När man jämför marxismens öden i västra respektive östra Europa finner man snart betydande skillnader. I Västeuropa och USA kom marxismen gradvis att kopplas till pseudo-liberala ideologier som queerteori, ”antirasism” och ”den sexuella revolutionen”. Detta ledde i många fall till det Paul Edward Gottfried beskrivit som post-marxism, en utveckling som fick stora delar av den europeiska arbetarklassen att vända de såkallade arbetarpartierna ryggen. I Östeuropa ägde i många fall en intressant utveckling rum, samtidigt begränsad och skyddad från västmarxismens degeneration av den östmarxistiska ytan. Sovjetiska antropologer anammade inte Franz Boas teorier kring människorasernas och den fysiska antropologins vetenskapliga irrelevans. Gumilev utgår exempelvis med självklarhet från ras som en vetenskapligt värdefull kategori och i en antologi som The Indo-Europeanization of Northern Europe används både fysisk antropologi och odontologi för att spåra olika folkgruppers historia. I många fall kännetecknades den sovjetiska forskningen av globala och storskaliga perspektiv, som anammandet av den nostratiska teorin (den nostratiska språkfamiljen skulle i så fall vara ännu äldre än indo-europeiska, uralska och altaiska språkfamiljer och omfatta dem alla). Detsamma kan sägas om Vladimir Vernadskys begrepp geosfär, biosfär och noosfär.
En akademiker som spelat en viktig roll för Aleksandr Dugins eurasiska ideologi, en av få antikapitalistiska ideologier som kännetecknas av att den med Negris ord äger både ”pengar och vapen”, är Lev Gumilev (1912-1992). Gumilev var son till poeterna Nikolaj Gumilev och Anna Akhmatova. Fadern avrättades av bolsjevikerna när Lev var nio år, modern utsattes för långvariga förföljelser som också drabbade sonen. Han växte upp i gulagarkipelagen, men kom senare att göra akademisk karriär som historiker, geograf och etnolog. Gumilev intresserade sig för stäppfolken, och studerade bland annat khazarerna.
Hans teorier kom att bli populära under perestrojkan, och hans popularitet i Centralasien illustreras bland annat av att Lev Gumilevs eurasiska universitet i den kazakska huvudstaden ligger mittemot presidentpalatset. Gumilevs Etnogenesis och biosfär finns tillgänglig på internet. I en era då den officiella diskursen låtsas som om etnicitet är irrelevant, trots de många tecknen på motsatsen, kan Gumilev vara av intresse. Detta också då hans teorier har många beröringspunkter med Spenglers och Yockeys historiefilosofi.
Etnogenesis
History itself is a real part of natural history and of nature’s becoming man. Natural science will in time subsume the science of man just as the science of man will subsume natural science: there will be one science.
– Karl Marx
Gumilev studerar i texten etniska grupper, med utgångspunkt i Vernadsky. Han refererar några gånger till Engels, men relationen till Vernadsky är tydligare. Ämnet för studien är det Gumilev kallar etnogenesis, etniska gruppers födelse och utveckling. Hans perspektiv är geografiskt, han ser i likhet med Vernadsky livet, biosfären, som en del av geosfären och människan som en del av biosfären. Överhuvudtaget används sfärtematiken flitigt, Gumilev talar också om antroposfär, etnosfär, teknosfär och sociosfär. Perspektivet är dock användbart, människan och hennes påverkan på naturen kan studeras geografiskt. För den västeuropeiske läsaren är också Gumilevs kunskaper om de asiatiska stäpperna, Bysans, och den muslimska världen av intresse, då han ofta tar sina exempel från dem.
…that an ethnos is a biophysical phenomenon, that drive is an effect of the energy of the animate matter of the biosphere, and that consciousness, and equally the history of culture linked with the biosphere, play the role of rudder and not of the motor…. ethnoi are a phenomenon at the boundary of the biosphere and the sociosphere, that has a very special function in the structure of Earth’s biosphere
– Lev Gumilev
Gumilev noterar att en etnisk grupp inte är samma sak som ett samhälle, etnosfär och sociosfär är två olika fenomen (det är därför man kan tala om mångetniska samhällen). Inte heller är en etnisk grupp ett språk, en ras eller en kultur, även om de kan överlappa i varierande mån. Gumilev definierar en etnisk grupp med följande egenskaper:
(1) its opposing of itself to all others, and consequently self-assertion; (2) a mosaic development or structure, or rather an infinite divisibility cemented by systems connections; (3) a uniform process of development from the starting moment, through an acme phase, to dispersal or conversion into a relict.
Det är alltså en grupp med en egen identitet i relation till andra grupper (denna identitet kan baseras på allt från religion till språk). Den har en inre struktur (ofta med klaner, endogami, och klasser). Etniska grupper har också enligt Gumilev en egen utveckling. Många av de etniska grupper som idag förefaller primitiva och stabila befinner sig i slutfasen, relikens fas, som teoretiskt sett kan vara i evighet. Gumilev frågar sig således när de afrikanska khoi-sanfolken hade sin acmatiska fas.
Etnosfär och biosfär
För geografen och materialisten Gumilev befinner sig etniska grupper på gränsen mellan biosfären och sociosfären, och han studerar noga deras relation till den miljö de lever i. Gamla och stabila etniska grupper har exempelvis funnit en stabilitet i den relationen. De har omformat naturen, och samtidigt omformats av den, så att en balans uppstått. Gumilev beskriver denna relation med tre punkter:
(1) The historical fate of an ethnos resulting from its economic activity is directly linked with the dynamic state of the area occupied. (2) The archaeological culture of an ethnos, which is a crystallized trace of its historical fate, reflects the paleogeographical state of the terrain in an era amenable to absolute dating. (3) The combination of historical and archaeological material makes it possible to judge the character of the areas occupied in one age or another, and consequently the character of their changes.
Denna koppling till biosfären är av intresse, och kan kopplas till tankeströmningar som bioregionalism och etnoutveckling. En etnisk grupp är alltså en del av sin naturliga miljö, och kan samexistera med denna. När nykomlingar anländer sker ofta en förändring även av miljön, då de saknar samma relation till den. Detta ger ytterligare ett ekologiskt baserat argument mot storskalig migration, och för etniska gruppers och lokalsamhällens reella autonomi. Vi kan knappast föreställa oss inuiternas kultur utan sälar, valar, slädhundar och istäckta vidder, på samma vis uttrycktes relationen mellan indianer och natur explicit även av indianerna själva. Enligt Gumilev utgör också tamdjur och växter en del av den etniska gruppen, exempelvis västgötaspets och lantraser i Sverige (den som vill fördjupa sig i relationen mellan etnosfär och biosfär i Sverige och Nordeuropa rekommenderas artiklarna på Motpol.nu om allt från älgen och vildsvinet till visenten och biet).
However, when an ethnos that has taken shape in a definite region where adaptation to the terrain has been maximum migrates, it retains many of the original features that distinguished it from the aboriginal ethnoi. The Spaniards who settled in Mexico, for example, did not become Indians – Aztecs or Mayas.
– Gumilev
Superetnos, etnos och subetnos
Gumilev beskriver hur etniska grupper historiskt ofta bildat grupper, som betraktat varandra som närstående. De grekiska stadsstaterna förde begränsade krig inbördes, men fullskaliga krig mot ”barbarerna” (efter segern mot perserna avrättades de greker som kämpat på persisk sida, medan de persiska soldaterna skonades). Under medeltiden stod det katolska Europas folk varandra så nära att de tillsammans kunde kämpa i korstågen, medan de av omvärlden kollektivt kallades ”franker”. Den muslimska världen var, även under perioder av politisk splittring, en liknande gemenskap. Liknande gemenskaper har funnits bland stäppfolken och i den ortodoxa sfären runt Bysans. Gumilev kallar dessa grupper av etnos för superetnos.
Begreppet superetnos är både intressant och aktuellt. Vi såg under 1930-talet hur ett europeiskt superetnos började ta form, då såkallade nationalister många gånger ville undvika ett krig mellan brödrafolk och då de kunde kämpa tillsammans mot den östliga bolsjevismen. Detta superetnos hade historiska förutsättningar att också omfatta de slaviska folken, eventuellt också delar av Mellanöstern och Nordafrika. Idag ser vi något liknande, både den Europeiska Unionen och samarbetet mellan nationalistiska partier inom den europeiskättade världen bygger på att de europeiska folken utgör ett superetnos. Vi ser exempelvis hur Dansk Folkeparti hjälper Sverigedemokraterna, samtidigt som den romska frågan bygger på att de inte är en del av detta superetnos. Detta kan de historiskt mycket väl bli, men i nuläget är de det inte och därför betraktas deras höga fertilitet som ett problem samtidigt som många av dem saknar den solidaritet med det europeiska superetnos som krävs för att de ska behandlas som medlemmar av det.
Man kan också notera att Gumilev inte menar att framväxten av ett superetnos kräver att de olika etniska grupperna uppgår i varandra. Han skiljer sig här från exempelvis Francis Parker Yockey, som menade att ett europeiskt imperium innebär att en europeisk nation och en europeisk ras bildas. Gumilev utgår här från andra superetnos, där de etniska grupperna trots hög solidaritet bestått som separata grupper. Detta har också relevans för det eurasiska projektet, som bland annat bygger på de historiskt nära relationerna mellan det ryska etnos och stäppfolken. Dugin tycks anse att Ryssland med sin imperiella tradition har förutsättningar att skapa en allians och ett superetnos som står mot det amerikanska imperiet och den globala kapitalismen.
Subetniska grupper
But as soon as some complexity of structure raises the resistance of an ethnos to external blows, it is not surprising that where it was not sufficiently mosaic at birth, as for example in Great Russia in the fourteenth and fifteenth centuries, it begins itself to throw up subethnic formations, that sometimes take shape as estates. On the southern borders Cossacks emerged, in the north Pomors. Subsequently they were augmented by ’prospectors’ (at first glance, simply a kind of job); peasants followed after them, mixing with the aborigines of Siberia and forming a subethnos of Siberians. In the course of history these subethnic groups dissolved into the main mass of the ethnos, but at the same time new ones were thrown up.
– Gumilev
Gumilev beskriver också hur etniska grupper ibland kan skapa subetniska element, som är förmögna att ta sig an specifika uppgifter. I Europa har det kanske främst rört sig om adel, i den ottomanska världen kan man sannolikt räkna janissarerna som en subetnisk grupp. Subetniska grupper i den ryska etniska gruppen som Gumilev tar upp är kosacker, pomorer och sibirier. Dessa grupper hade sina egna egenskaper, men de var samtidigt en del av det ryska etnos. I vissa fall kan subetnos utvecklas till egna etniska grupper, gissningsvis skulle Gumilev betrakta de sydafikanska boerna som ett exempel på det. I Sverige skulle man möjligen kunna betrakta dalkarlar, norrlänningar och resande som subetniska grupper.
Drive och sub-drive
This characteristic has never and nowhere yet been described and analyzed, but it is precisely it that underlies the anti-egoistic ethic in which the interests of the collective, even though incorrectly understood, prevail over the craving for life and concern for one’s offspring. Individuals that have these attributes in conditions favourable for them perform (and cannot help performing) deeds and actions that in sum break the inertia of tradition and initiate new ethnoi.
– Gumilev
Den ”x-faktor” Gumilev söker identifiera i de etniska gruppernas födelse och liv finner han i det han kallar ”drive”. En individ som sätter den egna självbevarelsen lågt och är kapabel att kämpa och dö för något större har ”drive”. Detta ”större” kan vara både makt och ära, och Gumilev räknar därför både Napoleon, Sulla och Alexander den Store som män med hög drive. Det kan också vara en religion, vilket gör Jan Hus, Jean d’Arc och Muhammed till individer med lika hög grad av drive.
Gumilev kan egentligen inte förklara varför större grupper med högre drive dyker upp vid vissa skeden i historien snarare än andra, men noterar att för att de ska lyckas med sina projekt måste de vara omgivna av andra med åtminstone nästan lika hög drive. Vikingarna är ett exempel på detta, liksom de män och kvinnor som omgav Muhammed och Jean d’Arc. Hannibals förbannelse var däremot att hans landsmän under hans tid inte hade tillräcklig drive, trots hans eget mod och kapacitet.
It is those who endure toil and who dare dangers that achieve glorious deeds; and it is a lively thing to live with courage, and to die, leaving behind an everlasting renown…. For indeed what great or noble thing could we ourselves have achieved, had we sat still in Macedonia and thought it as enough to guard our own home with our labour, merely reducing the Thracians on our borders, or Illyrians, or Trillalians, or even such Greeks as might not be useful to us?
– Alexander den Store
Deras drive kan också påverka större grupper, genom det Gumilev kallar induction drive. Detta är en form av imitation, och dess effekt försvinner när källan till den avlägsnas. Denna drive är en källa till uppkomsten av nya gemenskaper, som på sikt omvandlas till etniska grupper. Samtidigt är det en egenskap som alltid är sårbar. Människor med hög drive utsätter sig för sådana risker att de tenderar att dö ut, vilket gör att tider av drive avlöses av lugnare epoker. Gumilev noterar att islänningarna, ättlingar till vikingarna, senare inte förmådde försvara sig mot vare sig algeriska eller danska pirater.
Det som kan bevara en hög drive i en etnisk grupp är när dess bärare får många barn innan de drar ut i krig och dör. Gumilev menar att i det medeltida Europa tog detta ofta formen av bastarder, illegitima söner till aristokraterna, som inte sällan ledde egna förband. Men med tiden sjunker graden av drive, och den etniska gruppen rör sig mot relikstadiet. Gumilev åtskiljer här människor i tre grupper. Det finns de med hög drive, de med låg men stabil drive (”harmoniska individer”), och de med ”sub-drive”. De senare är rena undermänniskor, och Gumilev beskriver det senromerska ”proletariatet” som ett exempel. De krävde alltid bröd och skådespel, vägrade inse Roms situation, och vägrade försvara sitt hemland. Gumilev noterar att vare sig han eller någon annan sörjt över att Gaiseric slaktade dessa element. Han skriver också att ”…loss of a system’s drive or, correspondingly, a change of ideal, yields such consequences. The slogan ’Live for oneself’ is an easy road to black ruin.”
Kimera och xenia
If two or more ethnoi of weak drive coexist, they will find a modus vivendi, and will not overpower each other. If they have strong but equal drive, cross-breeding will take place, the superimposition of rhythms deforming the stereotype of behaviour and making it favourable for the individual to the detriment of the collective; such collectives are usually annihilated, because each individual is trying to five at the expense of the others. But if, when there is cross-breeding, an impulse of drive occurs, the heightened lability of the mutant populations will facilitate the rise of a new stereotype of behaviour, a new structure, and consequently new variants of socio-political institutions, in other words, of a new ethnos.
– Gumilev
Gumilev studerar också de olika formerna av etniska relationer. Generellt ser han inte äktenskap över de etniska gränserna som något positivt, utan det tenderar att påskynda negativa och upplösande tendenser. När två eller fler etniska grupper samexisterar tenderar det att leda till konflikter, Gumilev kallar detta för xenia. Samexistensen av valloner och flamländare är ett exempel på xenia, båda tillhör det europeiska superetnos men deras relation är ändå ansträngd. När två olika superetnos möts blir situationen än mer problematisk. Det ena superetnos tenderar då att utplåna det andra. Man kan ha detta i åtanke när man betraktar den europeiska invandringspolitik som bland annat lett till att miljontals medlemmar av det muslimska superetnos vistas i hjärtat av Europa. Oavsett vad man kan anse om det är de konflikter som uppstått fullständigt förutsägbara.
Ett särfall av samexistens av olika superetnos är skapelsen av det Gumilev kallar en kimera. Det innebär att en grupp från ett superetnos tar makten över en grupp från ett annat. Detta betraktar Gumilev som djupt negativt. Han anger tyska kristnas makt över baltiska hedningar som ett exempel, liksom det tidiga Bulgarien. Andra exempel är slavsamhällen, i vår egen tid leder massinvandringen också till uppkomsten av kimeror.
Another example of a marginal (border) chimera is Bulgaria. Around A.D. 660 a horde of Bulgars, under the leadership of Asparukh, driven by the Khazars from their native Caucasian steppes, captured the valley of the Danube, populated by Slavs. The Bulgars were members of a Eurasian steppe superethnos, and their symbiosis with the Slavs over the course of nearly 200 years was a chimeral system.
– Gumilev
Under den akmatiska fasen kan etniska grupper uppstå med ursprung i vitt skilda superetnos. Gumilev använder de ottomanska turkarna som ett exempel på detta. Man hade rekryterat kavallerister bland irakiska och kurdiska emigranter, franska renegater tjänade som diplomater, europeiska äventyrare som kapare, slavpojkar som janissarer, och dessa olika grupper fann sina hustrur på slavmarknaden. Gumilev skriver:
During the seventeenth and eighteenth centuries, the Turks were an ethnos, but the young soldier received orders in Turkish, talked with his mother in Polish, and his grandmother in Italian, traded in the bazaar in Greek, read verses in Persian, and prayed in Arabic. But he was an ’Ottoman’ because he behaved as an Ottoman did, a brave, pious warrior of Islam.
Samtidigt noterar Gumilev att när etniska grupper blandas är det normalt en källa till deras försvagning. Detta gällde även i fallet med de ottomanska turkarna, där man under en period av stagnation ofta skyllde det på att nykomlingarnas barn, ajen-oglani, saknade de genuina ottomanska värderingarna. Gumilev varnar för att överge den endogami, giftermål inom gruppen, som karaktäriserat stabila etnos. Han skriver:
That being so, we have no grounds for denying the cause of the decline mentioned above, namely the appearance in the system of new ethnic groups not linked with the terrain of the region, and limitations on exogamous marriages, because these bans, by maintaining the mixed ethnic nature of the region, lead to the preservation of terrains containing small ethnic groups. But since that is so, then free intercourse and free love ruin nature and culture!
Undantag finns, men endogami är normalt att föredra. Exogami är ofta ett tecken på att en etnisk grupp håller på att dö och brytas upp.
Tidsuppfattning
Nära knutet till Gumilevs skildring av hur drive påverkar en grupps historia är hans beskrivning av hur dess tidsuppfattning förändras. Hjältar upplever ofta att det förflutna lever i dem, och känner en kontinuitet och identitet. Gumilev skriver:
…the past has not gone, but is in him, in the person, and it therefore behooves him to add whatever is new, because the past is thus accumulated and advanced. Each minute lived is perceived as addition to the existing past. A result of this perception of time is the feats of heroes, who have voluntarily laid down their lives for the fatherland the Spartan basileus Leonidas at Thermopile, the consul Marcus Attilius Regulus in Carthage, Roland at the pass of Roncevalles – this being equally applicable to the historical Count of the Breton Marches and the literary hero of the Song of Roland.
I ett senare skede tar nutiden historiens plats. Denna tidsuppfattning kan fortfarande skapa hjältar, men de drivs av andra motiv:
Thought of the past is replaced by actualism. People of that stamp forget the past and do not want to know the future. They want to live now and for themselves. They are courageous, energetic, talented, but what they do they do for their own sake.
Gumilev beskriver också en mer framtidsinriktad, utopisk, variant:
A third possible and really existing variant of the attitude to time and the world is an ignoring not only of the past but also of the present, for the sake of the future. The past is rejected as disappeared, the present as unacceptable, and only the dream is recognized as real. The clearest examples of this perception of the world are the idealism of Plato in Hellas, Jewish chiliasm in the Roman Empire, and the sectarian movements of a Manichean (Albigensian) and Marcionite (Bogomil) hue.
Även den utopiska tidsuppfattningen kan forma hjältar. Den sista människotypen är däremot ahistorisk, och för tankarna till Gumilevs harmoniska individer:
Time does not interest people of this stamp because they derive no benefit from contemplating it for the activity that nourishes them. There are such people (that I called narrow-minded or Philistines above) in all stages, but they are hardly noticed when other categories exist. When all their rivals disappear with the triumph of ’futurism’ or ’obscurantism’, indestructible mediocrities emerge from the cracks and fissures, historical time comes to a halt, and the land lies fallow.
När dessa människor dominerar upphör historien för ett folk. De inträder i relikstadiet, betraktar människor med hög drive som fanatiker, och blir på sikt råmaterial för nya etniska grupper. I detta skede befinner sig dagens svenskar, och det är en genuin utmaning att i deras mitt skapa nya gemenskaper som på sikt kan omfatta hela den relikartade populationen. Gumilevs perspektiv är här av värde, då det ger flera historiska exempel som både kan tjäna som inspiration och avslöja de historiens och etnosfärens lagar som sätter ramarna för projektet.
Gumilevs Ethnogenesis and the Biosphere återfinns online här: Ethnogenesis and the Biosphere
Om skribenten: Joakim Andersen
