I samband med det amerikanska halloween, en högtid med ursprung i det keltiska Europa, kan det vara på sin plats med en liten studie av den europeiska folksjälens mörkare aspekter. En musiker som i hög grad fokuserat på det europeiska arvets skuggsida är Glenn Danzig.
Danzigs verkliga karriär inleddes 1977 i bandet Misfits, ett band som i hög grad fokuserade på teman hämtade från skräckfilmer. Misfits har spelat en stor roll i framväxten av bland annat den såkallade horrorpunken, de flesta torde känna igen bandets symbol.
Samhain was, for me, not just my ”new beginning” or darker vision – but a darker, blacker understanding of the world. Why it works the way it does… and has for endless centuries.
– Danzig
Efter att 1983 ha lämnat Misfits bildade Danzig istället bandet Samhain. Det bitvis serietidningsaktiga flirtandet med diverse mörka arketyper, som förklarar Misfits fortsatta popularitet bland de yngre, ersattes här med ett intresse för genuin ockultism och en helgjuten världsbild.
Danzig har sedan kommit att verka musikaliskt genom projektet med samma namn. Återkommande teman är användandet av mytologiska figurer för att representera mindre socialt accepterade sidor av den mänskliga naturen, som Twist of Cain, 777 och Killer Wolf. Den andra sidan av denna närmast luciferianska individualism är känslan av melankoli och meningslöshet, som mycket träffsäkert skildras i bland annat How the Gods Kill, Tired of Being Alive och Dead Inside. Man kan notera det återkommande intresse för den feminina aspekten Danzig visat sedan länge, exempelvis i Her Black Wings och Lilin. Ofta skildrar hans musik också hans syn på hur världen och människan fungerar, en syn som bland annat uttrycks i Bringer of Death, Mother och Come to Silver. Det finns alltså betydande likheter med europeisk hedendom, men på grund av Danzigs nordamerikanska bakgrund sker det i hög grad i inverterat judeo-kristna och mycket individualistiska former. Samtidigt kan snart sagt hela Danzigprojektet ses som en reaktion på den moderna värld där människan domesticeras och blir ett lydigt tamdjur. Att man som indo-europé kanske inte ska anamma hela hans världsåskådning framstår som något överflödigt att notera.
Ett av Danzigs tillnamn är Evil Elvis, och i bland annat Blood and Tears ger han prov på mer sextiotalsinspirerad musik. Annars har hans experiment med andra genrer än den bluesaktiga rock som dominerade de tidiga albumen sällan blivit så lyckade. Däremot har han skrivit musik för andra artister som antyder hur han skulle kunnat utvecklas om han inte fastnat, exempelvis Thirteen som han skrev för Johnny Cash och Roy Orbisonlåten Life Fades Away. Avseende hans senaste album, Deth Red Sabaoth, kan detsamma sägas som för de flesta av hans senare album. Där finns en del starkare spår, jag uppskattar exempelvis Deth Red Moon och Left Hand Rise Above, men också en del mer intetsägande inslag.
Man kan också notera att hans texter fungerat bäst när han hållit sig till de nordamerikanska och europeiska miljöer där han hör hemma. Särskilt ofta återkommer han till vargar och änglar, av vilka de förra också spelar en central roll för de indo-europeiska folken. Änglar av olika slag kan spåras tillbaka till zoroastrismen, att fallna änglar hos Danzig ersätter de nordiska gudarna har med hans nordamerikanska bakgrund att göra. I Deth Red Sabaoth kan dock hela två spår knytas till europeisk mytologi, både Hammer of the Gods och Night Star Hel har sådana kopplingar.
No one seem to care about the white plight, everyone is so concerned about the black people that they forget the white. Why doesn’t anyone care about the white plight? I am white, and I care.
– Danzig
Samtidigt är Danzig ingen överdriven vän av politisk korrekthet och etnomasochism, något som illustrerades redan i en tidig intervju där han rekommenderade boken Occult Roots of Nazism (”en bok alla barn borde läsa”). Han väckte också viss förbittring när han i White Devil Rise med stolthet anammade Nation of Islams namn på vita människor. Tillfrågad hur han skulle ställa sig i ett ”raskrig” svarade han också genom att konstatera att han är vit. Även den politiska korrektheten är ett led i modernitetens domesticering, och det hade varit lika förvånande om Danzig anammat den som om han anammat någon kollektivistisk rasideologi.
Sammantaget är Danzig alltså en begåvad och intressant musiker, som är väl värd en närmare bekantskap. Ända sedan tiden i Misfits har han också visat en förmåga att starta trender som sedan spridit sig både i tid och rum. Covers på hans musik har gjorts av allt från Metallica till David Pajo, horrorpunken har påverkat ett flertal subkulturer och generationer både estetiskt och musikaliskt. Vi avslutar därför dagens inlägg med ett par Youtubevideor som visar två olika sidor både av Danzig och av det europeiska arvet. Dels Misfits-låten Halloween II, där texten hämtats från en medeltida besvärjelse ämnad att förvandla människa till varg. Dels den vackra men sorgliga Life Fades Away, skriven för och framförd av Roy Orbison.
Glenn Danzig – On the Topic of Books
Relaterat
Danzig – White Devil Rise
Melissa Auf der Maur
Om skribenten: Joakim Andersen
