Juristen Jens Lapidus kom att bli en av 2000-talets mest framgångsrika författare med debutromanen Snabba cash. Boken har nyligen filmatiserats, och Lapidus har skrivit uppföljarna Aldrig fucka upp och Gängkrig 145 (den senare en serieroman illustrerad av den begåvade Peter Bergting). Alla hans verk har hittills ingått i den genre Lapidus inspirerad av hårdkokta legendarer som Dennis Lehane döpt Stockholm noir.
Lapidus är en inte oäven berättare, och har utöver den hårdkokta amerikanska deckartraditionen hämtat inspiration från sin tjänstgöring i tingsrätten. Debutromanen saknade engagerande huvudpersoner, men vägde upp detta genom en ödestyngd och mörk handling där varje steg naturligt ledde huvudpersonerna till katastrof. Han illustrerade på så vis affiniteten mellan fornnordisk saga och maffia- och yakuzagenre, med dess fokus på heder, lojalitet, våld och ödesdigra skeenden.
I förbigående sagt var boken betydligt bättre än den klichéfyllda filmen, som också avvek från bokens handling på flera punkter. I centrum för Snabba cash stod den såkallade juggemaffian, och ett antal aktörer som drogs in i dess maktsfär. Berättartekniskt var Lapidus problem främst hans tendens att beskriva olika aktörer som rena stereotyper, sannolikt var han här påverkad av filmens bildspråk, fokuserad mer på spektakulära scener. En tydlig brist var också den närmast totala avsaknaden av miljöbeskrivningar, och av visuella beskrivningar överhuvudtaget.
Släpade fötterna efter sig in på hennes rum. Lika stökigt som vanligt. Lika mycket papper, kaffekoppar, Ramlösaflaskor, uttorkade krukväxter, nördiga affischer med fett tjocka människor på. Undertext: Botero. Kuk alltså – Botero kunde hon va själv. Klump.
– Mahmud, Aldrig fucka upp
I uppföljaren, Aldrig fucka upp, var det tydligt att han behärskade den miljö han skapat i debuten och han kunde därför koncentrera sig på sina huvudpersoner. I den kriminelle Mahmud och den flexible polisen Thomas blev detta tydligt, särskilt Mahmud framstod som en flerdimensionell person som också utvecklades under resans gång. De överdrivna och spektakulära gestalterna från debuten var nedtonade. Handlingen var också mörkare. Samtidigt har den brister, och det är tydligt att Lapidus fallit för frestelsen att av sentimentala eller pedagogiska skäl göra våld på handlingens egen logik. Debutens svarta realism har därför ersatts med något mindre trovärdigt och i sammanhanget mindre lyckat, längtan efter ett lyckligt slut. Huvudpersonen Niclas är heller inte trovärdig, och bidrar till att det som började som skicklig och mörk realism mot slutet urartar i det serietidningsartade.
Samtidigt är Lapidus som sagt en inte oäven författare, och det återstår att se vilken av de två tendenserna i hans författarskap som kommer att väga tyngst i hans framtida verk. Inblicken i en växande verklighet är skickligt förmedlad både i Snabba cash och Aldrig fucka upp, Lapidus både skriver bättre och väljer mer intressanta områden att skriva om än flertalet av sina konkurrenter. Samhällskritiken är relativt simpel, och inskränker sig ofta till en ren beskrivning av en ny social verklighet, något som dock kan vara väl så effektivt som mer tendentiös litteratur. De flesta torde i varje fall redan veta att den materialistiska världsbilden är snarlik bland många brats och förortsgangsters, att man blir bitter när man inte blir insläppt på fina krogar, och att svenska ungdomar ibland rånas av invandrare. När man jämför med liknande berättare som Renzo Aneröd, Henrik Johansson och Nicolas Winding Refn framstår också Lapidus som mindre socialt medveten.
Ett originellt grepp hos Lapidus är hans användande av huvudpersonernas eget språk i skildringarna av deras upplevelser och tankar. Ibland blir detta både effektivt och underhållande, men ibland är det också en närmast plågsam påminnelse om hur stympat och utarmat det svenska språket blivit av massinvandringen. Någon grammatik att tala om har vare sig Jorge eller Mahmud, och deras språk avslöjar en milt sagt materialistisk världsbild.
Stockholm noir som samtidsfenomen
Utöver att vara en begåvad berättare hade Lapidus med sin debut turen att möta den läsande medelklassens skiftande intressen. Denna medelklass har börjat inse att en helt ny verklighet växer fram mitt i deras samhälle, en verklighet med andra lagar och makthavare än det officiella samhället. När denna verklighet ännu befinner sig på ett tillsynes tryggt avstånd framstår den som spännande, och möjlig att romantisera. Den mytiska representanten för denna nygamla sociala verklighet är Förorten, och Lapidus tillfredsställde med Snabba cash skickligt läsarnas bild av detta som en annan värld, en värld där våld och heder, lojalitet och konflikter stod i centrum. När Förortens logik sprider sig geografiskt och socialt torde den initiala romantiseringen övergå i andra former av intresse, men i detta skede är den ännu ett tacksamt ämne för hårdkokt samtidslitteratur.
Här kan man också identifiera ett intresse hos den läsande medelklass som i hög grad består av effeminerade svenska män för en mer arkaisk verklighet och en annan manstyp, i ett komplext samspel mellan kön, klass och etnicitet. Huvudpersonen JW i Snabba cash blir en representant för det föreställda mötet mellan överbeskyddad ”svenne” och Förorten. Symptomatiskt är att det i båda böckerna i princip enbart finns manliga huvudpersoner. Lika symptomatiskt i en svensk kontext är att hårdföra svenska huvudpersoner normalt lyser med sin frånvaro, även om Lapidus bryter mot en hel del oskrivna regler när han utan att lägga in egna värderingar skildrar både högerextremister, poliser som tappat tron på systemet och serber som uttrycker obekväma åsikter (huvudpersoner som tjänat under den serbiske krigsherren Arkan alternativt vägrar adoptera ett barn som inte ser ut som honom själv tenderar annars att lysa med sin frånvaro i svensk samtidsprosa).
Den etniska projicering där europeiskättade mäns maskulinitet demoniseras medan icke-europeiska kriminella och artister kan framställas som ikoner, saknas i relativt hög grad hos Lapidus. Samtidigt är den svenska läsande medelklassen ännu inte redo för att utan värderingar och ideologiska brasklappar läsa en spänningsroman med en huvudperson som exempelvis är medlem i Aryan Brotherhood, Chelsea Headhunters eller White Order of Thule, trots att den finner det kittlande och spännande att konsumera skildringar av allt från seriemördare till kokainkungar. Projiceringen har ännu sin plats, intresset för det exotiska sina gränser.
Andra exempel på detta populärkulturella intresse för kriminella miljöer och aktörer är TV-serier som Sopranos och Breaking bad, filmer som Football factory, bloggar som Zaramis och MC-Razzia, och böcker som Svensk maffia och Lappalainens studier av italienska aktörer. Även i media ser vi artiklar om allt från huliganism och recensioner av spel som Mafia 2, till rapporter om ”helikopterrånarna” som inte alltid saknar en viss implicit beundran. Fenomenet är i varje fall intressant, och torde hänga samman med allt från den moderna manlighetens kris till globaliseringen och det senmoderna samhällets och våldsmonopolets gradvisa sönderfall. Detta bidrar till att Lapidus böcker är ett intressant samtidsfenomen, utöver sitt rent litterära värde (där Aneröd, Johansson och andra som sagt kan vara väl så värdefulla).
Relaterat
Reigning in Hell
Saviano – Gomorra
Eastern Promises
Schakalmanifestet
Breaking bad
Om skribenten: Joakim Andersen
