Den schweiziske författaren Armin Mohler (1920-2003) är idag mest känd för att genom standardverket Die Konservative Revolution in Deutschland 1918-1932 både ha beskrivit och namngett den konservativa revolutionen som en historisk strömning. Han levde också ett omväxlande och äventyrligt liv. I ungdomen var han kommunist, men efter att ha stiftat bekantskap med Spengler rörde han sig åt höger. Han skrev Die Konservative Revolution som student för den kände filosofen Karl Jaspers, och var en tid sekreterare åt Ernst Jünger. Mohler var också en skicklig metapolitiker, som genom begreppet konservativ revolution delvis lyckades skilja tänkare som Jünger och Schmitt från den efter Andra världskriget illa sedda nationalsocialismen. Han stod en tid nära bayerska CSU och dess ledare Franz Josef Strauss, men närmade sig sedan det nationalistiska partiet Republikanerna. Mohler var också vän med Alain de Benoist, och delade många av hans åsikter. Metapolitiskt intressant är hans tid som ledare för Carl Friedrich von Siemens-stiftelsen, en stiftelse han omvandlade till en think-tank för den Nya Högern.

An Liberalismus gehen die Völker zu Grunde.
– Moeller van den Bruck

En intressant liten skrift av Mohler är Gegen die Liberalen, utgiven på Edition Antaios. Han analyserar där liberalismen, och dess brister som grundval för ett samhälle. Mohler kallar den en ”klockan-tre-ideologi”, och med detta avser han att dess världsbild påminner om hur man kan uppleva sig själv när man vaknar klockan tre på natten. Man kan då bortse från allt det konkreta som gör en till människa, från ens band till andra människor och andra generationer, från sin bakgrund, et cetera, och enbart betrakta sig som en ”individ”. För Mohler är alltså liberalismen och dess ”individ” verklighetsfrämmande, det är en världsbild som abstraherat bort mycket av det viktiga och istället byggt en hel ideologi på en abstraktion. Mot detta ställer Mohler konservatismen, som bygger på erfarenheter av verkligheten.

Mohler gör också en intressant reflektion med utgångspunkt i maffian. Han noterar att i Little Italy var brottsligheten mycket låg, så länge invånarna följde vissa spelregler var de tämligen trygga. På många sätt bygger maffian alltså på människan sådan hon fungerar i verkligheten. Han visar att något liknande var fallet i Tredje Riket, där olika ”bossar” skapade egna nätverk där relationer av lojalitet gav betydande utrymme för individualitet. Han jämför det också med politiken i Schweiz och Bayern, med ”bossar” och nätverk byggda på intressegemenskaper och personliga lojaliteter. Mohler jämför sedan detta med mer utopiska ideologier, som liberalism och socialism, ideologier som ofta ger mindre utrymme för individualitet. I sin rena form leder de till gulag, där avvikarna rent fysiskt avlägsnas. En iakttagelse Mohler gör är att de verkligt blodsbesudlade regimerna inte varit av maffiaarten, utan byggt på utopiska ideologier. En lagom korrupt caudillo framstår alltså som ganska sympatisk i jämförelse med Pol Pot.

Mohler problematiserar dock det hela ett steg längre. Han visar hur även maffialiknande nätverk kunde växa fram i Sovjet, och tar upp hur en ohelig allians mellan nationalsocialister och kommunister uppstod i de tyska koncentrationslägren där kommunisterna hade en priviligierad ställning som de utnyttjade i värsta maffiastil på andra fångars bekostnad.

Mohler är dock inte nöjd med valet mellan maffia och gulag, mellan ett system som accepterar människan ”sådan hon är” och ett som tror sig kunna utplåna hennes negativa sidor. Lösningen finner han i det han kallar ett agonalt tänkande, där vi accepterar att vi är dödliga. Det är i inställningen till den egna dödligheten Mohler ser de stora skillnaderna mellan olika ideologier och människotyper. Han utesluter inte att våra ideologiska val ofta har en koppling till genetiken, att vissa människor föds med en fallenhet för konservatism. Det agonala tänkande Mohler ser som alternativ, som förenar en realistisk syn på världen med en vilja att leva till fullo kopplar han också till Werner Best och dennes ”heroiska realism”. Den människotyp Mohler beskriver behöver heller inga utopier för att få saker uträttade. Givande är den personliga skildring Mohler gör av hur han under sin liberala och socialistiska ungdom lärde känna ”vissa människor”, som genom sitt rena exempel imponerade på honom i sådan grad att han började ifrågasätta liberalismen. För i ärlighetens namn, den ”högerextreme” Ernst Jünger var en betydligt bättre människa än Karl Marx (med en rik historia av allt från otrogenhet mot sin svältande familj till hatiska och rasistiska omdömen bakom ryggen på de människor han var skyldig pengar). Kanske finns det här rentav en koppling mellan den personliga ekvationen å ena sidan och den enes realism och den andres utopism å den andra.

Mohler analyserar också den moderna liberalismen och särskilt dess ”antifascistiska” form. Han noterar att denna egentligen inte riktar sig mot ”fascism”, utan mot både konservatismen och den människotyp som är konservativ. Detta kan dock ”antifascisterna” inte säga högt, eftersom de då skulle förlora mycket av sitt stöd och sin acceptans.

Intressant är också Mohlers kritik mot liberalernas överdrivna intresse för vad människor säger, och deras ointresse för vad människor gör. Han noterar hur detta gynnat framväxten av en politisk klass som kan säga alla de rätta sakerna, rentav tävla med varandra i renlärighet, men i grunden är svin (eller ”bara” karriärister). Mohler skriver också att han inte behöver ge några exempel på detta, då läsaren torde känna till en hel del själv. Med exempel som ”kapten Klänning” och politiker som förenar privata skandaler och korruption med de mest altruistiska ideologier kan man instämma med honom. Om de flesta sunda människor numera enligt Mohlers kamrat Karl-Heinz Weissman ”talar vänster men lever höger”, så har vi i vår politiska klass snarare människor som ”talar altruism men lever egoism” och genom sina egna exempel alltså antyder att den mänskliga naturen inte lämpar sig för alltför långtgående altruistiska utopier.

Sammantaget är det alltså en både givande och spännande liten bok. Mohler är en av vår idétraditions klassiker, och hans argument mot liberalismen är ofta originella och användbara.

Vidare läsning

de Benoist – Ernst Jünger and the French New Right

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.