Det talas ibland om att en av fördelarna med det mångkulturella samhället är att det berikar Sverige. Tanken är inte helt irrelevant, det kan alltid finnas värdefulla aspekter hos andra kulturer. I praktiken lyser sådan berikning dock med sin frånvaro, och begränsar sig till några få maträtter. Traditionellt katolsk syn på abort, muslimsk kritik av ränta, romsk etnocentrism, eller arabisk hederskultur är aldrig något vi uppmanas att lära oss något av, även om det kan finnas korn av sanning även i dem. Detsamma gäller det indiska kastsamhället.
Det indiska kastsamhället bygger enligt den franske indologen Louis Dumont på en världsbild som skiljer sig starkt från den västerländska. Detta gör enligt Dumont att den är av värde även i västerländsk sociologi, då den fungerar som en kontrast som kan belysa sidor av vår egen världsbild vi annars bara tar för givet. Dumont studerar kastsamhället i den klassiska boken Homo Hierarchicus.
Homo Hierarchicus
Dumont menar att det indiska samhället präglas av en holistisk världsåskådning, som samtidigt är hierarkisk. Till skillnad från det relativistiska Väst ordnar man olika värden i en värdehierarki, och i centrum för denna står distinktionen mellan renhet och orenhet. Vissa yrken är naturligt orena, och de människor som ägnar sig åt dem blir också orena. Vaga spår av detta synsätt återfinns historiskt också i Europa, där rackare och några få andra yrken undveks av andra och ofta gifte sig endogamt.
Den grupp som förverkligar renhetsidealet i högst grad är brahminerna, som därför också står högst i hierarkin. Samtidigt är både de och det övriga samhället beroende av de orena kasterna, ”de orörbara”, just för att slippa komma i kontakt med orena fenomen. Det finns alltså en aspekt av komplementaritet också i det indiska kastväsendet.
Under brahminkasten följer så ksatriyas, krigar- och härskarkasten, vaishyas, ”borgarkasten”, shudras, och de orörbara. Deras inbördes proportioner och relationer varierar mellan olika landsändar, det finns exempelvis byar som domineras av brahminer och kastlösa och så gott som helt saknar andra kaster. Men den hierarkiska relationen är återkommande.
Samtidigt är det indiska samhället inte statiskt, och har heller aldrig varit. Olika kaster, och än mer de tusentals underkaster de består av, strävar ständigt efter att avancera i hierarkin. Ett medel är då att anamma brahminska beteenden, exempelvis deras strikt monogama äktenskap, ideellt sett ingångna i mycket ung ålder. Dumont noterar att denna önskan att avancera ofta ligger bakom sanskritiseringsprocessen, där stamfolk inordnas i kastsamhället.
En parallell strategi är att härska på den lokala nivån, och fylla ksatriyakastens funktion. Dumont noterar här att den lättaste vägen in i kastsamhället för utomstående historiskt har varit som ksatriyas eller som kastlösa. Många erövrare har inordnats som ksatriyas, även om relationen till muslimer och britter här var mer ambivalent då de inte anammade det brahminska idealet. Dumont noterar också att ksatriyas delvis har en konkurrerande världsbild, där de till skillnad från brahminer kunnat äta kött och ha flera hustrur.
Status och makt
Intressant är Dumonts kritik av den rena historiematerialismen, som han ser som ett rent västerländskt fenomen. Den vill gärna se ideologier, som exempelvis kast, som ”ytterst” ett ideologiskt försvar för förtryck. Dumont menar istället att det är ideologin som står i centrum. Detta blir tydligt av åtskillnaden mellan status och makt. Hierarkin är i grunden religiös och symbolisk, och brahminerna är ofta politiskt maktlösa samtidigt som de har högst status i systemet. Denna åtskillnad mellan makt och status representeras av purohita-institutionen, den nära relationen mellan en härskare och en brahmin. I de fall där en brahmin också innehaft den politiska makten har en annan brahmin fått tjäna som purohita. Dumont utgår i beskrivningen av de fyra huvudkasterna i hög grad från professor Dumezil, som torde vara bekant för bloggens läsare.
Endogami och hypergami
Utomstående betraktar ofta det indiska kastsamhället som bestående av rigida och slutna grupper. Dumont illustrerar dock att det är de tre principerna hierarki, separation och arbetsdelning som är dess bestående aspekter. Endogami, giftermål inom den egna underkasten, är det normala men det finns också, särskilt i norra Indien, ett inslag av hypergami. Hypergami, bruket att män gifter sig med kvinnor med lägre status, förefaller särskilt vanligt bland ksatriyas men förekommer även bland andra kaster. Det normala tycks vara giftermål med underkaster inom den egna kasten. Intressant är att det ofta innebär en statusförlust. På så vis består systemets hierarki och separation samtidigt som man kan hantera hybrider genom att inordna dem i det. Tidvis har nya underkaster uppstått, exempelvis nayarerna har ett delat arv från brahminer och sudras. Detta påminner om hur man i europeiska kolonialsamhällen inordnade de blandade grupper som uppstod genom förbindelser mellan europeiska män och infödda kvinnor. Ättlingarna från dessa förbindelser inordnades som egna grupper, exempelvis rehoboterna och griquas i Sydafrika, burghers i Sri Lanka och New Orleanskreolerna i USA.
Dumont noterar också att man i det indiska kastsamhället ansåg att det fanns två typer av sådana kastöverskridande förbindelser, anuloma och pratiloma. Anuloma beskrivs som ”naturligt”, då det innefattar en man av högre status och en kvinna av lägre. Som onaturligt betraktas däremot förbindelser mellan kvinnor av hög kast och män av lägre. Liknande ideologier förekommer i Europa, bland annat genom den avsky man såg på förbindelser mellan högborna kvinnor och trälar, eller vita kvinnors förbindelser med svarta i de historiska Sydstaterna. Även idag får man ibland intrycket att förbindelser mellan europeiska män och utomeuropeiska kvinnor väcker mindre reaktioner än åsynen av en blond kvinna med en man med lägre etno-social status.
Jajmanisystemet
In short, the caste system should be seen as less ”exploitative” than democratic society. If modern man does not see it this way, it is because he no longer conceives justice other than as equality.
– Dumont
Dumont menar att kastsamhället egentligen består av tusentals lokala kastsamhällen. Dessa har historiskt präglats av interdependens, deras relationer har inte dominerats av marknadens logik. Så har bysamhället exempelvis kunnat avsätta viss odlingsmark åt vissa kaster, brahminer har getts lägre priser, och istället för enstaka transaktioner har relationen mellan köpare och säljare av olika tjänster varit långvariga. Om man haft en brahmin eller en frisör knuten till sig, har man betalat denne en fast summa några gånger om året. Dumont menar att detta system strävat efter att ge alla grupper trygghet, och att det är västerlänningens sammanblandning av rättvisa med jämlikhet som gör att vi inte kan se att det också strävat efter rättvisa.
Kastsamhällets rättvisa är däremot en hierarkisk rättvisa, där olika grupper anses ha rätt till olika grader av levnadsnivå. Vi ser spår av detta synsätt också i historisk europeisk ideologi kring rättvisa inkomster, där man sällan ansåg att alla grupper skulle leva på samma nivå. Inte ens de historiskt socialistiska samhällena har kunnat undkomma en viss koppling mellan de insatser olika grupper gör för helheten, och de inkomster de anses förtjäna. En elitsoldat anses normalt förtjäna en högre lön än en alkoholist.
Spår av detta synsätt påverkar också kritiken av den borgerliga regeringens förändringar av sjukförsäkringssystemet, och pensionärernas situation. De flesta anser det kort sagt orättvist att människor vars förfäder arbetat i generationer ska ha en lika låg inkomst som nyanlända utan koppling till landet. Detta blir intressant också genom den etniska aspekten, både fattigpensionärer och utförsäkrade är i hög grad svenskar.
Hierarki och separation
Olika kaster ägnar sig i hög grad åt olika yrken, men Dumont noterar att så länge det inte skiljer i renhet är det också vanligt att de kan göra annat. En brahmin kan exempelvis arbeta som kock, men undviker då orena inslag och alltför orena klienter. Det intressanta här är inte minst inslaget av separation. Dumont jämför detta med den västerländska världsbilden, som präglas av jämlikhet och individualism. Han noterar här att det indiska systemet på många sätt är mer tolerant. Grupper som inte lever upp till renhetsidealen tolereras, men de får också en lägre status. Man kan här jämföra med det egalitära samhället, som inte kan hantera avvikelser ens i form av en heltäckande slöja. Dumont talar här om kopplingen mellan totalitarism och egalitarism, om alla ses som likadana är det ibland logiskt att de blir likadana genom tvång.
Samtidigt för det indiska idealet tankarna till den rätt till särart den Nya Högern för fram som ett alternativ till alla kulturers undergång i globaliseringens och massmigrationernas tidevarv. Det indiska samhället har lyckats bevara just sådana särarter, om än i en hierarkisk form. På så vis har man också i hög grad undvikit den mimetiska konkurrens som enligt Rene Girard blir följden av att olika grupper ses som likadana. I kastsamhället har varje grupp sin egen kast, sin identitet och sina regler, i det mångetniska och individualistiska samhället konkurrerar svenskar, araber och nigerianer om samma jobb, samma pengar och samma kvinnor. Sådan konkurrens tenderar att bli mer brutal. Förmågan att respektera skillnader och gränser mellan grupper är då något man bör lära sig, som motvikt till egalitarismen.
Homo Aequalis
Dumont gör också en idealtypisk jämförelse av indisk och västerländsk världsåskådning. Han kallar den indiska människan Homo Hierarchicus eller Homo Major, och den västerländska Homo Aequalis eller Homo Minor. Där den förra ställer hierarki och helhet i centrum, ställer den senare jämlikhet och individ i dess ställen. Detta hänger också samman med en omvänd plats för den religiösa respektive den ekonomiska sfären. För indiern är den religiösa sfären överordnad, för västerlänningen är religionen något privat och det ekonomiska står i centrum (inklusive en ekonomiserad politisk sfär).
Situationen är dock inte entydig. Även i Indien finns plats för individen, i form av mystikern som lämnar samhället och söker upplysning. Även i Västerlandet finns inslag av kollektivism, genom nationalism och totalitarism. En naturlig följd av egalitarismen är också rasismen, då kroppsliga skillnader blir den enda möjliga grunden för åtskillnad och hierarki.
Som helhet är det alltså en spännande och tankeväckande studie Dumont skrivit. Den innehåller flera aha-upplevelser, och visar också hur man kan ha nytta av jämförelser med andra kulturer för att förstå sin egen. Dumont demonstrerar också hur svårt det är för en individualistisk kultur att förstå sociala fenomen, både på borta- och hemmaplan. Han tar upp sådant som de fyra indiska livsmålen, synen på politik, hur även indiska kristna och muslimer har kastliknande grupper, och hur olika sekter som buddhister och jainister fungerar i systemet. För den som är intresserad av området rekommenderas boken varmt.
Relaterat
De fyra indo-ariska livsmålen
Tankar kring imperialism, hinduism och universalism
Alain Danielous Kama Sutra
Arya Varta – Stri Dharma – the Culture of Vedic Women
Om skribenten: Joakim Andersen
