I dagarna har frågor kring föräldraledighet och hemmafruar kommit att stå i centrum i samhällsdebatten. Lars Ohly har sin vana trogen vänt den biologiska verkligheten ryggen och föreslagit bröstpumpen som en lösning för de mödrar som är tveksamma till att redan mycket tidigt lämna över föräldraledighetsdagar till fäderna. Barmorskor och professorer har med kraft vänt sig mot den abiologiska världsbild som ligger bakom västerledarens utspel, och förklarat att amning kan vara positivt både för mödrar och barn. Men i den kvoterade verklighet Ohly och flera med honom önskar är en abstrakt och kvantitativ ”jämlikhet” viktigare än både valfrihet och biologisk verklighet.
I samma veva har hemmafrun Malin intervjuats i ett reportage i SvD. Intervjun är intressant, bland annat framkommer det att Malin alltid velat vara hemma med sina barn och att det ger både henne och barnen mycket. Det framkommer också att hennes val upprör vissa, då det inte passar in i den officiella myten och dess ständigt pågående utveckling mot ökad ”jämlikhet”. En bieffekt av detta är att Malin som hemmafru på flera sätt utestängs från de officiella trygghetssystemen. Hemarbete kvalificerar varken till a-kassa, sjukpenning eller pension.
Hemarbete och reproduktion
Capital itself is seizing upon the same impetus which created a movement – the rejection by millions of women of women traditional place – to recompose the work force with increasing numbers of women. The movement can only develop in opposition to this…This ultimately is the dividing line between reformism and revolutionary politics within the women’s movement.
– Mariarosa Dalla Costa
Man kan betrakta fenomen som ”individualiserad föräldraledighet” och hemarbete ur flera perspektiv. Exempelvis kan man ställa människors och familjers valfrihet mot statens ideologiska styrning, man kan också misstänka att detta är en sfär där ökad valfrihet skulle leda till framväxten av hållbara och stabila mönster. De historiska mönster där kvinnor inte lönearbetade överhuvudtaget och män inte träffade sina barn mer än flyktigt skulle inte återkomma, och dagens system bygger på statlig styrning, men hållbara mönster skulle sannolikt hamna någonstans däremellan.
Man skulle också kunna notera att barnet i vårt senmoderna samhälle tycks vara på väg att förlora i värde. För inte så länge sedan var barnet ett av få fenomen där vårt samhälles inställning ännu kunde beskrivas med sociologen Durkheims begrepp det heliga. Detta demonstreras exempelvis av det ursinne de flesta av oss känner inför pedofili. Men denna inställning tycks ha devalverats, och i den officiella politiken framstår barnet och dess intressen ofta som medel snarare än självändamål. Detta gäller olika gruppers ”rätt” att adoptera, det gäller också när jämlikhetsidealet väger tyngre än föräldrars förmåga att planera sina barns uppväxt på det bästa sättet. Avslutningsvis, och detta är ren spekulation, kan man även få intrycket att barnets ställning som något självklart positivt i populärkulturen devalverats. Vårt samhälle förefaller kort sagt mindre barnvänligt, och även mindre intresserat av att vara det.
Men detta är sannolikt redan känt av de flesta läsare. Mer intressant är då att anlägga ett mer oväntat perspektiv, nämligen den autonoma feminismen hos en Mariarosa Dalla Costa. Dalla Costa tillhörde redan under 1960-talet den livaktiga marxistiska tendens som beskrivs som autonom, och fokuserade på feminismens frågor. Ofta gjorde hon det ur ett originellt perspektiv.
Dalla Costas feminism skiljer sig från den traditionella marxismen genom sin insikt i vikten av arbetskraftens reproduktion. Liknande insikter fanns redan hos den unge Marx, men hade tonats ner av den historiska marxismen. De hade fokuserat på den rena produktionen av varor, den som utförs på arbetsplatser, ofta av män, och som resulterar i en lön för arbetaren och en vinst för kapitalisten. Men lika viktig var reproduktionen, det obetalda arbete som ägde rum i hemmet. Reproduktionen var en förutsättning för att arbetskraften skulle finnas tillgänglig varje ny arbetsdag. Det handlade om allt från att arbetskläderna var rena och att arbetaren fick med sig en matlåda till att han eller hon uppfostrats och fått mat som barn. Ur detta perspektiv var kvinnors hemarbete något som gynnade kapitalet, men vars kostnader kapitalet inte behövde stå för.
Dalla Costas strategi i denna situation var att kräva lön för hemarbete. Hon sammanfattar sitt perspektiv och sin strategi med följande ord:
Because I have to say that any reproduction worth this name has its own secret. We expanded the concept of class to include women as producers and reproducers of labour force. We fundamentally looked at proletarian and working class women. Behind the closed doors of the home, women provided a labour that had no retribution nor labour time nor holidays, whilst actually almost occupying the entire time of their lives. This labour consisted of material and immaterial tasks and conditioned all their choices. We defined the family as the place of production in so far as it daily produced and reproduced the labour-force; until then the others had claimed and still claimed that the family was a place of mere consumption or production of use values or mere realm of reserve labour force. We said that external labour neither eliminated nor substantially modified domestic labour, it rather added a second master to the first represented by the very work of the husband. Therefore, emancipation through external work was never our objective. Nor was it equality with men. To whom should we have been equal, when we were burdened by a labour that man would not do? Moreover, at a time when the discourse on refusal of work was so strong, why should we try and fight for something men were attempting to refute?
Detta leder i sin förlängning till en annan syn på hemmafrun Malin. Hon utför samhälleligt nyttigt arbete, men samhället erkänner inte detta arbete och hon går miste om exempelvis pension. Samtidigt påminner Dalla Costa genom sina ord om att ”emancipation through external work was never our objective” oss om att lönarbete kanske inte är den befriande välsignelse en Ohly och en Birgitta Olsson föreställer sig. Det ligger förvisso i systemets intresse att även kvinnor frigörs som arbetskraft, men av detta följer inte automatiskt att det är överlägset att ta hand om sina barn. Ur detta perspektiv kan det kristdemokratiska vårdnadsbidraget vara väl så systemkritiskt och emancipatoriskt som Ohlys bröstpump. Bara om man ser historiskt manliga sfärer som överlägsna historiskt kvinnliga, är Malins val ”sämre” än en Birgitta Olssons.
Man kan ur samma perspektiv betrakta Rut-reformen, även om det är mer osäkert hur man ska värdera den. Det rör sig även här om reproduktion, historiskt obetalt hemarbete som omvandlas till lönarbete. Man kan se detta som något negativt, då ännu en social sfär inordnas i kapitalets logik, men man kan också se det som positivt då det ger ökad trygghet åt de människor som utför detta arbete. Sammantaget erbjuder Dalla Costas perspektiv i alla fall ett värdefullt alternativ till en Ohlys förgivettaganden. Givetvis finns det brister även i hennes världsåskådning, men det gör det alltid. Genom att föra fram hemarbetet som något viktigt har hon också likheter med den komplementärt feministiska historieskrivning vi finner i delar av den Nya Högern och bland särartsfeministerna.
Några artiklar av Dalla Costa återfinns här:
The door to the garden – feminism and operaismo
The Power of Women and the Subversion of the Community
Relaterat
Borgarna och hemundervisningen
Kvinnan i Nordens forntid
Om skribenten: Joakim Andersen
