En grupp som inte gjort mycket väsen av sig de senaste decennierna är den gamla aristokratin. Traditionalisten Julius Evola knöt vissa förhoppningar till ”den svarta aristokratin”, en konservativt revolutionär gren av det gamla ståndet, men med några få undantag har den gamla adeln i tysthet accepterat den liberala ordningen. En fascinerande skönlitterär beskrivning av den forna aristokratins nedgång från dess eget perspektiv ges av den sicilianske ädlingen Giuseppe Tomasi di Lampedusa (1896-1957) i romanen Il Gattopardo. Titeln brukar översättas till Leoparden, men egentligen är en gattopard en mindre afrikansk vildkatt som tidigare också funnits i Italien.
Leoparden utspelar sig under 1800-talet och början på 1900-talet i Sicilien, och följer en högadlig siciliansk familj under en tid av politiska och sociala förändringar. Italien enas, och borgarklassen tränger gradvis undan den gamla adeln och kyrkan. Radikala frimurarorganisationer tycks hota hela den gamla ordningen, och Garibaldis trupper drar segerrika fram. Mot denna historiska bakgrund tecknar Lampedusa en adlig familj, och hur dess medlemmar reagerar på den nya situationen.
Leoparden
Lampedusa beskriver i romanens huvudperson, fursten don Fabrizio, en oförglömlig skönlitterär personlighet. Furst Fabrizio är en jätte till man, som injagar lika mycket fruktan som respekt i sin omgivning. Detta innebär också att han förtjänar tillnamnet Leoparden. Han har tyskt blod, vilket ger honom ett yttre som inte är alldeles vanligt i södra Italien. Till detta kommer att hans intellekt är av det abstraherande slaget, och han befinner sig ofta på en viss distans från sin omgivning, och kan betrakta sitt samhälles förfall utifrån. Don Fabrizio är alltså samtidigt en högadlig siciliansk aristokrat, och en främling i sin egen tidsera.
Lampedusa följer Leoparden under decennierna, och genom sin rika beskrivning av detaljerna skapar han ett verk som samtidigt är både realistiskt och väldigt vackert. Don Fabrizio umgås med sin favorithund, den väldiga grand danoisen Bendico. Han reser med familjen till ett av deras många ägor under semestern. Han jagar kaniner. Han leder familjen i bön under ättens rika konstverk. Parallellt med detta pågår historien runt dem, och tränger sig på bland annat genom att man hittar liket av en soldat på sina ägor. Furstens systerson, Tancredi, väljer också att ställa sig på revolutionens sida. Fursten har svårt att förstå detta, men anar att det finns en djupare tanke bakom när Tancredi förklarar att ”för att allt ska förbli som det var, måste allt förändras”. Detta visar sig också snabbt, för efter att den nya ordningen befästs så hamnar snart Garibaldis folkliga anhängare utanför, och ett lika hierarkiskt samhälle tar det gamlas plats. Ett samhälle där även Tancredi och don Fabrizio har en plats.
Eliternas uppgång och fall
Leoparden är inte en särskilt politisk roman, även om den tragiska känsla för Europas rikedom och skönhet som den uttrycker kan väcka en och annan till insikt om vad som faktiskt står på spel. Faktum är att Leoparden är en av de vackraste romaner jag läst, och påminner på så vis om Ernst Jüngers På Marmorklipporna. De förenas också genom en underton av allts förgänglighet, ett uttryck för européns tragiska världsåskådning.
Men även om det inte är en tendentiös roman, så spelar skillnaderna mellan den gamla aristokratin och den nya borgarklassen, mellan den gamla och den nya ordningen, en central roll. Lampedusa är medveten om adelns brister, men han är också medveten om de värden som den förverkligade. Värden borgarklassen inte ens förmår uppskatta. Han beskriver hur en rik uppkomling som Sedara gifter in sig i adeln, och hur hans familj gradvis lägger sig till med adligt beteende. Till detta noterar han torrt att så inleddes en process som på tre generationer skulle förvandla en familj av överlevnadsdugliga tölpar till hjälplösa ädlingar. Detta påminner oss om den italienske samhällsfilsofen Paretos tankar om eliternas ständiga rotation. Lampedusa låter prästen Pirrone beskriva samhällenas skiktning i adel och folk som något tidlöst, som alltid återkommer, något som bygger på skillnader snarare än bara på gods och jordägande:
Och jag kan också berätta för er… att om denna klass skulle försvinna, som det skett så många gånger tidigare, så skulle det snart bildas en motsvarande, som hade samma dygder och samma fel. Kanske skulle dess grund inte längre vara blodet, utan vad vet jag… hur länge man bott på ett visst ställe eller en påstådd bättre kunskap om en eller annan text som anses helig.
Men samtidigt är Lampedusa inte övertygad om att inte något unikt och värdefullt gått förlorat med den gamla aristokratin och dess ordning. Bland annat umgås Leoparden en tid med en borgerlig uppkomling, som då får tillfälle att reflektera över skillnaderna mellan dem båda:
Då han senare lärde känna Don Fabrizio bättre, kände han hos honom igen en mjukhet och oförmåga att försvara sig, som tillhörde aristokrat-fåren, så som han föreställde sig dem, men han fann även en dragningskraft av en annan karaktär, men av samma intensitet som den unge Falconeris; vidare fann han en viss energi, som var riktad mot abstraktion, en tendens att finna livets form i det som utgick från en själv, och inte i det han kunde röva från andra.
Leoparden uttrycker sig också med vrede om framtiden:
Efter detta blir det annorlunda, men värre. Vi var Leoparderna, Lejonen; de som ska ta vår plats blir de små schakalerna, hyenorna; och alla, Leoparder, schakaler och får, kommer att fortsätta tro att vi är jordens salt.
Så när man läst klart romanen är man tveksam till om allt verkligen förblev som det var, om man räknar med annat än att vissa ätter behöll makt och privilegier. De som drabbas hårdast tycks rentav vara Furstens många anhängare i folket, som ser med förakt på de nyrika borgarnas ideal men vars röster fuskas bort genom röstfusk, och som tvingas åse hur den gamla högadeln gradvis anammar de nyrikas umgänge. Denna insikt bidrar naturligtvis till Leopardens tragiska storhet, liksom existentiella betraktelser av sorten:
Jag är 73 år gammal, grovt sagt har jag väl egentligen levt två, kanske tre av dem.
Sicilien
Fascinerande är även Lampedusas beskrivning av sitt hem, Sicilien. Hans beskrivningar av naturen, klimatet, och människorna är genom sin realism mycket fängslande, för han kan dem utan och innan och de har i princip blivit en del av honom, och vice versa. Han låter Fursten beskriva den sicilianska kulturen som en urgammal kultur, som är trött på livet, och som inte uppskattar att främmande herrar försöker dra in den i historien igen. Denna inställning till döden går också igen hos Fursten själv. Han menar även att landet varit ockuperat av så många olika härskare att det satt outplånliga spår.
They are coming to teach us good manners, but they won´t succeed, because we are gods.
Det är alltså en mycket läsvärd roman som Lampedusa skrivit, och man kan bara beklaga att han inte hann skriva mer av det han hade planer på. Han beskriver väl en aristokratisk människotyp som å ena sidan är sin egen lag, å andra sidan tämligen hjälplös inför den borgerliga världens anstormning. Det är också en mycket vacker roman, genomsyrad av en känsla av allts förgänglighet. Personbeskrivningarna är också mycket väl tecknade och trovärdiga (Lampedusa baserade dem också på verkliga människor), liksom den historiska och sociala bakgrunden. Det är givetvis inte en roman för envar, då det knappt förekommer action, men för den som uppskattar exempelvis Jünger så är Lampedusa också en mycket värdefull bekantskap.
Om skribenten: Joakim Andersen
