Post-marxisten Immanuel Wallerstein utvecklar i boken Liberalismens död sina tankar kring framtiden på ett sätt som även för högerradikaler kan vara av intresse. Hans hypotes är att det kapitalistiska världssystemet idag står inför en serie utmaningar det inte kommer överleva, likheter finns alltså med Guillaume Fayes teori om ”katastrofernas konvergens”. Wallerstein förutspår samtidigt att den liberala individen kommer ersättas av grupper, även om dessa kan baseras på allt från etnicitet och klass till kön. Även här finns likheter med nationalister och identitärer, som även de vägrar att erkänna individen som den enda historiska aktören. Skillnaderna är samtidigt betydande, Wallerstein tillhör vänstern och ser därför med fasa på ”nyrasisternas” exkluderande version av grupperspektivet. Han anammar heller inte den Nya Högerns gruppbaserade perspektiv, varken i form av rätten till särart, etnopluralismen eller de Benoists ”nya sociala fråga”.

Bortsett från sådana sentimentala inslag hos Wallerstein kan det vara intressant att se vad han förutspår när det gäller Europas framtid. Han skrev under 1990-talets kris, som han såg som en normal och återkommande underfas i en Kondratiev-fas (längre ekonomiska cykler av expansion och kris). Efter detta skulle en uppgång inträda. Wallerstein skriver:

Vi borde inom fem till tio år komma in i en ny Kondratiev-A-fas, baserad på nya monopoliserade ledande produkter, koncentrerade på nya ställen, varav Japan är det mest uppenbara, Västeuropa det andra, och USA det tredje (fast det kan visa sig vara en mycket dålig trea). Vi borde också se början till en ny konkurrens om hegemonin. Medan USA:s positioner vittrar, sakta men synbart, borde två kandidater till efterträdarposten pröva sina muskler. I det nuvarande fallet kan det bara vara Japan och EU. Om man följer mönstret från de två tidigare arvsföljderna – England mot Frankrike för att efterträda holländarna, USA mot Tyskland för att efterträda Storbritannien, borde vi i teorin förvänta oss, inte omedelbart men under de kommande femtio till sjuttiofem åren, att sjö-luftmakten Japan omformar den tidigare hegemonimakten USA till sin juniorpartner och börjar konkurrera med den landbaserade makten EU. Deras kamp borde kulminera i ett ”trettioårigt (världs-)krig” och förment seger för Japan.

Samtidigt påpekar Wallerstein att han inte tror att det kommer att äga rum fullt ut. Han tror att en konkurrenssituation kommer uppstå mellan de tre noderna USA, Japan och EU, där Japan och USA hamnar nära varandra. EU-länderna kommer därför att tvingas lägga sina konflikter åt sidan. Wallerstein trodde under 1990-talet inte att de skulle integrera central- och östeuropa, här har historien gett honom fel. Däremot trodde han att EU skulle närma sig Ryssland, och polen USA-Japan å sin sida närma sig Kina. Vi skulle på så vis under en längre ekonomisk uppgångsfas ha en bipolär värld, med polerna EU och Japan-USA i en allt hårdare konkurrens. Wallerstein beskriver det på följande vis:

Som kontrast mot detta förväntar jag mig inte att vi om åren 2000-2025 kan bestämma ifall Japan-USA-samväldet eller EU-samväldet kommer att ha initiativet. Deras ekonomiska och geopolitiska makt kommer att vara alltför väl balanserade… Visserligen kommer det att finnas få ideologiska beståndsdelar i denna rivalitet. Grunden kommer nästan uteslutande att vara egenintresse. Detta kommer inte att göra konflikten mindre akut, snarare kommer det att vara svårare att täcka över den med symboler. När konflikten blir mindre politisk blir den desto mer maffiabetonad.

Vad Wallerstein här beskriver är en möjlig framtid, givet att alla aktörer var rationella. Men som Andrei Fursov invänder i The World we are entering är den ideologiska faktorn tämligen frånvarande i Wallersteins världssystemsmodell (hans känsla för kulturer och geopolitik är också bristande). De europeiska eliterna är heller inte så rationella som teorin förutsätter, utan ideologiskt dominerade av USA. Detta är inte så förvånansvärt, då de kan spåra sina rötter tillbaka till de eliter, kallade ”parti americaine” respektive ”churchills”, USA installerade i det ockuperade Västeuropa efter Andra världskriget. Givet att både de politiskt korrekta idékomplexen och neokonservatismen har sina rötter i USA är dessa eliter i många fall oförmögna att identifiera sina länders verkliga intressen. Då de har amerikanska glasögon förväxlar de sina länders intressen med den amerikanska retoriken. Detta gäller exempelvis deltagandet i de amerikanska militära äventyren i Mellanöstern, det gäller också anammandet av den massinvandringspolitik som splittrar dessa länder och minskar deras handlingskraft. Tvärtemot vad Wallerstein förutspår dröjer alltså Europas konsolidering som ett block, och fortskrider än så länge mycket långsamt. Man kan betrakta de ”populistiska” rörelserna i dagens Europa, från ungerska Jobbik till svenska Sverigedemokraterna, som mer eller mindre förvirrade rörelser riktade mot det ”parti americaine” som utgörs både av medieaktörer, etablerade partier och akademiker. Risken för bakslag, som anammandet av neokonservativa problemformuleringar, är dock alltid betydande.

Man kan därför också frestas att ifrågasätta Wallersteins hypotes vad gäller konfliktens avsaknad av ideologiska inslag. Både under Första och Andra världskriget fanns en tydlig ideologisk dimension, där människor i hela världen valde sida. Ett självmedvetet europeiskt block förutsätter därför en återgång till traditionellt europeiska värderingar. Det rör sådant som nationen som en komplex helhet istället för liberalismens individer, det rör också det ärliga erkännandet att politiken är överordnad ekonomin (vilket den är även för de neokonservativa, även om de inte är lika ärliga i frågan). Det rör också ett avståndstagande från de politiskt korrekta idékomplexen och sentimenten, vilka ersätts med ärliga värdehierarkier, vilja till självförbättring, och rätt till särart. Länder som redan idag, i högre eller mindre grad, förverkligar en sådan ”europeisk socialism” är bland annat Iran och Venezuela. Under hela det amerikanska projektet har det också funnits amerikaner som identifierat sig med Europa och hennes värden, som Charles Lindbergh och Ezra Pound. Dessa har ofta understött de isolationistiska och pacifistiska inslagen i den amerikanska historien, de konservativa och populistiska krigsmotståndarna och tea partyrörelsen kan i viss mån också räknas till dem.

Den ideologiska faktorn kommer alltså bli betydelsefull, ett Europa som på grund av förvirring och fortsatt hegemoni för amerikanska ideologier inte ens lyckas identifiera sina egna intressen är en historisk möjlighet. Men i den kaotiska situation vår samtid är, både demografiskt, ekonomiskt, ekologiskt et cetera, finns det samtidigt förutsättningar för en genuin europeisk renässans. Av händelsernas egen logik kommer många kort sagt tvingas att se sin omvärld med nyktrare ögon.

Relaterat

Jean Thiriart och Nation Europa
F.P. Yockey – Imperium eller kapital

Wallerstein – The World We Are Entering
Den historiska kapitalismen – utdrag
Wallerstein och liberalismens död
Wallerstein – excerpter

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.