En tanke som snabbt kan slå den som tvingas röra sig i det offentliga rummet kan sammanfattas med orden: ”varför är allt så fult?” Det är en högst legitim fråga, vårt samhälle lider brist på en estetisk dimension. Arkitekturen präglas i hög grad av det fyrkantiga och icke-organiska, kontrasten är stor när man jämför med äldre byggnader exempelvis i stadskärnorna. Man behöver inte anamma en Albert Speers Ruinenwerttheorie för att finna många nyare byggnader ointressanta. Äldre arkitekturs användande av organiska element som statyer och ornament ger dem i jämförelse ett bestående värde.
På samma sätt är mycket av den offentliga konsten ointressant. Ofta ska den förmedla politiska budskap på ett så direkt och infantilt sätt som möjligt, medan den konstnärliga kvaliteten får stå i bakgrunden. Man kan exempelvis jämföra en Carl Milles eller den dramatiskt tragiska Bältesspännarna med den enkla och ointressanta ”vapen-dåligt, fred-bra”-revolvern signerad Reuterswärd.
– Bältesspännarna
– Reuterswärd
Något liknande skulle kunna sägas om en hel del av klädmodet och den officiella heraldiken (jämför EU:s intetsägande symboler med den feodala heraldiken eller samtida fotbollsupportrars ”heraldik”), liksom oförmågan att sublimera den erotiska aspekten i mycket av TV-underhållningen. Vårt samhälle präglas kort och gott av att vara ganska fult.
Guillaume Faye och den moderna konsten
Actually, everybody knows . although no one dares say it explicitly – that for almost fifty years now the ”contemporary art” supported by state subsidies and the media has amounted to nothing but academics (and snobbishness), and that it is now gradually collapsing.. It shares the destiny of Communism. It has turned into official art, art zero.
– Guillaume Faye
Den franske högerradikalen Guillaume Faye utvecklar sin syn på den moderna konsten i boken Archeofuturism (förövrigt en ypperlig bok som kommer recenseras mer ingående framöver). Faye beskriver där hur en konstideologi som betonade budskapet på den konstnärliga kompetensens bekostnad sedan det tidiga 1900-talet gradvis kom att dominera konstvärlden. Ett exempel är när ”Moderna gillar olika” (man vet i dessa sammanhang också att ”angeläget” är ett kodord för ”dåligt”).
Artists even stopped trying to ”shock the bourgeois”: they only sought to prove themselves to be progressive and started repeating themselves over and over. By then, they had turned into subsidised finger painters.
Faye beskriver flera av de bluffar en sådan konstvärld kunnat utsättas för, som när den hyllat konst skapad av åsnor och orangutanger. Det visar sig att Faye själv också utsatt konstvärlden för en sådan lukrativ bluff. Det djupare problemet är att konsten befinner sig i det han kallar en ”aesthetic deadlock”. Faye noterar följande, inte ointressant för den som minns hur kritiken mot utställningen Figurationer nyligen ofta handlade om att den ”påminde om nazistisk konst”:
It is interesting to note that the system reacts to all criticism regarding the authenticity and quality of contemporary art with its anathema: ”So you’re a fascist!” This is proof of the fact that the system is perfectly aware of the worthlessness of the ”artistic” production and of the burning failure of its politico-aesthetic model. As soon as this sore point is brought up, the system reacts with insults and threaths.
Faye beskriver tanken bakom kulturpolitiken, som avser att förvägra européerna deras historiska minnen och identitet. Strategin är dubbel. Å ena sidan hyllas ointressant ”modern konst”, som präglas av sina (barnsliga) budskap snarare än sin kvalitet. Å andra sidan beundras i museum de fossiliserade mästarna. Men den organiska kopplingen mellan historia och nutid är bruten. Samtidigt identifierar den gamle nietzscheanen och situationisten Faye i detta en reaktiv agenda:
This strategy reflects a form of envy (a feeling that, along with desire for vengeance and resentment – as Nietzsche understood well – has always played an important role in politics and history): envy and resentment against the innate talent of European art.
– Pininfarina
Samtidigt tipsar han om de verk som faktiskt görs i den europeiska konsttraditionen idag. Han noterar att den estetiskt tilltalande designen hos många bilar, flygplan och andra objekt idag för den europeiska estetiken vidare utan störningar från konstvärldens makthavare, Faye nämner den italienske bildesignern Pininfarina som exempel. Den som idag söker en estetisk dimension i en europeisk tradition har större chans att finna den på en bilmässa, i en naturdokumentär, futuristisk arkitektur eller ett datorspel, än på den politiserade arena som bär namnet ”konsten”.
Faye räknar också upp några av sina favoritkonstnärer; målaren Yann-Ber Tillenon från den Nya Högern, skulptören Michel de Souzy, noisemusikern Vivenza och målaren Frédérique Deleuze (filosofen Deleuzes hustru). I Norden skulle man bland annat nämna Markus Andersson och de figurativa konstnärerna runt Odd Nerdrum. Hans skildring av läget präglas av optimism, redan nu har allmänheten tappat intresset för den ”progressiva” konstvärlden, det är bara en tidsfråga innan den går Berlinmurens öde tillmötes. Och då hittar Europas folk tillbaka till sina estetiska rötter.
Archeofuturism kan bland annat köpas här: Arktos.com
Relaterat
von Eichendorff
Lästips: Den nya konstdebatten
Konstens kris
Frazetta och fantasykonsten
Wodinaz – Mahmoud Farshchian
För en mer kontroversiell teori om den moderna konsten rekommenderas även den nordamerikanska klassicisten bakom pseudonymen Lasha Darkmoon, exempelvis artikeln The Plot against Art Oavsett eventuella kontroverser ligger hennes teorier i linje med en F.P. Yockey och en professor MacDonald, även om man kan identifiera en överdriven betoning vid en faktor.
– Carl Milles, Vildsvin
Om skribenten: Joakim Andersen
