Samhället är i ständig förändring. De institutioner som var av betydelse för maktutövande för bara 50 år sedan kan idag ha förlorat mycket av sin betydelse. Att man inser detta är själva kärnan i en demokratianalys som utgår från realiteten snarare än från formalian, alltså från innehållet istället för formerna.
En sådan demokratianalys företräddes tidigare ofta av vänstern, som menade att det inte spelade någon större roll om man hade rösträtt eller inte, eftersom demokratin ”slutar vid fabriksportarna”. Idag bör en reell analys av samhället inte minst utgå från media. Man kan nämligen misstänka att rösträtten minskat i betydelse, som metod att påverka samhället, medan just media påverkar allt mer. Överhuvudtaget har stora delar av den sociala och politiska utvecklingen kommit att undandras väljarnas inflytande. Detta gäller inte minst makten över de institutioner som formar världsbilder, såsom utbildningen av förskolepersonal, och kontrollen över universitet och media.
Media är en makthavare, vars handlingar påverkar hela samhället. Media är dessutom en makthavare över vilken vår demokratiska makt är milt sagt begränsad. Denna hypotes bekräftas av sådana samhällsfilosofer som Baudrillard och Vaneigem, som använt uttryck som ”skådespelssamhälle” och ”virtualisering” för att beskriva vårt samhälle. Detta har inte minst tydliggjorts inför och efter det senaste riksdagsvalet, där media agerat som ett kollektiv för att motarbeta Sverigedemokraterna. Detta exemplifieras genom sådant som oviljan att rapportera om de överfall på Sverigedemokrater, reella och enbart misstänkta, som kantat valrörelsen, liksom kampanjer som Aftonbladets, i mångas ögon infantila, ”Vi gillar olika”.
Ad Acta – Det enda som verkligen är viktigt
Reaktion – Svenska folket ger SD rätt i sak
Jonas De Geer – Den bekymrade demokraten
Dagens inlägg kommer därför att försöka sammanfatta den mediaanalys som webblogg Oskorei under en längre tid försökt bedriva. Tidigare artiklar som berör de olika avsnitten länkas därför löpande i texten. Värt att påpeka är att detta är en idealtyp som beskrivs, en hårddragning av vissa tendenser. Att identifiera motsatta tendenser, undantag, och inbyggda motsättningar i media, har också ett värde, särskilt om man på allvar vill skapa ett samhälle som inte styrs av en begränsad medial elit.
Journalisterna som kollektiv – mellan kast och habitus
När man studerar medias roll i samhället kommer gärna frågan om ägandet upp. Inom vänstern påpekar man gärna att 80 procent av medieägarna är borgerliga, inom andra kretsar påpekas gärna den oproportionerligt stora andel av ägandet som etniska judar står för. Man bör sannolikt inte negligera dessa fakta, men frågan är om de inte i första hand har betydelse i undantagsfall, och avseende vilka artiklar som inte går att skriva. I samband med en grupp vänsteraktivisters knivöverfall på två nationalister i Hallstahammar försvarade således de rapporterande journalisterna sin skildring med att ”redaktören” inte låtit dem använda mer neutrala begrepp. Ägandet blir också aktuellt när journalister som avviker från den officiella linjen förlorar sina anställningar, såsom den journalist som arbetat med Sverigedemokraternas valfilm.
Men ägandets betydelse blir bara i undantagsfall tydligt, även om de flesta journalister också till vardags torde vara medvetet om vilka gränser det sätter. Lika viktigt i sammanhanget tycks journalisternas egenskaper som kollektiv vara. Statsvetare som undersökt saken har funnit att nästan 70% av journalisterna röstar på de tre vänsterpartierna, var tredje journalist röstar på vänsterpartiet, nästan lika många som på moderaterna, folkpartiet, kristdemokraterna och centern tillsammans.
Hur kan detta förklaras? Delvis spelar sannolikt ägandet in här, genom den anställningspolitik som förs, kanske även ren nepotism. Lika viktig torde dock frågan om vilka som söker sig till journalistlinjen vara, och vilken information och världsbild de där får ta del av. Enligt diverse anekdoter är den akademiska världen mer dominerad av vänstern än samhället i övrigt, både avseende studenterna, lärarna och kurslitteraturen, men några mer djupgående studier finns mig veterligen inte (något som i sig talar för att anekdoterna har förankring i verkligheten, man studerar nämligen i sådana här sammanhang bara sådant som ses som problem och inte sådant som är ”naturligt”). Det vore dock av stort intresse att veta vilka människor som studerar på journalistlinjen, vad de har för social bakgrund, värderingar, och så vidare. Kort sagt det som den franske sociologen Pierre Bourdieu kallar deras habitus, de gemensamma erfarenheter och värderingar som gör dem till en kast och en social sfär. Denna kast är en del av det som många amerikanska samhällsforskare kallar den Nya Klassen, med starka band till 1968 års ideal.
Journalisterna och deras Stora Berättelse
En analys av journalisternas habitus skulle givetvis stöta på ett flertal undantag. Kanske skulle det visa sig att sportjournalister inte var lika vänsterinriktade som kulturjournalister, och liknande. Troligt är dock att man även skulle kunna identifiera stora likheter.
Inte minst torde man då finna att kasten ifråga delar viktiga aspekter i vänsterns världsbild. Sådana inslag har av postmodernisterna fått namnet Stora Berättelser, och de är verktyg med vilka människor tror att de kan göra historien begriplig. Man kan exempelvis tolka händelser som inslag i en kamp mellan Vita, Heterosexuella Män och Alla Andra. Några av dessa stora berättelser/diskurser uttrycks på ett mer teoretiskt plan som ”Antirasism”/Etnomasochism, Feminism och Queerteori, men det finns mängder av mindre berättelser som också definierar den Nya Klassens världsbild, allt från synen på ”kamphundar” till kristna amerikaner (stereotypt betraktade som överviktiga och underbegåvade). Genom att studera vänsterns berättelser förstår man varför media beter sig på olika sätt.
Om man exempelvis tolkar historien som en sådan kamp mellan stygga vita och oskuldsfulla svarta, så kommer man att se det som något betydelsefullt när de vita återigen skadar de svarta. Det kommer då att få stora rubriker, eftersom det dels är viktigt, dels betydelsefullt (och även eftersom det ger den enskilde journalisten möjligheten att delta i Historien och de förtrycktas kamp, ett motiv vars betydelse inte bör negligeras). Att svarta skadar andra svarta kommer däremot inte att ses som lika viktigt, det faller nämligen utanför historien och den stora berättelsen. På samma sätt ”vet” de flesta journalister innerst inne att kristna är homofoba galningar, varför de med förkärlek kommer att lyfta fram isolerade stollar som pastor Phelps och förtiga vad större och balanserade kyrkor ägnar sig åt. Journalistkasten tycks kort sagt dela vänsterns världsbild, och sprida den till samhället i övrigt. Demokratiproblemet i detta sammanhang är att samhället i stort anammar vissa grundläggande delar i deras världsbild, utan att det diskuteras. Utan att det ens kan diskuteras, för utrymme upplåts inte av journalistkasten och risken är dessutom stor att de riktar mediadrev med anklagelser om ”rasism-kopplingar” och liknande mot grupper som ifrågasätter medias prioriteringar.
Det finns tydliga tecken på att svenska media medvetet, och av rent politiska skäl, sedan åtminstone 1987 undanhåller etniciteten på icke-svenska brottslingar. Samtidigt bör man inte underskatta betydelsen av deras världsbild när det gäller vilka händelser de ser som viktiga, respektive oviktiga. När män skadar kvinnor är det en nyhet som måste lyftas fram, men när icke-svenskar skadar svenskar saknar just den etniska biten intresse. Man bör också vara medveten om att det inte bara är i frågan om massinvandringen som deras specifika habitus definierar verklighetsbeskrivningen. Ett aktuellt exempel är det knivöverfall på en Sverigedemokratisk kandidat i Hjällbo som inte ens ansetts ha nyhetsvärde av riksmedia.
När journalistik blir politik – “alla förövarna var vita"
Sydafrika genom politiskt korrekta glasögon
Kopplingen till de vänsterextrema
Intressant när man studerar journalistkastens habitus och värderingar är också det återkommande samarbete med en starkt vänsterinriktad rörelse som det möjliggör. Detta beror på att deras stora berättelser gör att de ser ”högerextremt våld” som betydelsefullt, men vänsterextremt våld ses som undantag och/eller förklarligt. Detta har i varje fall gett tidigare vänsteraktivister en lukrativ nisch i medialandskapet, där deras intresse för ”högerextremister” låter dem framstå som initierade experter. Journalisternas habitus, och ägarstrukturen, innebär att liknande nischer är uteslutna för vänsterradikalernas motståndare. Här ser vi dock en gradvis förändring, där allmänheten blir alltmer medveten om kopplingarna. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer Expo att lida samma öde som Centrum Mot Rasism och Gringo.
Skapandet av ungdomskultur
Den som någon gång känt för att kasta en tegelsten i sin radioapparat när trettioåriga nöjesjournalister familjärt och med användande enbart av förnamn påpekat att ”Snoop” passade på att shoppa när han var i Stockholm senast, eller på fullt allvar påstått att ett visst band är ”lite mera förort, lite mera gata”, har sannolikt instinktivt anat habitus’ roll i skapandet av ungdomskultur. Journalistkollektivets kollektiva egenskaper innebär alltså att de instinktivt anser att det är mångkulturella kulturyttringar som är ungdomliga, medan sådant som raggarkulturen mer ses som undantag. Detta påverkar inte minst de mest lättpåverkade när de i sin ungdom gör diverse val, men även obehagliga överåriga individer som tvunget vill prata som ”kidsen”. I nuläget yttrar sig detta inte minst genom det positiva intresset för Lady Gaga.
Karaktärsmord och mediadrev
Journalistklassens habitus innebär också att den som utsatts för någon sorts karaktärsmord i en mediakanal, inte alltid har möjlighet att bemöta det i någon kanal överhuvudtaget. Detta innebär att individuella aktörer i media kan förstöra både liv och karriär för enskilda individer, något som onekligen bör betraktas just som en form av maktutövande. Ett maktutövande över vilket demokratiska beslutsformer, och skyddsmekanismer, nästan helt saknas.
Kopplat till detta är fenomenet med mediadrev, som understryker att journalistkasten i så hög grad delar samma världsbild att de till och med kan gå in i grupphysteriska tillstånd. Dessa mediadrev följer idag en närmast ritualiserad mall, som påminner om forna tiders häxprocesser vars mål var att de anklagade skulle erkänna sina fel så att samhällets gemensamma värdegrund kunde bekräftas. I vår tid handlar det istället om att människor ”gör en pudel”. Varje gång detta sker så förstärks medias kollektiva makt.
Sven Otto Littorin – en studie i underkastelse
Avslöjandets psykologi – angiveri som slavmoral
Lästips – Mellan politik och mediamakt
Kontentan
Kontentan av detta är att den institution som skapar vår bild av världen, domineras av vänsterinriktade individer. Deras specifika objektivitet blir därför samhällets objektivitet, deras neutralitet blir samhällets. Objektivitet är egentligen något som i grunden är omöjligt att uppnå. Det beror alltid på vad man har för kultur och världsbild, vilket i sin tur påverkas av habitus. Och i vårt samhälle är det en del av den Nya Klassen som definierar vad som är objektivt och vad som inte är det. Sannolikt är de själva till allra största delen fullständigt omedvetna om detta, och ser sig som neutrala skildrare av en objektiv verklighet.
Så länge detta är fallet, kommer vi att få leva med artiklar där sverigedemokrater beskrivs som ”främlingsfientliga”, där det hetsas mot hundraser, och där stora kravaller i våra grannländer tystas ner. När denna mediamakt tas upp möts man inte sällan av missriktade liberaler som upprört undrar om man vill att staten ska lägga sig i media mer. Detta är dock inte nödvändigtvis fallet, minst lika viktigt är att man utnyttjar sin konsumentmakt medvetet och att dessa frågor överhuvudtaget tas upp till diskussion. Det kan dock även vara dags att börja diskutera medborgarnas inflytande över en såpass central makthavare som just media, exempelvis genom att lagstifta om privatlivets helgd (både för kändisar och privatpersoner, kanske till och med för sverigedemokrater) eller tillsätta en fungerande pressombudsman.
Svårare är då att komma tillrätta med de sidor av medias påverkan på, och formande av, vårt samhälle och våra samtida, som inte ens är politiska. Här är det alltså inte längre vad media gör, som hur de gör det, som är av intresse. Mediet snarare än aktörerna.
Media som medskapare av senmoderniteten
Filosofen Baudrillard har hävdat att det gamla Skådespelssamhället kunde beskrivas med ordet ”scen”, alltså en scen/skådespel som man passivt betraktade (ett exempel kan vara när hela svenska folket satt och tittade på Hylands hörna). Det nuvarande samhället beskrivs dock bättre med ordet ”obscen”, eftersom vi idag är aktiva aktörer på ett annat vis. Det är inte som passiva offer vi konsumerar kvällstidningarnas snaskiga detaljer ur Kate Moss´privatliv, eller de alltmer familjära rubrikerna i stil med ”Var har du trosorna, Britney?”.
Vad man kan identifiera är här en ond cirkel, där samspelet mellan media och dess kunder steg för steg fostrar ett allt uslare folk och ett allt mer pinsamt samhälle. Kärnan i detta är att media använder sig av de mer basala drifterna i sina löpsedlar, och att kunderna svarar på detta. Vi får då ett samhälle där löpsedlarna kommer att handla om sex, larmrapporter, och mer eller mindre förenklade anklagelser mot alla former av myndigheter och kändisar. På så vis täcks de flesta av de biologiska drifterna upp, från sex och rädsla till ressentiment.
Kopplat till detta är ett antal fenomen av problematisk natur.
Media som exploatör av det moraliska kapitalet
Detta eviga upprepande av diverse skandaler innebär att media skövlar det moraliska kapitalet, på samma sätt som man kan skövla en regnskog. Första gången vi ser löpsedlar om pedofila övergrepp, eller ”nazister”, blir vi så chockade att vi köper tidningen. Andra gången likaså. Men gradvis sker det en mättnad och en normalisering av fenomenen ifråga (när det gäller just pedofili tar detta förvisso längre tid, men när det gäller olika kändisars knarkande och promiskuösa leverne blir det istället desto snabbare en möjlig förebild bland flera). Frågan är i detta sammanhang naturligtvis även vilken tendens som kommer att visa sig starkast i längden. Journalistkastens avsky för alla former av ”nazism”, eller den naturliga normaliseringsprocess som inträder när ett fenomen upprepas till leda. Gissningsvis kommer dock journalistkastens avsky att backas upp av olika former av repression från andra delar av den Nya Klassen.
Tankar om manlighet och subkulturer
Medias invasion av de sociala sfärerna
Det Baudrillard beskriver som medias obscena sida innebär också att de olika sfärerna i samhället invaderas och att gränserna mellan dem deformeras. Det tidiga moderna samhället kunde beskrivas som en uppsättning sfärer, där man kunde skilja på statens sfär, det civila samhället, och den privata sfären. Ideal och praxis var att staten inte skulle lägga sig i det civila samhället (ett annat namn för den allmänna debatten och media, i princip), liksom media inte skulle invadera den privata sfären (vare sig för privatpersoner eller politiker). Givetvis skedde detta ändå, men i det obscena mediasamhället är det inte längre undantag. Istället har media invaderat den privata sfären, och genom sitt intresse för politikers privatliv även de facto invaderat den politiska sfären. Detta kan få absurda följder som när vi i media kunde läsa både namn och hemort på en brittisk man som kvävt sig själv till döds i en kondom, något man kanske tycker de anhöriga kunde besparats.
Denna invasion har negativa följder både för de sfärer som invaderas, och för samhället i stort, inte minst genom den normalisering av avvikande livsstilar som det leder till. Det innebär också att folket förvandlas till virtuella fönstertittare.
Kopplat till detta är att media låter sig växa samman med andra sfärer, som rimligtvis inte hör hemma där. Vi får då en hybridiserad offentlighet, där fenomen som Youtube och Alex Schulman plötsligt dyker upp i mediala sammanhang. Detta trots att de inte följer de regler som egentligen gäller för det civilia samhället, utan ytterligare accelererar den onda cirkel som nämndes ovan.
Tankar om manlighet och subkulturer
Snuttifiering och incidentens ökande betydelse
I medias natur ligger också det som kallas ”snuttifiering”, alltså allt kortare nyhetinslag. Dessa handlar ofta om spektakulära incidenter, men det omöjliggör en samlad bild av vad som egentligen händer. Skulle man exempelvis utgå från medias rapporter kan man lätt tro att det enda som sker i förorterna är våldsdåd, eller att den svenska nationalsocialismen är betydligt större än Centerpartiet. Denna snuttifiering och tonvikt på incidenter leder till en förvrängd bild av verkligheten. Samtidigt leder den till en form av kvantitativ verklighetsuppfattning, där bara det som repeterats ett flertal gånger via media ses som verkligt.
När man tar upp sådana ämnen som de allierades terrorbombningar av civila mål i Dresden eller Hiroshima med sina samtida, får man inte sällan intrycket att det går in genom ena örat och ut genom det andra. På något vis tycks många anse att sådana händelser inte är ”på riktigt” på samma vis som Förintelsen, det är alltså händelser som saknar en djupare historisk mening, som utspelas i det rent biologiska eller numerära rummet (kort sagt, det rum där man endast räknar lik).
Detta innebär naturligtvis att våra samtida i gemen tillerkänner media en betydligt större legitimitet än de normalt är medvetna om. Detta då det trots allt är media som avgör vad som är viktigt/”på riktigt”, och vad som inte är det. Media definierar vad som egentligen händer, Baudrillard är inne på liknande tankegångar.
Sammantaget innebär dessa tendenser ett allvarligt hot mot demokratin och det offentliga samtalet i de former vi hittills känt dem. Det är tveksamt om en demokrati kan fungera utan det gemensamma samtal som möjliggjorts av det civila samhället, och när detta civila samhälle eroderar i en ond cirkel kan man misstänka att nya former av totalitarism kommer att ta dess plats. En totalitarism som är desto mer subtil, eftersom den inte finns inskriven i någon grundlag, och eftersom många därför inte ens kommer att tro på att den finns.
Att vinna fienden
Att enbart beklaga sig över sakernas tillstånd är samtidigt i längden inte särskilt konstruktivt. Lika viktigt är att identifiera samtidstendenser med positiv potential, och strategier som kan påverka sakernas tillstånd. Den borgerliga valsegern har då haft en positiv effekt, potentialen för en försiktig normalisering i sådant som synen på våldsbenägna ”vänsteraktivister” och brottsbelastade ”antirasister”. Dessa grupper är mer intimt knutna till vänstern än till borgerligheten (med undantag för borgerliga Expressen). De mer avancerade borgerliga rösterna, som Svenska Dagbladets ledarredaktion, har också börjat ta avstånd från det våld som riktats mot Sverigedemokraterna.
Men det rör sig bara om en tendens. Av större intresse är de många ”renegater” som redan idag finns i den Nya Klassen. Kontrollen av dessa yrkesgrupper, som kännetecknas av att manipulera och producera symboler, är hårdare än av de flesta andra. Detta då systemets enade fasad är beroende av att konstnärer, journalister, advokater, lärare, fackligt aktiva, forskare och andra inte plötsligt börjar kritisera den dominerande ideologin. Dessa gruppers uppgift är bland annat att vara ideologins vakthundar, och när de sätter sig över den outtalade kontrollen, desto mer effektiv då den är just outtalad, måste de tas omhand på olika sätt. Men den senaste tiden har det varit en hel del sådana omhändertaganden, vilket antyder att delar även av den Nya Klassen börjar förlora tron på den dominerande ideologin. Detta är en utveckling med definitiv potential.
Man kan också identifiera mediastrukturens akilleshäl med utgångspunkt i dess dumhet. Nyhets- och kulturjournalistiken är således hårdast styrd, där tolereras inga avsteg från den dominerande linjen. Men under den ideologiska radarn skildrar vetenskapsinriktade artiklar redan idag sådant som utforskandet av människans gener, och historiskt intressanta händelser som slaget vid Thermopylae, klassiska konstnärer eller den ukraina-svenska diasporan.
Vi talar här än så länge främst om tendenser med potential. En tendens som redan är verklighet är framväxten av en alternativ offentlighet, ”bloggosfären” i kontrast till ”gammelmedia”, tidskriften Nationell Idag i kontrast till Expressen. Internetresurser som Politiskt Inkorrekt och Fria Tider når redan idag flera procent av befolkningen, och antalet förefaller öka. Man borde därför kanske döpa dagens inlägg ”Gammelmedia som icke-demokratisk struktur”, då denna alternativa offentlighet redan nu förändrar etablerade medias förutsättningar. Exempelvis genom det ökade användandet av användbara signalement även på icke-européer, sannolikt framtvingade av att den alternativa offentligheten gör att den tidigare policyn av att dölja sådant idag ändå inte har någon effekt.
Det finns alltså skäl till viss optimism även om ”gammelmedia” som synes är en milt sagt icke-demokratisk struktur, även om de grupper som 1968 bräkte att ”det är förbjudet att förbjuda” visat sig bli mer repressiva än de makthavare som föregick dem. Även deras tid på den historiska arenan har en början, och ett slut.
Äldre inlägg om medias roll i det senmoderna samhället:
Hiv-män och pornografiskt Skådespel
När journalistik blir politik – bidragstagande SD:are
“Hundarna åt sin ägare" – en kort medieanalys
Om skribenten: Joakim Andersen
