Francis Parker Yockey erbjöd med sitt klassiska verk Imperium en storslagen vision av vår faustiska högkultur och de utmaningar den står inför. Yockey utgår i hög grad från Oswald Spenglers beskrivning av de historiska högkulturerna, en beskrivning där de framstår som överindividuella organismer med födelse, naturlig utveckling, och död. Perspektivet är ofta värdefullt, bland annat som motvikt till en alltför provinsiell nationalism. Yockey noterade att de såkallade nationalisterna redan under tidigt 1900-tal ofta såg Europa som en gemenskap värd att kämpa för sida vid sida. Likaså är Yockeys perspektiv en motvikt till den rena rasfetischismen, även om hans resonemang här främst berör de närbesläktade europeiska folken. Hans politiska och historiska perspektiv kan också framstå som tilltalande.
En givande tillämpning av Yockeys perspektiv kan göras vad gäller massinvandringen och det ”mångkulturella samhället”. Med tanke på att Yockey tonar ner den biologiska rasens betydelse och visar hur både ryssar och judar historiskt kunnat bli en del av den faustiska högkulturen, kan man spontant misstänka att han inte skulle se massinvandringen som ett problem. En närmare bekantskap med hans världsåskådning visar dock att det pågående demografiska projekt där Europas folk byts ut framstår som mycket problematiskt.
Högkultur och massinvandring
Yockey ser i grunden högkulturer som väldiga organismer, levande väsen som omfattar ett stort antal människor. Närvaron av främmande grupper i högkulturens mitt blir då med ett biologiskt språkbruk att likna vid dödkött eller, med en mer stötande liknelse, parasiter. Oavsett hur man uttrycker sig kvarstår fakta, de främmande grupperna delar inte högkulturens vision, en vision som för dem därför i bästa fall är ointressant. Samtidigt upptar de resurser och positioner som annars skulle ha upptagits av människor som delade högkulturens vision och mål. Yockey skriver:
The first physical effect of non-participating groups within a Culture is that the numbers of the Culture-population are thereby reduced. The members of the alien group take the place of individuals belonging to the Culture, who thus never come to be born… Culturally parasictical groups are not available to the Idea. They use the energy of the Culture inwards and downwards. Such groups constitute weak spots in the body of the Culture.
Detta torde, oavsett vad man tycker om Yockeys biologiska språkbruk, vara uppenbart för de flesta. De kulturella och historiska trender som är en del i vår högkulturs utveckling är inte intressanta för den absoluta majoriteten av de utomeuropéer som fysiskt vistas i dess mitt. De är intresserade av dess rent materiella aspekter, och kan exempelvis köpa dyra varor eller skicka pengar till sina hemländer. Men de kommer varken att producera eller konsumera en ny Wagner (ett mer samtida exempel är den överväldigande bristen på utomeuropéer i metalgenren, eller avsaknaden av utomeuropéer i publiken när filmer som är av intresse för européer visas). Kulturen blir alltså mer materiellt inriktad och mer ytlig, samtidigt som den genuina kulturen berör procentuellt allt mindre grupper.
En följd av detta är också att det inte nödvändigtvis är så positivt när utomeuropéer lyckas ekonomiskt, något som gärna tolkas som att de bidrar (”jag har inget mot dom som jobbar och betalar skatt”-argumentet). För Yockey ersätter istället varje framgångsrik utomeuropeisk entreprenör en inhemsk motsvarighet, som hade varit mottaglig för högkulturens Idé och kunnat tjäna den som en mecenat, sponsrat européer med jobb, stipendier et ecetera. Med Yockeys perspektiv är merparten av invandrargrupperna kort sagt bara statister i högkulturens öde, och dessutom statister utan vare sig förmåga eller vilja att förstå den. Men dess resurser förbrukar de oavsett vilket.
Detta beror på att han har en mer substantiell definition både av ”kultur” och assimilering. Idag anses det ofta som ett tecken på att man är ”svensk” om man talar språket, följer lagarna och har ett arbete. För Yockey skulle detta sannolikt framstå som egenskaper på ett för-kulturellt stadium. Att vara en del av högkulturen är betydligt mer krävande, Yockey menade att den inte fullt ut förstods ens av alla infödda européer (det såkallade Michel-elementet).
Av detta följer att massinvandring och ”mångkultur” framstår som något positivt endast för den människa som är oförmögen att se kvalitativ utveckling och fördjupning som mer värdefullt än kvantitet. Många ytliga kulturuttryck är för en sådan tragisk människotyp alltså bättre än en kultur som får förverkliga hela sin inneboende potential. Den som utan några förbehåll och av ren princip ”gillar olika” borde i förlängningen lämna den kvalitativa relationen med sin partner och istället leva i polygamins kvantitativa paradis. En sådan endimensionell människotyp skulle av Yockey karaktäriseras som rena Michelelement, och det är beklagligt när de dominerar både politik, media och konstvärld. Även om det bara är tillfälligt, en organism som är sjuk kommer förr eller senare antingen att tillfriskna eller dö, detta gäller också högkulturer.
Relaterat
F.P. Yockey och Imperium
F.P. Yockey – Imperium eller kapital
Jean Thiriart och Nation Europa
Om skribenten: Joakim Andersen
