktig högerradikal miljö, som inkluderar både mot- och subkulturer och intellektuella. Denna miljö har också vunnit en imponerande legitimitet, bland annat bjuds företrädare för Casa Pound regelbundet in som kommentatorer i media. Man kan därför misstänka att konflikten mellan Berlusconi och Fini inte blir det sista vi hör från landet, oavsett Berlusconis personliga påhitt och öde finns det idag en stark högerradikal och identitär miljö i Italien som fortsatt kommer påverka landets historia.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.